Bio: Fem trappor upp

Foton copyright (c) Njutafilms

Om man inte vill se Bond till helgen, finns det alternativ. Till exempel den här filmen, som är så långt från Bond man kan komma.

Det är något visst med New York. Förvisso har jag själv bara varit där en gång, och bara på Manhattan, men det finns ju åtskilliga filmer som frossar i New York-miljöer och -stämningar; som framställer staden som en levande, organisk varelse. Här har vi ännu en, i regi av engelsmannen Richard Loncraine och med Morgan Freeman som den av producenterna.

Freeman och Diane Keaton spelar Alex och Ruth Carver, som bott i samma gamla stora, fina lägenhet i Brooklyn i fyrtio år. Nu ska de av någon anledning flytta, fast de har inte bestämt vart. Cynthia Nixon spelar en ettrig kvinna som ska hjälpa dem att sälja lägenheten, och snart dyker det upp spekulanter - samtidigt som jag tänker att filmen garanterat slutar med att paret Carver bestämmer sig för att bo kvar i sin älskade lägenhet. Som sagt, de verkar ju inte riktigt veta varför de ska flytta, mer än att Alex börjar få allt svårare att gå uppför de fem trapporna.

Genren är dramakomedi, och visst är det småputtrigt. Det dyker upp en del excentriska och märkliga människor på lägenhetsvisningarna. Jag fnissade till ett par gånger.

Samtidigt är det här väldigt sentimentalt. Alex tänker tillbaka på alla fina stunder de haft i hemmet, han tänker tillbaka på när han träffade Ruth på 1970-talet - skådisarna som gör Carvers som unga är riktigt bra på att frasera- och röra sig som Freeman och Keaton. För att göra det hela än mer sentimentalt, har Carvers en gullig liten hund som de måste ta till veterinären för en operation. Kommer den att överleva? I en intressant bihandling som slarvas bort, rapporterar TV-nyheterna konstant om en muslimsk man som övergett tankbilen han körde på Brooklyn Bridge och nu jagas som eventuell terrorist. Trafikstockningarna detta medför innebär att det inte kommer så många spekulanter och tittar på lägenheten.

FEM TRAPPOR UPP har ett mjukt filmfoto som går i varma höstfärger. Alex och Ruth strosar i pittoreska miljöer, bland tjusiga byggnader och i vackra hem. De besöker småbutiker, vänner och butiksägare hejar på trottoarer. Sällan har New York varit mysigare än så här. Det känns som om filmen beställts av New Yorks turistbyrå.

Morgan Freeman och Diane Keaton är utmärkta i rollerna, de har en enastående kemi. Samtidigt är detta bara en stor, höstglimmande bagatell. Det finns ingen större orsak att se den här. Fast det är klart, biobesökare i huvudpersonernas ålder som går omkring och funderar på samma som saker som de; främst det liv de levt, har kanske en del att hämta här.

Alla kvaliteter till trots, är detta för sentimentalt och slätstruket för min del. Ja, det här är en sådan där film inleds med pianoklinkande på soundtracket. Loncraines film kan nog vara mysig att se hemma i TV-soffan, men att se den på bio är att ta i. Och vad tror ni, hade jag rätt om slutet?

För att ha varit "kämpande konstnär" i fyrtio år går det förresten ingen nöd på Alex Carver.

Efter pressvisningen strosade jag genom Vasastan och Haga i ett höstlikt Göteborg. Jag tänkte att det nog skulle gå att göra en liknande film här; en film som romantiserar Göteborg. Det är svårare i kalla och hårda Malmö.

Plötsligt korsade två kvinnor min väg. De klagade över alla dåligt renoverade lägenheter i Vasastan som säljs till överpris.

(Biopremiär 30/10)