DVD/Blu-ray: The Exorcism of Molly Hartley

THE EXORCISM OF MOLLY HARTLEY (Fox)
SF Anytime

"DVD/Blu-ray" står det i rubriken här ovan. Men det stämmer inte. THE EXORCISM OF MOLLY HARTLEY släpps bara digitalt; den finns att hyra på SF Anytime. Dock tycker jag att det blir för omständligt att skriva "DVD/Blu-ray/digitalt", eller att skapa en ny avdelning som bara heter "Digitalt". Åtminstone än så länge. Det är möjligt att jag gör det inom en snar framtid. Men - filmbranschen ser inte längre ut som förr, och det har gått snabbt. När jag började recensera film på VHS på 1990-talet fick jag mellan tio och femtio tittkopior i veckan. Sedan kom det mängder på DVD. Numera släpps det väldigt lite i Sverige - och en del finns alltså bara på internet.

THE EXORCISM OF MOLLY HARTLEY, producerad direkt för DVD-marknaden, visar sig vara en uppföljare till THE HAUNTING OF MOLLY HARTLEY från 2008. Den har jag inte sett. Jag tror i alla fall inte att jag sett den. Eller så har jag glömt bort den. Jag vet inte riktigt vad som hände i den första filmen, jag gissar att hennes bostad hemsöktes, men nu är Molly tillbaka, med ny regissör och ny tjej i huvudrollen.
33-åriga Sarah Lind spelar 24-åriga Molly - vilket är lite förvirrande. Sarah Lind ser ut att vara 35-40. Hon har haft oturen att bli besatt av en demon. Efter att i början av filmen firat sin födelsedag och släpat hem en tjejkompis och en snubbe för lite gruppsex, vaknar hon nästa morgon av att polisen knackar på dörren. De hittar kompisen och snubben mördade i badrummet, Molly minns ingenting. Hon förs till ett mentalsjukhus, där hon genast ställer till det på de mesta ockulta sätt, och hon spänns fast i en säng i en madrasserad cell.

Tack och lov är en av patienterna en före detta katolsk präst; John (Devon Sawa), som har erfarenheter av exorcism. Dåliga erfarenheter - det var därför han hamnade på sjukhuset. Sexiga dr Hawthorne (Gina Holden), som alltid går i högklackat, kommer på att John kanske kan driva ut demonen. Han är motvillig, men har inget val, eftersom folk stryker med i drivor på sjukhuset.

Steven R Monroe, som gjorde nyinspelningen av I SPIT ON YOUR GRAVE och dess uppföljare, samt mängder av små skräckfilmer, står för regin av den här filmen, som inte är något vidare. Nej, den är direkt dålig. Vid sidan av EXORCISTEN finns det inte så många bra filmer om djävulsutdrivning. Jag kommer på ett par stycken (den italienska THE ANTICHRIST från 1974 är en), men alldeles för ofta blir de alldeles för lika just EXORCISTEN; det går ju inte att variera temat så mycket, och i de flesta fall är de väldigt fåniga. THE EXORCISM OF MOLLY HARTLEY är fånig. Jag skrattade högt flera gånger - fast det var inte meningen. Molly pratar med monsterröst, hon spyr på dr Hawthorne, hon leviterar, hon lever jävel. Det är platt, ospännande och visset.

Fast jag gillade scenen där prästen övningskastar vigvatten.

Serier: Lilla fågel Blå

LILLA FÅGEL BLÅ
av Lauri och Jaakko Ahonen
Cobolt

På årets bokmässa i Göteborg höll jag i en rad programpunkter om finska serier. Ett finskt seriealbum jag inte pratade om, var "Lilla fågel Blå" av bröderna Lauri och Jaakko Ahonen, men när jag stod och samtalade med en dam i en finsk monter med allehanda finsk litteratur, tog hon fram det här albumet, undrade om jag läst det, och sa "Det är nog mest för barn."
Nu har jag läst detta Eisner Award-nominerade album, och det är alls icke någon barnserie. Det må handla om en liten fågel, men "Lilla fågel Blå" (som inte har något med Staffan Hellstrands hemska låt att göra) är så långt från en barnbok man kan komma. Om man nu inte vill ge sina barn mardrömmar.
Mardrömmar - och mardrömslik - är en bra sammanfattning av bröderna Ahonens verk. På 128 sidor med väldigt, väldigt lite text berättar de en klaustrofibisk, kanske Kafkainspirerad skräckberättelse som är något utöver det vanliga - det här är fullkomligt fantastiskt.
En liten nötskrika bor med sin sängbundna mor i ett stort, dystert hus. Den lilla fågeln går omkring och dammar de mängder av tavlor föreställande gamla släktingar som täcker väggarna. Stämningen är tryckt och hotfull. Alla fönster är igenspikade. Modern har nämligen sagt till sin son att onda nötskrikor lurar utanför huset, de vill ta sig in och picka ut hans ögon. Så länge han är tyst är han säker. Den lilla fågeln blir allt mer paranoid, han drömmer mardrömmar, han beväpnar sig.

"Lilla fågel Blå" är mer än ett seriealbum, det är lika mycket en konstbok. Jag ser framför mig hur de imponerande, målade sidorna hänger bredvid varandra på ett konstgalleri - det hade blivit en häftig utställning! Berättande är filmiskt, med åkningar och panoreringar; små detaljer som ändras från bild till bild. Vissa scener känns som plockade ur ett TV-spel, där man går längs skumma korridorer och spänt väntar på att något otäckt ska hända.

Det är extremt skickligt gjort, det här. Bröderna Ahonen lyckas verkligen förmedla en känsla av skräck och paranoia. Samtidigt finns det något vackert över allt det dystra och hotfulla.
Ett av årets bästa seriealbum. Utan tvekan.

-->

Serier: Illustrerade Klassiker 1: Fantastiska resor

ILLUSTRERADE KLASSIKER 1: FANTASTISKA RESOR
Cobolt

Någon gång i mitten av 1970-talet; kanske 1976, möjligen 1977, följde jag med min morfar till en tobaksaffär på Föreningsgatan i Landskrona. Morfar skulle väl lämna in tipset. Jag stod som vanligt och tittade på serietidningarna och när morfar sa åt mig att välja en, tog jag Illustrerade Klassiker dubbelnummer 5; "Vägen mot vilda västern". Jag ser på internet att tidningen kom ut 1974, men den stod kvar på hyllan - Illustrerade Klassiker fanns alltid i tryck. Det är möjligt att morfar tyckte att jag skulle välja den tidningen, eftersom den intresserade även honom.
Mitt förhållande till Illustrerade klassiker dessförinnan inskränkte sig till ett nummer av Stjärnklassiker med Robin Hood, som min bästis' storebror hade. Stjärnklassiker var en repristidning med serier plockade från Illustrerade Klassiker. Jag hade även sett några andra nummer av Stjärnklassiker och fascinerats och lockats av de snygga, målade omslagen, men blivit lite besviken när jag bläddrade i dem och konstaterade att innehållet inte var lika snyggt.
Men där låg jag i mormor och morfars brun och orangea soffa och läste "Vägen mot vilda västern", medan morfar satt i fåtöljen mittemot och rökte röda Prince och läste Landskrona Posten. Mormor stod säkert i köket, lagade mat och lyssnade på Mona Krantz. Jag tyckte att tidningen var väldigt bra och spännande. Den byggde inte på någon specifik bok, det var egentligen ingen illustrerad klassiker, men det var första gången jag hörde talas om Kit Carson, Daniel Boone och Alamo.

