Bio: Everest

Foton copyright (c) UIP
Jag ligger lite efter med filmrecenserandet och måste beta av tre filmer som redan haft premiär. Shoot! som tysken säger:
För två år sedan recenserade jag dokumentären THE SUMMIT om ett gäng bergsbestigare som 2008 fick för sig att klättra upp på K2. Hälften av dem strök med. I min recension skrev jag bland annat så här: "Tja, de har ju bara sig själva att skylla. Vad skulle de där uppe att göra?".
Nu är det dags igen. EVEREST är förvisso ingen dokumentär, men bygger på verkliga händelser. Based on a true story, som det heter i Sverige.
I maj 1996 skulle två expeditioner klättra upp på Mount Everest. Den rutinerade klättraren Rob Hall (Jason Clarke) arrangerade äventyrsresor för amatörer, vilkas säkerhet garanterades, medan Robs gravida sambo Jan (Keira Knightley) satt hemma och var orolig och grät. Josh Brolin spelar machokillen Beck Weathers, som följde med, medan hans hustru Peach (Robin Wright) satt hemma och var orolig och grät.

På vägen upp mötte de slashasen Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som anordnade liknande äventyr för amatörer. Scott gillade, av filmen att döma, att sitta i solstol och dricka whisky. Med andra ord - det var inte lika tryggt att klättra med honom.
... Och så begav de sig upp mot bergets topp. På väg ner råkade de ut för en urjävlig snöstorm. Då gick det som det gick. Hälften av klättrarna ligger kvar däruppe på Mount Everest.
Sam Worthington är också med här någonstans; det är svårt att se skillnad på klättrarna när de dragit på sig mössa, solglasögon och tjocka kläder; än värre när de har fruset snor i skägget, Emily Watson spelar en kvinna som håller sig till baslägret, där hon har radiokontakt med både klättrare och gråtande fruar. När det stormar håller hon fast i stolarna så att de inte ska blåsa omkull.

EVEREST är regisserad av islänningen Baltasar Kormákur, som gjorde de inte alltför minnesvärda DJUPET och 2 GUNS. Filmen är inspelad i Nepal, men främst i Italien, och jag gissar att stora delar är filmade mot green screens. Miljöerna är hisnande, åtminstone till en början, och filmen är i 3D för att göra det hela än mer hisnande. Men: det är inte spännande. Tycker jag. Mest för att jag tycker att det hela är så meningslöst. Det hade funkat om det handlade om en expedition som gett sig av för att rädda överlevande efter en flygkrasch på Mount Everest. Eller om en de jagade försvunnet naziguld. Eller om en yeti kidnappat en yppig blondin som måste räddas. Men folk som bara är ute efter kickar och klättrar i berg frivillligt, som frivilligt utsätter sig för livsfara - nej, det är inte kul. Som sagt: vad skulle de däruppe att göra?
Även om nu miljöerna är svindlande, så består större delen av denna över två timmar långa film av klättrande. Och det är tröttsamt. De klättrar och klättrar och klättrar. Sedan dör de och dör de. Oj, vad de klättrar och dör. Medan damerna där hemma snyftar i kapp.
I början av filmen, innan de börjar klättra, besöker äventyrarna ett kloster beläget på ett berg. Detta hade jag gärna sett mer av. Det var ett fascinerande ställe, väldigt mystiskt, och jag associerade både till Indiana Jones och Shangri-La. Jag hade hellre sett en film som utspelar sig där.

  







(Biopremiär 25/9)

-->

Oops! Skämt och allvar ...

Några av er undrar kanske varför jag ännu inte recenserat några filmer som hade premiär förra veckan. De kommer vad det lider. Det har ju varit Bokmässa i Göteborg! Fyra dagar då jag inte hann göra något annat. Eftersom jag dessutom höll i fyra programpunkter på olika scener, var jag tvungen att förbereda dessa, istället för att skriva om film. Jag måste även nämna att jag på grund av Bokmässan hoppade över pressvisningen av THE MARTIAN som hölls i morse. Jag var tvungen att sova ut.

Men! Nu ska ni få höra! Jag medverkar i en bok som kom ut till mässan. Boken finns bland annat på Bokus och kostar där endast 136 kronor, vilket förstås är väldigt billigt för en bok som den här.

