Bio: Så ock på Jorden

Foton: Anders Birkeland ©2015 GF Studios

Kay Pollaks SÅ SOM I HIMMELEN från 2004 sågs av 1 434 280 biobesökare. Hade även jag gått och sett den hade siffran blivit 1 434 281 besökare, men jag såg den inte. Och jag har inte sett den på TV eller DVD. Jag har aldrig sett den. Men varför då? kvider kanske någon. Den blev ju en sådan enorm publiksuccé! Den till och med Oscarnominerades! Varför har jag inte sett den?

Tja, dels för att någon berättade att Micke Nyqvist i huvudrollen som Daniel dör på slutet, men framför allt för att SÅ SOM I HIMMELEN är känd för att vara riktigt dålig – publiksiffrorna till trots. Kan 1 434 280 biobesökare ha fel? Ja, självklart.

Men! Nu har jag sett uppföljaren SÅ OCK PÅ JORDEN, återigen skriven och regisserad av Kay Pollak (Carin Pollak hjälpte till med manuset). Om någon som läser detta mot förmodan har för avsikt att se filmen – sluta läs på en gång. Jag kommer nämligen att spoila hela filmen, inklusive dess slut – detta som en service, så att folk slipper lägga pengar på detta. För så här är det:

SÅ OCK PÅ JORDEN är en av de sämsta svenska filmer som någonsin gjorts.

Det här är en fascinerande dålig film. När jag gått och lagt mig på kvällen efter pressvisningen låg jag och tänkte på filmen. Många filmskapare vill förstås att deras filmer ska vara tankeväckande, att de ska stanna kvar i minnet. Jag låg och funderade på alla frågor filmen ställer. Som till exempel vad som hände med alla handlingstrådar som aldrig avslutades. Vad som hände med alla rollfigurer som försvann. Varför folk betedde sig som de gjorde. Varför Björn Granath var så förbannad hela tiden.

Eftersom jag alltså inte sett den första filmen, är jag inte bekant med rollfigurerna – men jag har förstått att många; kanske de flesta, var med även förra gången. Platsen är återigen en liten by i Norrland och det har gått nio månader sedan förra filmen. Countrysångerskan Lena (Frida Hallgren) är gravid med den döde dirigenten Daniels barn. Mitt under en konsert går vattnet. Barnet är på väg! Detta tycker Lena är jättekul, hon skrattar och är glad – men då kommer dörrvakten (Björn Bengtsson) stormande och skäller ut henne efter noter. Lena blir ledsen och det bär sig inte bättre än att hon tappar en sko på väg till bilen, som en annan Askungen. Dragspelaren Arne (Lennart Jähkel) kör, men eftersom det är snöstorm kan de inte ta sig till sjukhuset, så de kör hem istället. Där svimmar Arne av i köket och eftersom barnmorskan inte hinner dit, ställer den försupne prästen Stig (Niklas Falk) upp och hjälper till under förlossningen. Först när allt är över vaknar Arne upp på köksgolvet.

Thomas Hanzon spelar en vresig körledare. Han ska sätta upp Händels ”Messias” i den lilla dåligt besökta kyrkan. Av någon anledning ska konserten TV-sändas. Körledaren tänker hyra in proffssångare och musiker. Han behöver pukor – och framför allt behöver han fagotter. Oj, vad han behöver fagotter! Flera repliker ägnas åt fagotter. Men han får sina storslagna planer grusade – det faller på Lenas lott att sätta ihop en kör till TV-inspelningen. Sångare och musiker ska vara folk från trakten. Körledaren blir fly förbannad. Framför allt blir Björn Granath förbannad. Ja, jävlar, vad förbannad Björn Granath blir. Han skriker! Han ryter! Han viftar med armarna! Han slår svenskt rekord i passionerat överspel! Jag blev aldrig klok på vad det är för gubbe han spelar, men han (liksom alla andra i filmen) tycker att Lena inte ska tro att hon är något. Granath kommer stövlande flera gånger under filmen, alltid lika inspirerat arg.

En dag knackar det på dörren. Det är Axel (Jakob Oftebro), en kille som jobbar med att renovera kyrkan. Han har hittat Lenas sko, som han vill återlämna som en annan prins. Han blir förälskad i Lena, men hon vill inte veta av honom. Axel fortsätter att uppvakta Lena och till slut ger hon med sig. Kärlek uppstår. Och Björn Granath ryter lite till.