Som vuxen hittade jag tidningen och gjorde ett försök att läsa om den. Jag gav snabbt upp. Det var stelt och ryckigt, helt utan driv i berättandet, och teckningarna var trista. Tidningen från 1974 var ett nytryck av ett nummer som på svenska första gången kom ut 1958. Något jag inte kände till - eller märkte - som barn.
Senare under 70-talet kom det ut en del konkurrenter, eller vad man ska kalla dem, till Illustrerade Klassiker. Till exempel gav Semic 1979 ut en handfull nummer av Marvel Classic Comics, som här hemma fick heta Illustrerade Klassiker - De stora äventyren. Jag gillade verkligen nummer två; "Världarnas krig". Den såg ut som en traditionell Marvelserie.
Cobolt Förlag har gjort sig känt för sina tjusiga samlingsutgåvor av klassiska albumserier som Linda och Valentin. Nu kommer - kanske något oväntat - Illustrerade Klassiker volym 1; "Fantastiska resor". En inbunden bok på 208 sidor som samlar fyra nummer av Illustrerade Klassiker på temat resor. Förutom serier, innehåller boken mängder av artiklar, och målgruppen är väl nostalgiker, seriehistoriker och serieintresserade.
Låt mig få ur mig en sak på en gång: den här boken är mer intressant än bra. För ska man vara ärlig, och det ska man, är serierna torftiga och mossiga. Det är svårt att hävda något annat. Men detta är inte unikt för Illustrerade Klassiker. Amerikanska serietidningsserier innan Marvel Comics entré i början av 60-talet var i de flesta fall riktigt vissna. Det är i stort sett bara EC Comics grejor och en del annat som funkar och är njutbart än idag. Under 1950-talet och dessförinnan jobbade Amerikas skickligaste tecknare och berättare med dagspresserier, det var B- och C-lagen som stod för serietidningarna.
"Fantastiska resor" innehåller i tur och ordning Jules Vernes "Jorden runt på 80 dagar", tecknad av Henry C Kiefer, Vernes "Resan till jordens medelpunkt", tecknad av Norman Nodel, samt HG Wells "Världarnas krig" och "Tidsmaskinen", båda tecknade av Lou Cameron. Tidningarna kom ursprungligen ut mellan 1956 och 1958. Jag gissar att unga serieläsare av idag aldrig skulle överväga att läsa de här serierna om de bläddrar i boken. Det ser ju lite taffligt ut (vill de ha taffligt väljer de svenska alternativserier). Och ja, det är lite stelt och karaktärsbeskrivningen är obefintlig - fast de två sista serierna, de som tecknades av Lou Cameron, är något bättre än de första två. En intressant detalj är att Cameron slutade teckna 1957 för att istället författa västernromaner. Han blev främst känd för sina så kallade novelizations; böcker som bygger på filmer och TV-serier. Han skrev bland annat en bok om familjen Macahan.

Jorden runt på 80 dagar.

Det handlar inte om faksimiler i den här boken. Redaktörerna Peter Sparring och Ulf Granberg har utgått från den ursprungliga svenska översättningen, men de har moderniserat texten, vilket innebär att den blivit betydligt mer läsvänlig. Färgerna är restaurerade, men tyvärr fick Cobolt dåligt digitalt material att jobba med, så många sidor är aningen pixliga. Dock stör det sistnämnda inte alltför mycket.

Världarnas krig.

Men! Och detta är ett stort men. Även om man tycker att Illustrerade Klassiker är träiga historier, har den här boken sin plats på hyllan ändå. Detta beroende på allt nytt textmaterial som stoppats in. Olle Dahllöf; ledamot av Svenska Serieakademin, och Anders Andersson, som fick ett Adamsondiplom av Serieakademin i år, står för faktaartiklar om Illustrerade Klassikers - Classics Illustrated i original - historia, om dess tecknare, och om de klassiska författarna och olika adaptioner av deras verk. Även redaktör Sparring har bidragit med artiklar. Dessa rikt illustrerade artiklar ger "Fantastiska resor" ett stort mervärde. Illustrerade Klassiker har en fascinerande historia och det är oerhört intressant att läsa om tidningen. Visst har jag läst om den tidigare, jag har till och med lyssnat på ett föredrag om den, men den här gången får man ju fyra kompletta serier som "bonus". Jag ville genast läsa mer om Illustrerade Klassiker, men jag får ge mig till tåls tills nästa volym, till vilken det utlovas fler artiklar.

Jag har ingen aning om vad nästa volym kommer att innehålla, men jag kollade upp namnen på andra serietecknare som jobbat år Illustrerade Klassiker, och jag måste tillstå att jag blev nyfiken. För visst är det lockande med namn som Dik Browne, Reed Crandall, George Evans, Graham Ingels, Jack Kirby, Roy Krenkel, Gray Morrow, Joe Orlando, John Severin, Joe Sinnott, Angelo Torres, Al Williamson och George Woodbridge. Kunde dessa gamla legendariska tecknare lyfta klassikerna?
Det absolut bästa med "Fantastiska resor" är att gamle Fantomenredaktören Granberg fortfarande signerar sina texter med "Gammelredax". Det värmer mitt nostalgiska hjärta!

-->

Bio: Fem trappor upp

Foton copyright (c) Njutafilms

Om man inte vill se Bond till helgen, finns det alternativ. Till exempel den här filmen, som är så långt från Bond man kan komma.

Det är något visst med New York. Förvisso har jag själv bara varit där en gång, och bara på Manhattan, men det finns ju åtskilliga filmer som frossar i New York-miljöer och -stämningar; som framställer staden som en levande, organisk varelse. Här har vi ännu en, i regi av engelsmannen Richard Loncraine och med Morgan Freeman som den av producenterna.

Freeman och Diane Keaton spelar Alex och Ruth Carver, som bott i samma gamla stora, fina lägenhet i Brooklyn i fyrtio år. Nu ska de av någon anledning flytta, fast de har inte bestämt vart. Cynthia Nixon spelar en ettrig kvinna som ska hjälpa dem att sälja lägenheten, och snart dyker det upp spekulanter - samtidigt som jag tänker att filmen garanterat slutar med att paret Carver bestämmer sig för att bo kvar i sin älskade lägenhet. Som sagt, de verkar ju inte riktigt veta varför de ska flytta, mer än att Alex börjar få allt svårare att gå uppför de fem trapporna.