"Oops! Skämt och allvar ... med de aderton i Svenska Serieakademin!" heter boken, som kommit ut på Tre Böcker Förlag. Svenska Serieakademin fyller 50 år i år, och denna bok är en del i firandet. Samtliga arton ledamöter har skrivit varsitt kapitel i vilket vi berättar om vårt förhållande till tecknade serier. Drygt 160 sidor, väldigt tjusiga sådana, formgivna av ledamot Anna Larsson.

Stellan Nehlmarks förord innehåller en gammal fin intervju med Sture Hegerfors.

När jag bläddrar igenom boken konstaterar jag att flera av oss tar upp Fantomen - det är nog ofrånkomligt. Jag själv skriver till exempel om Fantomen. Bland annat. Till mitt kapitel har även Malin Biller gjort en teckning som visar hur det såg ut när jag läste serier på 1970-talet.

En fantastiskt trevlig bok på alla sätt. Ett givet köp.

Den sjuttonde oktober kommer Akademin att fira sina 50 år i ABF-huset i Stockholm. Där kommer vi att del ut årets Adamsonpriser (extra många i år), följt av scenframträdanden av prominenta gäster, som Jan Lööf och Jean-Claude Mézières. Kom gärna  dit!

Bio: Black Mass

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag läste att James "Whitey" Bulger inte är nöjd med sättet han porträtteras på i Scott Coopers BLACK MASS. Hur han nu har sett den. Bulger sitter inne på dubbelt livstidsstraff - med ytterligare fem år påslängda för en handfull mord. Karln har kanske lärt känna några filmpirater i hålan där han sitter.

BLACK MASS bygger alltså på sanna händelser. Även om jag aldrig hört talas om honom, var Bulger Bostons mest ökända gangster. Johnny Depp spelar honom i den här filmen, som inleds 1975. Jimmy Bulger - som hatar att kallas Whitey - är en smågangster som sysslar med vad FBI anser vara småsaker. Han har suttit på Alcatraz, han är en våldsbenägen psykopat - och hans familjeliv är minst sagt besynnerligt. Hans bror Billy (Benedict Cumberbatch) är nämligen senator. En respekterad man. Jimmy har även fru och en liten son. Jimmy lär sonen att om man ska ge någon stryk - och det ska man - så ska man göra det när det inte finns några vittnen. Om ingen har sett det, har det inte hänt.

Joel Edgerton (iförd Dirty Harry-frisyr) spelar John Connolly, barndomsvän till Jimmy. När Jimmy återkommer till södra Boston, gör han det som FBI-agent. Han är osympatisk, bufflig, och har siktet inställt på att göra karriär på byrån. Connolly söker upp Jimmy och lyckas få gangstern att gå med på ett avtal. FBI vill sätta dit den italienska maffian - Jimmy Bulger anses vara obetydlig. Jimmy ska hjälpa FBI - mot att byrån låter honom vara ifred.

John Connolly lyckas sätta ditt maffian och blir något av en stjärna. Samtidigt ökar Jimmys makt. Jimmy utnyttjar nämligen Connolly och FBI. Utan att någon märkt det, har Jimmy på 80-talet blivit Bostons farligaste man, och Connolly har blivit alltför insyltad.

Det var längesedan Johnny Depp gjorde något vettigt, tycker jag. Därför är det trevligt att konstatera att BLACK MASS är en riktigt bra gangsterfilm. Den bildsköne Depp har förändrat sitt utseende totalt: han är blond, tunnhårig, har spetsig näsa, skeva tänder, och iskalla, blå ögon som ser ut att tillhöra ett lik. Han är väldigt obehaglig som Jimmy Bulger; en kallt beräknande galning som inte drar sig för att skjuta sina vänner i nacken. Tonåringar och kriminella har upphöjt Al Pacinos Tony Montana i SCARFACE till något slags bisarr hjälte. Det skulle nog aldrig kunna ske med Depps Jimmy Bulger, som bara är ett kräk.

Scott Cooper har tidigare gjort CRAZY HEART, en lysande film. BLACK MASS är en traditionell gangsterhistoria, vilket i det här fallet är något positivt. En gangsters uppgång och fall, rakt berättat. 70- och 80-talens Boston är brun- och gråmurrigt, Jimmy Bulgers värld är oglamorös. Här finns inga onödiga filmiska krusiduller. Cooper berättar som man gjorde på just 70- och 80-talen. Sansat tempo, inga hysteriska klipp. Det är dystert och effektivt. Bitvis väldigt blodigt.

