Bio: Crimson Peak

Foton copyright (c) UIP

Den muntre mexikanen Guillermo del Toro är en ganska uppburen regissör jag inte är den störste anhängaren av. Jag vet att jag gillade flera av hans filmer när de kom - men jag minns faktiskt inte mycket av dem. De två HELLBOY-filmerna, till exempel. Jag minns dem inte. Jag gav högt betyg till PACIFIC RIM - men vid närmare eftertanke tycker jag nog inte att den är något vidare. MIMIC från 1997 var direkt dålig, THE DEVIL'S BACKBONE blev jag besviken på, och PANS LABYRINT tycker jag inte är det mästerverk många utmålar den som. Det är bara BLADE II jag ser om. Ibland.
Del Toro har även producerat en lång rad filmer, på vilka han fått sitt namn med störst bokstäver. Det är samma sak där. Jag har blivit besviken på de flesta - däribland BARNHEMMET.

Vad jag kommer att tycka om Guillermo del Toros nya film CRIMSON PEAK om några år återstår att se. Just nu gillar jag den, nämligen. Det här är del Toro i kubik, skulle man kunna säga. Mer av allt när det gäller det visuella.

Mia Wasikowska spelar den väna Edith Cushing, som drömmer om att bli författare. Hennes mor dog när Edith var liten, och sedan dess ser hon spöken. Otäcka spöken. Bland annat uppenbarar sig Ediths mor och väser "Akta dig för Crimson Peak!". Edith vet inte vad Crimson Peak är.

Edith och hennes far bor i Buffalo, New York, det är sent 1800-tal, och dit kommer en dag den lika mystiske som lockande Thomas Sharpe (Tom Hiddleston) med sin svala syster Lucille (Jessica Chastain). De är på jakt efter pengar för att kunna bygga en maskin som kan schakta leran på deras gods i England, och uppsöker Ediths rike far. Han säger nej - och tycker genast illa om Thomas Sharpe. Han misstänker att allt inte står rätt till. Sharpe och Edith har förälskat sig i varandra, vilket Ediths far ogillar - han beordrar syskonen Sharpe att resa hem till England. Kort därpå dör herr Cushing under mystiska omständigheter.

Edith gifter sig med Thomas och de far till England och Allerdale Hall, ett dystert kråkslott byggt på röd lera det långsamt sjunker ner i. Vintertid färgar leran snön röd och därför kallas godset Crimson Peak. Något som förstås skrämmer Edith. Det dröjer inte länge innan hon inser att något är väldigt fel med godset - och syskonen Sharpe. Och snart dyker det upp spöken av de mest hiskliga slag, de skrämmer Edith, men verkar vilja berätta något.

CRIMSON PEAK är verkligen tjusig att titta på. Estetiskt sett är den extremt överlastad - men på ett bra sätt. Del Toro ska ha sagt att han ville att filmen skulle se ut som en Mario Bava-film i Technicolor. Nja, det vet jag inte riktigt om den gör, men visst associerar jag till de gamla italienska, gotiska skräckfilmerna från 1960-talet. Mia Wasikowska springer runt med en kandelaber i handen, som vore hon plockad ur en av de där gamla filmerna. Ofta associerar jag även till den gamla pocketserien Mysrysare - de där som alltid hade en kvinna i långklänning som sprang från ett hus på omslaget.

En tredje association är rätt oväntad. Ibland får nämligen filmen mig att tänka på Dario Argento. Ett utstuderat, sadistiskt mord - komplett med gärningsman med svarta handskar - känns som en kombination av två scener ur Argentos DEEP RED. Här finns fler Argentoeska scener.

Och nu kom jag in på CRIMSON PEAKS våldsscener. Som helhet är detta en mysig spökfilm för hela familjen. Det är bara det att filmen inte går att visa för hela familjen. Jag blev väldigt överraskad när den visade sig vara rejält våldsam och blodig på sina ställen; våldet är ibland verkligen grovt. Dessutom innehåller filmen en sexscen (förvisso påklädd, men ändå), och plötsligt i en scen slänger en rollfigur ur sig ett "fuck".

Han är ju lite märklig på den fronten, del Toro. PANS LABYRINT pendlade ju mellan rått, realistiskt fascistdrama och vacker fantasysaga. DON'T BE AFRAID OF THE DARK, som han bara producerade och som dumpades direkt på DVD i Sverige, inleds med ett sadistiskt, blodigt mord, för att sedan övergå till att bli en barnvänlig rysare. Det är lite konstigt. Nu tycker jag förvisso att det funkar i CRIMSON PEAK, men jag hade inte väntat mig mosade skallar och knivar i ansikten.
Filmens spöken är mestadels kolsvarta skelett i kåpor och datoranimerade. Det sistnämnda gör att de inte är speciellt effektiva; nog hade det varit mer otäckt med riktiga, spöksminkade skådespelare, som i till exempel THE WOMAN IN BLACK. Detta hindrar dock inte filmen från att vara spännande. För det är den. Till skillnad från många andra del Toro-filmer är den välberättad och jag satt hela tiden och undrade vad det är för hemligheter Thomas och Lucille Sharpe bär på.

Jane Austen möter Mysrysare möter Dario Argento. Det var inte igår - eller någon annan dag - man såg en sådan film!

(Biopremiär 16/10)