Genren är dramakomedi, och visst är det småputtrigt. Det dyker upp en del excentriska och märkliga människor på lägenhetsvisningarna. Jag fnissade till ett par gånger.

Samtidigt är det här väldigt sentimentalt. Alex tänker tillbaka på alla fina stunder de haft i hemmet, han tänker tillbaka på när han träffade Ruth på 1970-talet - skådisarna som gör Carvers som unga är riktigt bra på att frasera- och röra sig som Freeman och Keaton. För att göra det hela än mer sentimentalt, har Carvers en gullig liten hund som de måste ta till veterinären för en operation. Kommer den att överleva? I en intressant bihandling som slarvas bort, rapporterar TV-nyheterna konstant om en muslimsk man som övergett tankbilen han körde på Brooklyn Bridge och nu jagas som eventuell terrorist. Trafikstockningarna detta medför innebär att det inte kommer så många spekulanter och tittar på lägenheten.

FEM TRAPPOR UPP har ett mjukt filmfoto som går i varma höstfärger. Alex och Ruth strosar i pittoreska miljöer, bland tjusiga byggnader och i vackra hem. De besöker småbutiker, vänner och butiksägare hejar på trottoarer. Sällan har New York varit mysigare än så här. Det känns som om filmen beställts av New Yorks turistbyrå.

Morgan Freeman och Diane Keaton är utmärkta i rollerna, de har en enastående kemi. Samtidigt är detta bara en stor, höstglimmande bagatell. Det finns ingen större orsak att se den här. Fast det är klart, biobesökare i huvudpersonernas ålder som går omkring och funderar på samma som saker som de; främst det liv de levt, har kanske en del att hämta här.

Alla kvaliteter till trots, är detta för sentimentalt och slätstruket för min del. Ja, det här är en sådan där film inleds med pianoklinkande på soundtracket. Loncraines film kan nog vara mysig att se hemma i TV-soffan, men att se den på bio är att ta i. Och vad tror ni, hade jag rätt om slutet?

För att ha varit "kämpande konstnär" i fyrtio år går det förresten ingen nöd på Alex Carver.

Efter pressvisningen strosade jag genom Vasastan och Haga i ett höstlikt Göteborg. Jag tänkte att det nog skulle gå att göra en liknande film här; en film som romantiserar Göteborg. Det är svårare i kalla och hårda Malmö.

Plötsligt korsade två kvinnor min väg. De klagade över alla dåligt renoverade lägenheter i Vasastan som säljs till överpris.

(Biopremiär 30/10)

Serier: Fantomen: De tusen farornas man

FANTOMEN: DE TUSEN FARORNAS MAN
av Lee Falk och Sy Barry
Egmont Publishing

Detta album, ursprungligen en norsk produkt, kom ut redan i våras - vilket jag inte hade en aning om. Det är ju ofta så, att om man inte vet att ett seriealbum finns ute, är det svårt att hitta det. Det kom ingen pressrelease från Egmont och jag har inte sett det ute i butik. Först nu de senaste månaderna upptäckte jag annonser för det i några av Egmonts tidningar. På Bokmässan sålde det visst som smör.

Jag har det senaste året köpt på mig en farlig massa gamla Fantomentidningar; en del från 1970-talet, de flesta från 80-talet. Några hade jag en gång i tiden, de flesta har jag aldrig läst. Jag slutade köpa Fantomen alldeles i början av 80-talet, därför är stora delar av det som producerades under decenniet oläst. Då publicerades en hel rad riktigt bra äventyr, oftast producerade av Claes Reimerthi och den då nya stjärnan Hasse Lindahl. Däremot hoppar jag alltid över de amerikanska Fantomenäventyren; dagstripserien av Lee Falk och Sy Barry - jag läser dem först när jag betat av allt annat.

Som barn på 70-talet gillade jag Falk & Barrys äventyr - åtminstone teckningarna. Fantomen såg ut som han skulle, och det var slickat på ett amerikanskt sätt. Det dröjde dock inte länge innan jag började uppleva dem som lite konstiga - och framför allt som tjatiga; under 80-talet blev äventyren alltför likartade.

Konstigheten berodde förstås på att det handlade om omredigerade dagstrippar; stripparna hade redigerats för att få plats på en serietidningssida. I "De tusen farornas man" presenteras fem dagstripäventyr helt oredigerade - något som inte nämns på omslaget. De läsare som inte känner till detta lär finna serierna ännu konstigare än de omredigerade varianterna.

När en serie publiceras med en strip; tre eller fyra rutor, om dagen, är det viktigt att försöka få med något slags kort resumé så ofta som möjligt. Lee  Falk var expert på detta. Han var upprepningarnas mästare. Ofta räcker det med att läsa varannan strip. Alldeles för ofta ägnas den första rutan, ibland mer än det, åt att återberätta vad som hände föregående dag. Något som gör läsningen av detta album ryckig; det finns inget flyt i berättandet. Eftersom stripparna är helt oredigerade finns allt med; varje gång det står till exempel "mr Walker" i texten, har det lagts till en asterisk och förklaringen att det är Fantomen - något som ibland förekommer flera gånger per sida. Något som man inte tänker på när man bara ser en strip om dagen i en dagstidning, är att även Sy Barry fuskar och återanvänder samma bilder, något som här är uppenbart, när fyra strippar placerats ovanpå varandra.

Fantomen är hård mot både hårda och mjuka.

Nå. Låt oss titta på äventyren i detta album. I mitten av 1960-talet stod Falk & Barry bakom några riktigt bra Fantomenäventyr. Åtminstone minns jag dem som bra och de brukar omnämnas som, tja, bra. Redan under 70-talet började manusen bli tunnare för att på 80-talet gå på tomgång. Albumets första äventyr "Pestsmittad" är från 1970. Teckningarna är snitsiga och detaljerade, men storyn om en tonårstjej i bikini som rymt från ett sjukhus för att hitta Fantomen, som kan hjälpa henne att bli kvitt en skurkliga som jagar henne, är mest märklig. Precis som samtliga äventyr i boken, är det ologiskt och konstigt.

Vad som utmärker "Pestsmittad" - och bokens övriga fyra serier - är att Fantomen ibland är rena rama Charles Bronson. Han verkar lida av något slags personlighetsklyvning. Han är världens myskille när han hänger med familj och vänner, men drar sig inte för att hota och tortera folk när han jagar busar. I "Pestsmittad" ger han sig på en stackars hotelldirektör och slår sönder hans kontor, bara för att få direktören att berätta vem som mutat honom.

I "Tjuvarnas stad", även det från 1970, ska president Lamanda Luaga utge sig för att vara fotograf, och tillsammans med två män ur Djungelpatrullen åka runt blad djungelns byar för att ta reda på hur folket faktiskt har det. Ett gäng skurkar upptäcker att fotografen har mycket pengar på sig, så de följer efter för att råna honom. De kommer till en hel stad som är full av kriminella. Det är ganska anmärkningsvärt att staden verkar vara helt okänd för Bengalis president. I detta äventyr lyckas Fantomen - av misstag! - spränga nästan hela staden i luften. Något som inte verkar bekomma den vandrande vålnaden.