Filmen är fylld med bra karaktärsskådespelare. Kevin Bacon är Connollys chef på FBI. Peter Sarsgaard är en bindgalen smågangster. Corey Stoll gör FBI-chefen som inser vad som pågår. Det är en männens värld, det här. Kvinnorna sitter mest hemma och vet inte till sig. Juno Temple spelar en prostituerad som gör misstaget att vända ryggen mot Jimmy Bulger. Den enda som verkar gilla Jimmy är hans gamla mor, som han spelar kort med.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av BLACK MASS, jag hade låtit bli att läsa recensioner och jag hade missat att det var Scott Cooper som regisserat. Dessutom är ju Johnny Depp ingen garanti för en bra film. Jag får nog säga att BLACK MASS är det bästa jag sett på länge. Den är lång, men aldrig tråkig. Jag satt fängslad från start till mål. Men så gillar jag tuffa gangsterfilmer.
När jag lämnade salongen satt Jimmy Bulger fortfarande fängslad.

(Biopremiär 25/9)

TOPPRAFFEL! sörjer: Mario Caiano

Regissören Mario Caiano, pionjär inom den italienska skräckfilmen, har dött, 82 år gammal. Caiano började sin karriär som manusförfattare och skrev sin första långfilm redan 1954. Efter att ha skrivit manus till en handfull äventyrsfilmer, regidebuterade Caiano 1962 med svärd & sandal-filmen ULYSSES AGAINST THE SON OF HERCULES. 1963 gjorde han DUELL VID RIO GRANDE, som är en Zorrofilm med Errol Flynns son Sean i huvudrollen.

Caiano fortsatte att göra äventyrsfilmer, de handlade om gladiatoter och om Maciste, och 1964 regisserade han westernfilmen 30 000 FÖRDÖMDA DOLLARS med Rod Cameron. 1965 var det så dags för AMANTI D'OLTRETOMBA, bättre känd som NIGHTMARE CASTLE eller THE FACELESS MONSTER. En smått klassisk, gotisk skräckfilm med Barbara Steele i huvudrollen.
Därefter följde ytterligare ett par spaghettiwesterns, 1966 klämde Caiano in ett spionraffel som i Sverige fick den fantastiska titeln KLÄ AV DIG, DU SKA DÖ! Sedan blev det ännu fler westerns. DRICK UR WHISKYN - LÄMNA STAN med Anthony Steffen från 1968 totalförbjöds två gånger, innan den slutligen gick upp på bio - nerklippt med femton (15) minuter.

Klä av dig, du ska dö.

Det blev mer skräck 1970 i OMBRE REVENTI, som kallades SHADOW OF ILLUSION på video, och 1972 fick Caiano ur sig giallon ÖGAT I LABYRINTEN. 1973 kom den gamla videofavoriten THE FIGHTING FISTS OF SHANGHAI JOE, och när sedan de italienska snutfilmerna var populära, regisserade Caiano två stycken på ett år: CALLING ALL POLICE CARS och MILANO VIOLENTA, båda kom 1975.

Mario Caiano stod aldrig högt i kurs hos Statens Biografbyrå. När italienarna plötsligt fick för sig att producera kontroversiella nazisploitationfilmer, slog Caiano till och bidrog med NAZISTDOCKORNA, som kom 1977. Filmcensuren gjorde hackebiff av denna. Åtta klipp var nödvändiga. Fast nu var den här filmen extra kontroversiell, eftersom Caiano stoppat in några hårdporrscener i sin film.

Samma år; 1977, gjorde Caiano ytterligare två snutfilmer, sedan dröjde det tills 1980 innan han gjorde ännu en biofilm, dramat OMBRE. Därefter ägnade han sig enbart att regissera för TV. Han började att regissera långfilmen NOSFERATU IN VENICE med Klaus Kinski och Christopher Plummer, men fick sparken - fyra (!) andra regissörer tog över, den ende som nämns i förtexterna är Augusto Caminito. Filmen kom 1988 och är väldigt tråkig.
Mario Caiano regisserade sin sista film; en TV-produktion, år 2002.

MARIO CAIANO

1933 - 2015

R.I.P.