Hallelujakören får fler medlemmar. Några spelar nyckelharpa. Någon spelar dragspel. Var är fagotterna? En tuff, avig brud med självskadebeteende verkar tro att hon hamnat i en Staffan Hildebrand-film, eftersom hon blir snäll när hon får spela puka. En utvecklingsstörd kille som ser ut som Jan Rippe är alltid glad och sträcker armarna i vädret. Han tycker om att ta på sig öronskydd och stå bredvid den ringande kyrklockan, och så upptäcker han att Lenas bebis blir lugn när man vaggar den.

Lena kommer på att om man tar bort bänkarna ur kyrkan, får man in mer folk och de kan anordna danstillställningar. Plötsligt fylls kyrkan av folk som dansar konstigt; de går runt i led som något slags ond sekt i en Indiana Jones-film, innan de buggar loss och det blir lyckat och Lena framstår som en pånyttfödd Kristus. Stig råkar kyssa en kvinna och hamnar på omslaget till Norrlands Nyheter, en lokal dagstidning som av allt att döma trycks upp med färgkopiator. Skandal! Björn Granath ryter till.

Vid nästa danstillställning kommer det så mycket folk att polisen måste utrymma kyrkan. Tumult uppstår. Av någon anledning tar den utvecklingsstörde killen Lenas bebis och springer iväg. Han ska lugna ungen genom att vagga den – så han springer ner till sjön och lägger ungen i en eka i vassen som en annan Moses. Ekan glider ut på sjön och killen gungar den. Lena ser detta och får panik – hon simmar ut till ekan. Killen trillar i sjön och drunknar. Lena simmar iland och glömmer sin bebis i båten. Antagligen kom någon annan på att hämta ungen senare.

Lena blir arg på Axel, men det går över lagom till slutet. En gigantisk lastbil från TV Norr anländer till kyrkan för att spela in Hallelujakören. Föreställningen blir en stor succé. Lena och Axel med bebisen i famnen vandrar stolta genom kyrkan, likt Josef, Maria och Jesusbarnet. Ett pikant inslag är att vi i bakgrunden ser hur Jesusstatyn på korset blir levande, glider ner på golvet och sätter sig bland folket för att digga! Nej, jag skojar inte.

Många scener i SÅ OCK PÅ JORDEN är avsiktligt roliga – men de många allvarliga scenerna är ännu roligare. Ibland är det vansinnigt roligt. Filmjäveln varar två timmar och fjorton minuter, och jag skrattade från början till slut. Mot slutet skrattade jag så att jag grät. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle skratta så mycket. Och tårarna var nog tänkta att fällas när det blev sorgligt – som under den festliga drunkningsolyckan.

Kay Pollak är inte precis nyansernas mästare. Att se SÅ OCK PÅ JORDEN känns som att befinna sig på ett väckelsemöte. Att hävda att Pollak jobbar med överdrifter är en underdrift. Han tar i för kung och fosterland, och det är övertydligt som ett demonstrationsplakat på första maj. Jag trodde inte mina ögon när jag såg filmen – och jag trodde inte mina öron. Här finns repliker som är fullkomligt sanslösa.

Filmen är förstås en timme för lång – minst. Ragnar Frisk hade klarat av den här storyn på 80 minuter – och resultatet hade blivit bättre.

Nu sitter kanske några läsare och är förbannade. Ni som läst ända hit trots att ni tänkt se filmen. Men hallå, jag varnade ju redan i början av texten för att jag skulle avslöja hela handlingen, inklusive slutet. Och ni som läst ända hit och ändå vill se filmen – varför i hela världen vill ni det? Vill ni få det bekräftat att filmen verkligen är så dålig som jag hävdar? Eller tänker ni gå ner i vikt genom att bränna ett gäng hjärnceller?

SÅ OCK PÅ JORDEN är en sanslöst usel film, men jag kan ge mig fan på att det blir publiksuccé även den här gången. Frågan är om publiken, liksom jag, kommer att undra vad som hände med körledaren och hans proffskör, och alla andra handlingstrådar som lämnas hängande i luften, eftersom scenerna inte hänger ihop.

Nå. Vad sätter jag för betyg på det här? Äh, det får bli ett specialbetyg:

(Biopremiär 4/9)