Ett par strippar så som de ursprungligen såg ut, och som de  såg ut i den svenska Fantomentidningen. Klicka på bilden för större!

Det första nummer av Fantomen jag köpte, nr 18/1976, handlade om Vråkarna - därför har jag alltid varit lite svag för denna brottsorganisation. De skalliga medlemmarna har ett stort V tatuerat i pannan - detta eftersom de i original heter The Vultures; Gamarna. Det var väl enklare att döpa om dem, än att ändra till ett fånigt G i pannan på dem. Att sedan vråk är en rovfågel som inte har mycket med gamar att göra är en annan sak - jag läser att ormvråken vintertid kan äta as, men bara i nödfall.

Äventyret "Vråkarna" är från 1971 - och här hittade jag ett litet faktafel. Det står att episoden publicerats i Fantomen 13/1972, 15/1989 och 26/2000. Fel, fel, fel! Det var nummer 15/1980, inte '89! Hur som helst: i det här äventyret är Vråkarna inte lika mystiska och gåtfulla som i till exempel "Vråkar över Vacul"; äventyret från 1976. Här ser de ut som magra, svartklädda cowboys. Ibland bär de peruk.

Efter detta äventyr hoppar man till 1989 och "Djävulstecknet". Plötsligt är Sy Barrys teckningsstil helt annorlunda. Teckningarna är grövre och mindre eleganta. Liksom så många andra dagsstriptecknare, använde Sy Barry sig av en lång rad assistenter. Det var oftast dessa som skissade serien, Barry nöjde sig med att tuscha. Ibland hände det att assistenten både skissade och tuschade. Vem som assisterade på 80-talet vet jag inte, men jag gissar att Barry var ganska trött på sitt jobb, därav de grova teckningarna.

Äventyret "Djävulstecknet" är riktigt flängt. Jag vet inte vad Lee Falk tänkte på när han skrev det här. Ett av Fantomens gömställen är Walkers klippa; en hög mesa i en amerikansk öken. Fantomen frågar Diana om hon minns den. Förlåt? Hur skulle hon kunna glömma den? Vem glömmer en klippa med en stuga på toppen - som tillhör ens make? En hög styckade lik hittas alldeles i närheten av klippan. Det visar sig att djävulsdyrkare brutit sig in i Fantomens gömställe och sitter däruppe och offrar folk till Satan. Det borde lämpligtvis krylla av poliser och FBI-agenter i trakten, men den ende som verkar bry sig är Fantomen. Fantomen har tur, eftersom djävulsdyrkarna tycker att det är en bra idé att sitta kvar och häcka på klippan.

Istället för att besöka sheriffen på hans kontor, smyger Fantomen in i hans sovrum nattetid och hotar sheriffen till livet om han inte svarar på några frågor. Märkligt. Ännu märkligare är att det i dialogen flera gånger pratas om pentagram - men Sy Barry har genomgående tecknat pentagoner! Tja, jag vet inte, men jag har aldrig sett pentagoner förekomma i skräckfilmer eller på hårdrocksomslag.

The Number of the Beast!

Det sista äventyret; "Mördarligan", publicerades ursprungligen 1989-90, och handlar om en knarkkung som sitter i en cell och trots detta lyckas kontrollera sin liga och skicka ut mördare som ska ta kål på Dianas morbror Dave, som är polischef i New York. Fantomen går lugnt omkring i storstaden och spöar skiten ur alla som kommer i hans väg. Morbror Dave verkar ha drabbats av minnesförslust, eftersom han undrar vad det är för dödskalle alla har på hakan. Detta trots att Fantomen bott hemma hos honom åtskilliga gånger. När Fantomen ska förhöra en slem advokat tar han tag i advokatens huvud och håller honom utanför ett fönster högt upp i en skyskrapa.

Jag vet inte varför man valt att publicera just dessa serier i denna samling. Det finns ju åtskilliga betydligt bättre äventyr av Falk & Barry. "De tusen farornas man" är mer intressant än bra. För visst är det intressant att få se dagstripäventyr presenterade på detta sätta, med teckningar och originallayout intakta - även om det blir lite svårläst. Serierna, åtminstone de tre första, är väldigt mycket snyggare än de var i Fantomentidningen.

Jag läser fortfarande Fantomen med stort nöje - men det är bara att konstatera att det är Team Fantomens svenskproducerade äventyr jag gillar, och det var de som en gång gjorde mig intresserad- och fascinerad av Fantomen och hans värld. För en gångs skull är det licensproducerade materialet oerhört mycket bättre än originalserien!

TOPPRAFFEL! sörjer: Maureen O'Hara

En av de sista kvarlevande stjärnorna från Hollywoods guldålder har gått bort, 95 år gammal - irländskan Maureen O'Hara; en ståtlig, rödhårig dam som såg så irländsk ut man kan göra.
Hon föddes som Maureen FitzSimons och figurerade under detta namn i sina första två filmer, men när hon 1939 spelade in Alfred Hitchcocks VÄRLDSHUSET JAMAICA INN mot Charles Laughton, föreslog Laughton att hon skulle byta ut det otympliga FitzSimons mot O'Hara. Samma år spelade hon åter mot Charles Laughton; hon var Esmeralda i RINGAREN I NOTRE DAME.
Maureen O'Hara medverkade i en lång, lång rad välkända klassiker. Kanske är hon mest känd för att ha spelat mot John Wayne i hela fem filmer: RIO GRANDE, THE WINGS OF EAGLES (som hette HENNES VILDA MAN i Sverige), MCLINTOCK!, BIG JAKE - och så förstås den mest kända; HANS VILDA FRU (THE QUIET MAN).

Ytterligare filmer är till exempel DE STULO MITT LAND, återigen mot Charles Laughton, BUFFALO BILL, UNDER BLODRÖDA SEGEL, SINBAD SJÖFARAREN mot Douglas Fairbanks jr, DET HÄNDE I NEW YORK, ÖRNEN FRÅN MADAGASKAR och VÅR MAN I HAVANNA mot Alec Guiness.
HÄMNAREN FRÅN GILA CITY (THE DEADLY COMPANIONS) från 1961 är Sam Peckinpahs första långfilm. Det är en film jag sett flera gånger - men trots detta minns jag absolut ingenting av den. Den känns som den ganska blek TV-film, vilket den inte är, och skiljer sig från det Peckinpah skulle åstadkomma härnäst. Jag minns inte ens att Maureen O'Hara är med i filmen.

Därefter kom filmer som FÖRÄLDRAFÄLLAN, MR HOBBS TAR SEMESTER och RANCHO RIVER mot Jimmy Stewart. I början av 1970-talet slutade ='Hara filma - för att sedan plötsligt göra comeback på 90-talet. Då var hon med i en handfull TV-filmer, och år 2000 gjorde hon sin sista roll i TV-filmen THE LAST DANCE med Eric Stoltz.
Efter att ha bott fyrtio år på Irland, flyttade hon 2013 till Idaho i USA. Nu har hon flyttat upp till de gröna fälten ovan molnen.

