Jag ligger lite efter med filmrecenserandet och måste beta av tre filmer som redan haft premiär. Shoot! som tysken säger:
För två år sedan recenserade jag dokumentären THE SUMMIT om ett gäng bergsbestigare som 2008 fick för sig att klättra upp på K2. Hälften av dem strök med. I min recension skrev jag bland annat så här: "Tja, de har ju bara sig själva att skylla. Vad skulle de där uppe att göra?".
Nu är det dags igen. EVEREST är förvisso ingen dokumentär, men bygger på verkliga händelser. Based on a true story, som det heter i Sverige.
I maj 1996 skulle två expeditioner klättra upp på Mount Everest. Den rutinerade klättraren Rob Hall (Jason Clarke) arrangerade äventyrsresor för amatörer, vilkas säkerhet garanterades, medan Robs gravida sambo Jan (Keira Knightley) satt hemma och var orolig och grät. Josh Brolin spelar machokillen Beck Weathers, som följde med, medan hans hustru Peach (Robin Wright) satt hemma och var orolig och grät.
På vägen upp mötte de slashasen Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som anordnade liknande äventyr för amatörer. Scott gillade, av filmen att döma, att sitta i solstol och dricka whisky. Med andra ord - det var inte lika tryggt att klättra med honom.
... Och så begav de sig upp mot bergets topp. På väg ner råkade de ut för en urjävlig snöstorm. Då gick det som det gick. Hälften av klättrarna ligger kvar däruppe på Mount Everest.
Sam Worthington är också med här någonstans; det är svårt att se skillnad på klättrarna när de dragit på sig mössa, solglasögon och tjocka kläder; än värre när de har fruset snor i skägget, Emily Watson spelar en kvinna som håller sig till baslägret, där hon har radiokontakt med både klättrare och gråtande fruar. När det stormar håller hon fast i stolarna så att de inte ska blåsa omkull.
EVEREST är regisserad av islänningen Baltasar Kormákur, som gjorde de inte alltför minnesvärda DJUPET och 2 GUNS. Filmen är inspelad i Nepal, men främst i Italien, och jag gissar att stora delar är filmade mot green screens. Miljöerna är hisnande, åtminstone till en början, och filmen är i 3D för att göra det hela än mer hisnande. Men: det är inte spännande. Tycker jag. Mest för att jag tycker att det hela är så meningslöst. Det hade funkat om det handlade om en expedition som gett sig av för att rädda överlevande efter en flygkrasch på Mount Everest. Eller om en de jagade försvunnet naziguld. Eller om en yeti kidnappat en yppig blondin som måste räddas. Men folk som bara är ute efter kickar och klättrar i berg frivillligt, som frivilligt utsätter sig för livsfara - nej, det är inte kul. Som sagt: vad skulle de däruppe att göra?
Även om nu miljöerna är svindlande, så består större delen av denna över två timmar långa film av klättrande. Och det är tröttsamt. De klättrar och klättrar och klättrar. Sedan dör de och dör de. Oj, vad de klättrar och dör. Medan damerna där hemma snyftar i kapp.
I början av filmen, innan de börjar klättra, besöker äventyrarna ett kloster beläget på ett berg. Detta hade jag gärna sett mer av. Det var ett fascinerande ställe, väldigt mystiskt, och jag associerade både till Indiana Jones och Shangri-La. Jag hade hellre sett en film som utspelar sig där.
(Biopremiär 25/9)
-->
1 kommentarer:
"De klättrar och klättrar och klättrar. Sedan dör de och dör de. Oj, vad de klättrar och dör."
Tack Pidde för skrattanfallet!
Skicka en kommentar