Serier: Lilla fågel Blå

LILLA FÅGEL BLÅ
av Lauri och Jaakko Ahonen
Cobolt

På årets bokmässa i Göteborg höll jag i en rad programpunkter om finska serier. Ett finskt seriealbum jag inte pratade om, var "Lilla fågel Blå" av bröderna Lauri och Jaakko Ahonen, men när jag stod och samtalade med en dam i en finsk monter med allehanda finsk litteratur, tog hon fram det här albumet, undrade om jag läst det, och sa "Det är nog mest för barn."
Nu har jag läst detta Eisner Award-nominerade album, och det är alls icke någon barnserie. Det må handla om en liten fågel, men "Lilla fågel Blå" (som inte har något med Staffan Hellstrands hemska låt att göra) är så långt från en barnbok man kan komma. Om man nu inte vill ge sina barn mardrömmar.
Mardrömmar - och mardrömslik - är en bra sammanfattning av bröderna Ahonens verk. På 128 sidor med väldigt, väldigt lite text berättar de en klaustrofibisk, kanske Kafkainspirerad skräckberättelse som är något utöver det vanliga - det här är fullkomligt fantastiskt.
En liten nötskrika bor med sin sängbundna mor i ett stort, dystert hus. Den lilla fågeln går omkring och dammar de mängder av tavlor föreställande gamla släktingar som täcker väggarna. Stämningen är tryckt och hotfull. Alla fönster är igenspikade. Modern har nämligen sagt till sin son att onda nötskrikor lurar utanför huset, de vill ta sig in och picka ut hans ögon. Så länge han är tyst är han säker. Den lilla fågeln blir allt mer paranoid, han drömmer mardrömmar, han beväpnar sig.

"Lilla fågel Blå" är mer än ett seriealbum, det är lika mycket en konstbok. Jag ser framför mig hur de imponerande, målade sidorna hänger bredvid varandra på ett konstgalleri - det hade blivit en häftig utställning! Berättande är filmiskt, med åkningar och panoreringar; små detaljer som ändras från bild till bild. Vissa scener känns som plockade ur ett TV-spel, där man går längs skumma korridorer och spänt väntar på att något otäckt ska hända.

Det är extremt skickligt gjort, det här. Bröderna Ahonen lyckas verkligen förmedla en känsla av skräck och paranoia. Samtidigt finns det något vackert över allt det dystra och hotfulla.
Ett av årets bästa seriealbum. Utan tvekan.

-->