MAUREEN O'HARA

1920 - 2015

R.I.P.

-->

TV: Ash vs Evil Dead

Foton copyright (c) C More
Sedan 1992 har en av de eviga frågorna varit "När kommer EVIL DEAD 4?". Det var ju 1992 ARMY OF DARKNESS, den tredje filmen i serien, kom. Fast det kändes ganska osannolikt att det skulle komma en fjärde film. Förvisso har seriens stjärna Bruce Campbell aldrig riktigt lyckats lämna B-filmsträsket, men EVIL DEADS skapare och regissör Sam Raimi gick plötsligt och blev ett stort namn i Hollywood - han gjorde blockbusters som de tre första Spindelmannenfilmerna. Raimis DRAG ME TO HELL från 2009 var en återgång till hans rötter, men att hoppas på en ny EVIL DEAD vore att hoppas för mycket, i synnerhet som Raimi följde upp DRAG ME med Disneyfilmen OZ THE GREAT AND POWERFUL - en film jag helt och hållet glömt bort.
2013 producerade Sam Raimi en nyinspelning av EVIL DEAD. Jag var avigt inställd, det var ju hädelse, men i motsats till många andra, gillade jag detta slaskiga blodbad - vilket man förstås inte fick göra. Jag förväntade mig en uppföljare till nyinspelningen, men vad fick vi istället? Jo, en uppföljare till den ursprungliga filmserien! EVIL DEAD 4 dyker äntligen upp - i form av en TV-serie om tio episoder från Starz.
Jag måste tillstå att jag var uppspelt och spänd som en liten gosse på julafton när jag äntligen skulle få se pilotavsnittet av ASH VS EVIL DEAD. De olika trailers jag sett var skitkul och lovande. De amerikanska genrejournalister som sett piloten var lyriska. Äntligen skulle jag få se Bruce Campbell återigen spänna på sig motorsågen som Ashley J Williams! Vad är väl STAR WARS mot Ash?
Som jag så ofta påpekar ser jag nästan aldrig på TV-serier. Den senaste jag såg var DAREDEVIL, en serie jag gillade, men som så ofta är fallet tyckte jag att det blev i mastigaste laget och lite tjatigt att se hela serien i ett svep. Dessförinnan kollade jag in GOTHAM, men efter några veckor började jag glömma bort att titta - och brydde mig sedan inte om att komma i kapp. THE WALKING DEAD tröttnade jag på efter knappt en säsong. TV-serieformatet må vara större än någonsin just nu, men jag föredrar långfilmer - och TV-serier från 1970-talet. Från den tid då de hade ordentliga förtexter och signaturmelodier.

Nå. Jag satte mig tillrätta i soffan och klickade på Play. ASH VS EVIL DEAD började - och jag satt som klistrad! Ja, jösses jävlar. Det här är ju ... fullkomligt fantastiskt! Oj! Wow! 39 minuter totalt vansinne. Jag kunde inte slita blicken från bildskärmen, min puls ökade, jag skrattade och tjoade, och jag ville inte att det skulle ta slut. När det så tog slut ville jag omedelbart se mer. Jag kan knappt bärga mig tills serien börjar sändas så att jag kan se fortsättningen.
Sam Raimi själv har regisserat "El Jefe", som pilotavsnittet heter, och han har skrivit manus tillsammans med brorsan Ivan Raimi och Tom Spezialy. Joseph LoDuca står återigen för musiken. Det märks att det är det gamla gänget som står bakom kameran - för det här känns lite grann som att slungas tillbaka i tiden; till EVIL DEAD 2.
Ash är nu en överviktig, medelålders man som bor i en husvagn. Han är mer självgod, mer korkad och ännu klantigare än tidigare. Han är usel på att sköta sitt jobb på en stormarknad, men lyckas ragga upp lösaktiga damer på sunkhak - vilket leder till en minst sagt flängd sexscen på en toalett.
Plötsligt gör sig Ashs förflutna påmint. Demonerna som hemsökte den där stugan i skogen för 30 år sedan dyker upp igen. Varför då? Hur gick det till? Ash funderar och så kommer han på det. Han hade helt glömt bort att han släpat hem en brud till husvagnen, där de rökte på. Då fick Ash för sig att han skulle dra fram Necronomicon, som han har liggande. Den där boken som är bunden i människohud och skriven i blod, och som innehåller formler som lockar fram demoner. Den pårökte Ash skojade till det och läste upp en formel - och detta skulle alltså straffa sig. Plötsligt är det åter dags att dra på sig den blå skjortan, plocka fram hagelgeväret och sätta igång motorsågen.
Några nya rollfigurer introduceras. Ray Santiago och Dana DeLorenzo spelar Ashs jobbarkompisar Pablo och Kelly, som följer med när Ash ska slakta demoner. Eller zombies. Eller vad dessa "deadites" nu är. Jill Marie Jones är polisen Amanda, som får se sin partner bli besatt. Lucy Lawless (som är gift med EVIL DEAD-producenten Robert Tapert) dyker upp som hastigast; hennes roll ska visst bli större vad det lider.

Tempot i ASH VS EVIL DEAD är rejält uppskruvat, det ges inga chanser att bli tråkigt. Det är fruktansvärt roligt; jag skrattade högt flera gånger, vid ett tillfälle så pass att jag höll på att sätta en seg råtta i halsen. Dessutom är det makalöst blodigt. Eftersom det är 2015 är det förstås mycket CGI-effekter, men det får man ta. Blodet sprutar hejvilt, avhuggna huvuden roterar genom luften, och kroppar exploderar medan Ash fäller oneliners. I en typiskt Raimisk scen attackeras Ash av en ettrig liten docka. Sam Raimis Oldmobile från 1973 är förstås också tillbaka.
En kompis till mig brukar sitta och rita medan han tittar på TV-serier. Han hävdar att det är så lite visuell information i alla de här nya, framgångsrika TV-serierna, att de närmast kan liknas vid radioteater. Jag håller med honom. Men - denna beskrivning stämmer inte in på ASH VS EVIL DEAD. Sam Raimi fläskar på i gammal god stil. Kameran är hyperaktiv, detaljerna är många; det här ser mer ut som en biofilm än en TV-serie.
Detta pilotavsnitt gav verkligen mersmak. Jag vill se nästa avsnitt nu på en gång! Och jag hoppas verkligen att resten av serien är lika bra och sjövild. För det här är fantastiskt! Det här är enastående! Det här rockar så att det står härliga till. Om alla TV-serier var så här kul och underhållande skulle jag se mer på TV.
Jag brukar ju aldrig betygsätta TV-program, men i det här fallet är jag tvingad att göra ett undantag och drämmer till med följande:

(ASH VS EVIL DEAD har premiär på C More den 1:a november)

Fotnot: Denna recension avser alltså pilotavsnittet. Övriga avsnitt är inte regisserade av Sam Raimi och lär ha lägre budget och resurser. 

TOPPRAFFEL! sörjer: Murphy Anderson

Den amerikanske superhjältetecknaren, och framför allt -tuscharen, Murphy Anderson har dött, 89 år gammal. Anderson kastade sig in i branschen redan på 1940-talet; 1944 hamnade han på förlaget Fiction House, där han bland annat tecknade serier som Sky Rangers, och 1947 satt han och ritade serietidningsversionen av Buck Rogers.

1950-talet spenderade Anderson på ett flertal förlag, bland dem Atlas, som senare kom att bli Marvel, och DC Comics. Det är för sitt arbete åt DC Anderson är mest känd. 1964 tog han över Hawkman och det var då hans karriär tog fart. Han tecknade Spectre och tuschade Adam Strange, och på 1970-talet samarbetade han med Stålmannentecknaren Curt Swan. Tillsammans producerade Swan och Anderson - "Swanderson" - mängder av äventyr åt de olika Stålmannentidningarna.

På 70-talet gav sig även den legendariske Marveltecknaren Jack Kirby på Stålmannen åt DC. Han tecknade i sin vanliga Kirbystil - men kunde inte rita Stålmannens och Jimmy Olsens huvuden. Därför fick Murphy Anderson hoppa in och rita in dessa. En av Kirbys Stålmannenserier kom ut som julalbum i Sverige i slutet av 70-talet. Redan då reagerade jag på hur konstiga vissa bilder såg ut. Huvudena satt lite på sniskan och passade inte riktigt in!

Förutom nämnda serier jobbade Murphy Anderson med figurer som Tarzan, Korak, Phantom Stranger, Blixten, Gröna lyktan, och han gjorde flera skräckserier till DC:s skräcktidningar. Murphy Anderson belönades med ett flertal priser och han blev invald i både The Jack Kirby Hall of Fame och The Will Eisner Hall of Fame.

MURPHY ANDERSON

1926 - 2015

R.I.P.

Stålmannen av Jack Kirby - förutom huvudet.

Bio: Victoria

Foton copyright (c) TriArt Film
Ibland när jag traskar iväg för att se en så kallad arthousefilm på en alternativbiograf, vet jag inte riktigt vad det är jag ska se. Dels för att jag sällan hört talas om filmerna, till skillnad från repertoaren på SF:s biografer, och dels för att jag glömt kolla upp dem. När det gäller VICTORIA visste jag bara att det handlade om en tysk film vilken IMDb klassificerat som "crime, drama, thriller". Jag hade helt missat att den varar hela två timmar och arton minuter, att den utspelar sig i realtid, och att den är filmad i en enda tagning. Något som annars kanske fått mig att stanna hemma.
Laia Costa spelar den unga spanjorskan Victoria, som sedan några månader bor i Berlin, där hon jobbar på ett kafé. Hon talar inte tyska och när filmen börjar befinner hon sig på en nattklubb. Det är natt och när hon börjar bege sig hemåt träffar hon fyra äkta berlinare; den glade Sonne (Frederick Lau), Boxer (Franz Rogowski), som suttit inne, Blinker (Burak Yigit) och den stupfulle Fuss (Max Mauff), som fyller år. Killarna firar Fuss och vill att Victoria följer med dem - och samtidigt ska de visa henne "det riktiga Berlin".

Victoria följer med dem - fast det är inte utan att man undrar varför. Det är väldigt uppenbart att det här är fyra killar man bör hålla sig undan från. De dricker öl, de tar sig upp på ett tak, där de sitter och småpratar, och när Victoria måste bege sig bort för att öppna det närliggande kaféet, följer Sonne med. De två har fattat tycke för varandra. Efter en stund dyker dock de tre andra upp. De måste sticka och fixa något - och det verkar inte vara helt lagligt. Victoria låter sig övertalas att följa med.
I pressmaterialet står det att VICTORIA är "oavbruten spänning från Sebastian Schipper" - Schipper är regissören och en av manusförfattarna. Nja, det är väl en sanning med modifikation. De hade inget egentligt manus när de gjorde filmen, bara ett synopsis på tolv sidor, med de viktiga scenerna och platserna angivna. All dialog improviserades. Det märks. Förvisso låter dialogen naturlig, men under den första timmen håller allting på för länge. Folk bluddrar på i scener som egentligen inte leder någonvart. Filmen är ofta totalt stillastående och irriterande; det känns som att sitta och titta på ett ungdomsgäng utanför Nordstan en lördagsnatt. Liksom ett par andra i publiken på pressvisningen övervägde jag att gå.

Det dröjer mer än halva filmen innan gänget ger sig iväg för att göra det där olagliga de skulle fixa, och då blir det faktiskt hyfsat spännande.
Men: jag måste tillstå att jag imponeras av VICTORIA. Jag fattar inte hur de faktiskt orkat göra den här filmen. Det spelade in hela filmen tre gånger. Filmandet var minutiöst planerat. Berättelsen utspelar sig i flera olika byggnader, olika rum, på gator och i bilar, och hela tiden sprang alltså filmteamet efter bakom skådespelarna och lyckades hålla sig ur bild. De förbättrade och korrigerade för varje ny version av filmen. Det enda som fixats i efterhand är ljudet, eftersom oönskade ljud - som skrik från regissören - plockades bort. Jag hade själv aldrig orkat göra- eller medverka i en film som den här.
Tyvärr är VICTORIA alltså alldeles för lång. Den hade fungerat bättre om de skurit bort det mesta av den första timmens "drama" och istället snabbt gett sig på "crime, thriller". Och nog är väl Victoria lite märkligt korkad som följer med de här gossarna.

(Biopremiär 23/10)

-->

Bio: Pan

Foton copyright (c) Warner Brothers

Under Malmö Filmdagar i augusti visades en kort promo för PAN, med några scener samt kommentarer från regissören Joe Wright (FÖRSONING, SOLISTEN, HANNA, ANNA KARENINA) och stjärnan Hugh Jackman. Det såg inte lovande ut. Tvärtom, jag kände genast att det här nog kommer att bli en bombastisk och i det närmaste osebar film.

Så fick filmen sin USA-premiär - och drog på hemmaplan in betydligt mindre pengar än Warner räknat med. Branschtidningar som Variety och Hollywood Reporter spekulerade i varför PAN floppat. Någon kom fram till att publiken tröttnat på ursprungshistorier där det förklaras varifrån en hjälte kommer. Detta låter förstås väldigt krystat.

Det är nog snarare som så att PAN är en jävligt dålig film. Det är därför folk inte går och ser den.
Fast detta 3D-äventyr börjar ganska lovande, när en mystisk ung kvinna dumpar en bebis utanför ett barnhem i London. Tolv år senare är det världskrig och elaka nunnor styr barnhemmet med järnhand. Lille Peter (debuterande Levi Miller), som har ett halsband i form av en panflöjt, undrar vem hans mor är. Han undrar också vad det är en groteska nunnan Barnabas sysslar med. Det pratas om att hon säljer barn. Jodå - mitt i natten anländer ett flygande piratskepp vars besättning plockar upp småpojkar.

Peter hamnar på skeppet som beger sig till Landet Ingenstans. Där väntar den grymme kapten Svartskägg (Jackman), som använder barn från hela världen och från alla tider som arbetskraft - de hackar fram älvstoft ur bergen.  Svartskägg behöver detta för att inte bli gammal, eller vad det nu var.
Peter lär känna den äldre fången James Hook (Garrett Hedlund) och de blir vänner. Hook är alltså den som ska komma att bli kapten Krok, men här är han schysst och har båda händerna i behåll. Han är även amerikan, av någon anledning. Peter och Hook lyckas fly och hamnar i en märklig djungel på en märklig ö. Där träffar de på ett djungelfolk lett av den tuffa Tigerlilja (Rooney Mara), som ser ut som något slags korsning mellan Xena krigarprinsessan och Pippi Långstrump. Djungelfolket vill först döda Peter och Hook, men när det visar sig att Peter plötsligt kan flyga konstaterar de att han är The Chosen One; han som förutspåtts komma för att besegra Svartskägg.

... Och så dyker kapten Svartskägg och hans mannar upp och lägger sordin på stämningen.
Så länge de är i London är PAN rätt okej. Dock förs Peter bort redan efter en kvart, och därefter blir det bara värre och värre - och allt konstigare. Nu har jag förstås aldrig gillat Peter Pan-figuren och hans värld; boken har jag aldrig läst, men jag har inte gillat några tidigare filmer - eller tecknade serier, för den delen. Det finns en hel del. Men i PAN är det mesta för konstigt. Det är för många idéer på en gång, för många olika stilar, för mycket av allt. I min recension av CRIMSON PEAK skrev jag att den filmen är extremt överlastad - men på ett bra sätt. PAN är extremt överlastad - men på ett dåligt sätt.

Kapten Svartskägg introduceras i scener som ser ut som något ur MAD MAX: FURY ROAD. Han talar till folket, som i tusental knäböjer för honom. Av någon anledning som aldrig förklaras sjunger alla Nirvanas "Smells like teen spirit". Senare i filmen sjunger piraterna Ramones "Blitzkrieg Bop". Även om det är lite fräckt när de skrålar "Hey ho, let's go", begriper jag inte varför de gör det; vad de här låtarna har med filmen att göra.

För att vara en äventyrsfilm för hela familjen är PAN överraskande våldsam. Det är mycket stridande och folk dör, och när Svartskägg anfaller mot slutet av filmen, går allt överstyr. Peter Pan får dessutom något slags konstiga superkrafter. Det hela är fruktansvärt påfrestande och jag satt ofta och undrade vad det var jag tittade på. Det händer för mycket, det händer hela tiden, det smäller och brakar, och det är irriterande snarare än underhållande.

Cara Delivingne, som ska spela Linda i den kommande Linda & Valentin-filmen, är med en minut eller två som några identiska sjöjungfrur, en liten starkt lysande optisk effekt är visst Tingeling, och om man kisar känner man kanske igen Amanda Seyfried i en minimal roll.

Jag gillade scenen med Spitfireplan som flyger omkring i 3D och den obligatoriske dvärgpiraten, men filmen hade blivit mycket bättre om den bara handlade om de onda nunnorna och skippade resten av storyn.

Som PAN är nu, är den förhållandevis osebar.

(Biopremiär 23/10)

Bio: Crimson Peak

Foton copyright (c) UIP

Den muntre mexikanen Guillermo del Toro är en ganska uppburen regissör jag inte är den störste anhängaren av. Jag vet att jag gillade flera av hans filmer när de kom - men jag minns faktiskt inte mycket av dem. De två HELLBOY-filmerna, till exempel. Jag minns dem inte. Jag gav högt betyg till PACIFIC RIM - men vid närmare eftertanke tycker jag nog inte att den är något vidare. MIMIC från 1997 var direkt dålig, THE DEVIL'S BACKBONE blev jag besviken på, och PANS LABYRINT tycker jag inte är det mästerverk många utmålar den som. Det är bara BLADE II jag ser om. Ibland.
Del Toro har även producerat en lång rad filmer, på vilka han fått sitt namn med störst bokstäver. Det är samma sak där. Jag har blivit besviken på de flesta - däribland BARNHEMMET.

Vad jag kommer att tycka om Guillermo del Toros nya film CRIMSON PEAK om några år återstår att se. Just nu gillar jag den, nämligen. Det här är del Toro i kubik, skulle man kunna säga. Mer av allt när det gäller det visuella.

Mia Wasikowska spelar den väna Edith Cushing, som drömmer om att bli författare. Hennes mor dog när Edith var liten, och sedan dess ser hon spöken. Otäcka spöken. Bland annat uppenbarar sig Ediths mor och väser "Akta dig för Crimson Peak!". Edith vet inte vad Crimson Peak är.

Edith och hennes far bor i Buffalo, New York, det är sent 1800-tal, och dit kommer en dag den lika mystiske som lockande Thomas Sharpe (Tom Hiddleston) med sin svala syster Lucille (Jessica Chastain). De är på jakt efter pengar för att kunna bygga en maskin som kan schakta leran på deras gods i England, och uppsöker Ediths rike far. Han säger nej - och tycker genast illa om Thomas Sharpe. Han misstänker att allt inte står rätt till. Sharpe och Edith har förälskat sig i varandra, vilket Ediths far ogillar - han beordrar syskonen Sharpe att resa hem till England. Kort därpå dör herr Cushing under mystiska omständigheter.

Edith gifter sig med Thomas och de far till England och Allerdale Hall, ett dystert kråkslott byggt på röd lera det långsamt sjunker ner i. Vintertid färgar leran snön röd och därför kallas godset Crimson Peak. Något som förstås skrämmer Edith. Det dröjer inte länge innan hon inser att något är väldigt fel med godset - och syskonen Sharpe. Och snart dyker det upp spöken av de mest hiskliga slag, de skrämmer Edith, men verkar vilja berätta något.

CRIMSON PEAK är verkligen tjusig att titta på. Estetiskt sett är den extremt överlastad - men på ett bra sätt. Del Toro ska ha sagt att han ville att filmen skulle se ut som en Mario Bava-film i Technicolor. Nja, det vet jag inte riktigt om den gör, men visst associerar jag till de gamla italienska, gotiska skräckfilmerna från 1960-talet. Mia Wasikowska springer runt med en kandelaber i handen, som vore hon plockad ur en av de där gamla filmerna. Ofta associerar jag även till den gamla pocketserien Mysrysare - de där som alltid hade en kvinna i långklänning som sprang från ett hus på omslaget.

En tredje association är rätt oväntad. Ibland får nämligen filmen mig att tänka på Dario Argento. Ett utstuderat, sadistiskt mord - komplett med gärningsman med svarta handskar - känns som en kombination av två scener ur Argentos DEEP RED. Här finns fler Argentoeska scener.

Och nu kom jag in på CRIMSON PEAKS våldsscener. Som helhet är detta en mysig spökfilm för hela familjen. Det är bara det att filmen inte går att visa för hela familjen. Jag blev väldigt överraskad när den visade sig vara rejält våldsam och blodig på sina ställen; våldet är ibland verkligen grovt. Dessutom innehåller filmen en sexscen (förvisso påklädd, men ändå), och plötsligt i en scen slänger en rollfigur ur sig ett "fuck".

Han är ju lite märklig på den fronten, del Toro. PANS LABYRINT pendlade ju mellan rått, realistiskt fascistdrama och vacker fantasysaga. DON'T BE AFRAID OF THE DARK, som han bara producerade och som dumpades direkt på DVD i Sverige, inleds med ett sadistiskt, blodigt mord, för att sedan övergå till att bli en barnvänlig rysare. Det är lite konstigt. Nu tycker jag förvisso att det funkar i CRIMSON PEAK, men jag hade inte väntat mig mosade skallar och knivar i ansikten.
Filmens spöken är mestadels kolsvarta skelett i kåpor och datoranimerade. Det sistnämnda gör att de inte är speciellt effektiva; nog hade det varit mer otäckt med riktiga, spöksminkade skådespelare, som i till exempel THE WOMAN IN BLACK. Detta hindrar dock inte filmen från att vara spännande. För det är den. Till skillnad från många andra del Toro-filmer är den välberättad och jag satt hela tiden och undrade vad det är för hemligheter Thomas och Lucille Sharpe bär på.

Jane Austen möter Mysrysare möter Dario Argento. Det var inte igår - eller någon annan dag - man såg en sådan film!

(Biopremiär 16/10)

Bio: The Transporter Refueled

Foton: Bruno Calvo (c) 2014 Europacorp - TF1 Film Production

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - fransk-belgisk-kinesiskt, till och med.

Luc Besson och hans Europacorp ger aldrig upp. På ett sätt är det bra, eftersom Europacorp tillhör de väldigt få bolag idag som producerar traditionell actionfilm - Hollywood ligger ju ganska lågt på den fronten numera. Fast majoriteten av Europacorps produktioner är inget vidare. De är slickade, påkostade, men saknar själ och personlighet. Det är som om Besson tagit alla genrens attribut, fått med det mesta, men glömt några viktiga ingredienser i anrättningen.

TRANSPORTER-serien har dock varit snäppet bättre än det mesta Besson fått ur sig; antagligen

främst beroende på Jason Statham i sin paradroll som Frank Martin - en välklädd chaufför som åtar sig nästan vilka uppdrag som helst och som inte ställer några frågor. Han fungerar som ett välbetalt bud som alltid levererar på exakt utsatt tid. Dessutom är han en hejare på att slåss. Den första filmen kom 2002, uppföljaren 2005, och del tre 2008. THE TRANSPORTER 3 släpptes direkt på DVD i Sverige och var inget vidare. Det finns även en TV-serie jag inte har sett.

När nu Frank Martin återvänder till de svenska biodukarna, spelas han av Ed Skrein, som tidigare varit med i några avsnitt av GAME OF THRONES och i vikingarafflet NORTHMEN - A VIKING SAGA. Jason Statham ville ha elva miljoner dollar för att göra rollen, så producent Besson sa nej. Det är synd. Ed Skrein ser inte ut som Jason Statham. Han påminner inte om Jason Statham. Han har inte samma utstrålning som Jason Statham. Faktum är att jag först inte fattade att det skulle föreställa Frank Martin; jag trodde att det var en annan kille med samma jobb. Ed Skrein ser alldeles för snäll ut, han liknar Nicholas Hoult, och han har skeva tänder och talar med en lätt läspning.

THE TRANSPORTER REFUELED har regisserats av Camille Delamarre, som gjorde BRICK MANSIONS. Filmen börjar på franska rivieran 1995. På horstråket dyker det plötsligt upp en bil ur vilken det väller ryska gangsters, anförda av den slemme Karasov (Radivoje Bukvic). Dessa skjuter ner några hallickar, placerar sina egna flickor på gatan, säger att det nu är det de som kontrollerar all prostitution, och så kör de därifrån - och lämnar liken kvar på gatan. Här rynkade jag pannan en aning. Så där kan de väl inte göra? Lämna kvar alla lik? Det borde ju leda till en massiv polisinsats. Men logik är inte den här filmens starka sida.

Sedan hoppar vi femton år fram i tiden och det är 2010. Varför inte 2015? Jag noterar att många som sett filmen påpekar att Frank Martins Audi och den iPhone-modell många använder i filmen ännu inte börjat tillverkas 2010. Vi introduceras för Frank Martin och hans gemytlige far Frank Senior (Ray Stevenson). Farsan utger sig för att sälja Evian bordsvatten, men han är stormrik och har dyra vanor. Han är en glad typ som gillar galanta damer. Vad han inte gillar är att kidnappas. Frank Junior anlitas av en kvartett galanta damer som behöver frakta någonting. Det visar sig dock vara ett trick. De här brudarna tillhör Karasovs stall av plågade eskortflickor, och nu behöver de Frank Juniors hjälp för att hämnas; för att utplåna den ryska gangsterligan och döda Karasov. Eftersom de räknat med att Frank kommer att vägra, har de kidnappat Frank Senior och förgiftat honom. Om Junior inte gör som de vill, kommer de att låta Senior dö.

Ett uttryck jag inte gillar, är det fördomsfulla "serietidningsfilmer" - eftersom serier kan vara så mycket, så många genrer och stilar. Men THE TRANSPORTER REFUELED känns verkligen som en gammal actionserietidning. Så enkel handling som möjligt, inga större karaktärsbeskrivningar, inga vardagliga kvinnor, massor av snabba bilar, flotta miljöer, och så mycket action och stunts som möjligt. Med andra ord, precis vad man är ute efter när man väljer att se en sådan här film.

Filmen är inspelad i bland annat Nice och Cannes, så visst är miljöerna enastående tjusiga - och vem uppskattar väl inte biljakter längs rivieran? Några av biljakterna här är fantastiska, i synnerhet en väldigt kreativ sådan som utspelar sig på Nice flygplats. Här finns flera bra slagsmål, det som involverar arkivskåp är minnesvärt.

THE TRANSPORTER REFUELED må vara tunn och dum, men den är underhållande - och bättre än THE TRANSPORTER 3 (och de senaste TAKEN-filmerna). Ray Stevenson är en tillgång som lyfter filmen. Det är väldigt synd att Jason Statham inte spelar huvudrollen. Med honom som Frank hade jag kunnat höja nedanstående betyg. Ed Skrein känns så fel att jag ett tag övervägde att sänka mitt betyg.

I vilket fall: det här är en sådan där film jag lär se om på DVD när jag känner för lite snyggt röj.

(Biopremiär 16/10)