-->

Bio: Marshland

Foton copyright © Atipica Foto-JulioVergne
Alberto Rodríguez' thriller MARSHLAND marknadsförs som en spansk TRUE DETECTIVE. Jag har aldrig sett TRUE DETECTIVE, men den lär ju vara bra - och MARSHLAND har fått väldigt bra recensioner utomlands. Det här verkade ju riktigt lovande. En hård, realistisk, spansk seriemördarfilm.
Året är 1980 och i södraste Spanien, i de mest otillgängliga trakterna, försvinner flickor som senare hittas mördade. Javier Gutiérrez och Raúl Arévalo spelar Juan och Pedro, de två poliser som sätts på att hitta gärningsmannen. Det är fem år sedan Franco dog och ett nytt, demokratiskt Spanien håller på att byggas upp. Juan och Pedro är olika som personer; Pedro föraktar den förra regimen, medan Juan har ett mörkt förflutet, och han drar sig inte för att använda våld och hårda metoder när han förhör de misstänkta personer de hittar.

I realiteten tycker jag inte att Juan och Pedro är speciellt olika. MARSHLAND är en gravallvarlig, fullkomligt humorbefriad film, och de två poliserna behåller samma bistra uppsyn från början till slut. Jag tycker inte att någon av dem är speciellt sympatisk. Vad värre är - jag tycker inte att Rodríguez' film är särdeles spännande. Jag har svårt att fatta tycke för någon och de regelrätta spänningsscenerna är få. Det dröjer till slutet innan det blir något egentligt raffel. Innan dess får vi mest se hur de två poliserna åker runt och pratar med folk - eller med varandra. Det görs inte så mycket av de fascinerande miljöerna. Jag kom på mig med att sitta och tänka på annat.

När det gäller europeisk genrefilm har Spanien alltid legat i Italiens kölvatten. Italien hade Dario Argento och Lucio Fulci, Spanien hade Amando de Ossorio och Paul Naschy - förvisso kul snubbar, men inte mer. Jess Franco jobbade oftast utomlands. I slutet av 90- och början av 2000-talet drämde Spanien till och började växa sig stort som producent av genrefilm. Det strömmade ut skräckfilmer, fantasy och thrillers. Många blev framgångsrika, många fick bra kritik - men jag tyckte att det för det mesta saknades något i filmerna. De var snygga, ofta påkostade och hade bra skådespelare, men de lämnade mig ganska oberörd. Jag ser sällan om de där filmerna. MARSHLAND är snyggt filmad, den har gedigna skådespelarinsatser, det finns en del politisk symbolik (som jag inte bryr mig om), men jag tycker mest att det här är tråkigt och ospännande.
Jag kan mycket väl tänka mig att filmen kommer att få väldigt bra kritik även i Sverige. Den är ju politisk.

(Biopremiär 25/9)

Serier: Svenska Serier nr 1/2015

SVENSKA SERIER NR 1/2015
Egmont Publishing

"Bra för en tolvåring."
Så stod det i refuseringsbrevet från Svenska Serier för 35 år sedan. Jag blev inte nedslagen - tvärtom. Jag satte mig genast och ritade mer, fast jag skickade inte in det till Svenska Serier.
Aaah, Svenska Serier. En av de serietidningar som har betytt allra mest för mig. Jag minns när det började dyka upp annonser i Fantomen under 1978. Semic efterlyste nya serieskapare till en ny tidning! "Gör så här!" Inspirationen drabbade mig som ett slag med en slägga i huvudet. Jag kastade mig över penna och papper, mätte upp sidstorlek med linjal, och började rita den ena serien efter den andra - med betoning på började. Jag avslutade aldrig serierna. I vanlig ordning tröttnade jag efter en sida eller två, och började på en ny.
Jag minns när jag fick syn på första numret av Svenska Serier. Nummer 1/1979. Jag hade räknat ner veckorna och dagarna. Så stod den där en dag och riktigt lyste i all sin färggrannhet. Omslaget var tryckt på tjockare papper! Ett par serier var i färg!
Visst blev jag väl lite besviken. Alla medverkande var ju så mycket äldre än jag. Nästan alla var vuxna. Och en del serier såg inget vidare ut. Men Mike Estepp av Mikael Oskarsson tyckte jag var cool, jag gillade Pille Pil, och redan i detta, det första numret, debuterade Alf Woxnerud med Historiska Historier. Fast jag tyckte att det var fusk att ett proffs som Ulf Jansson medverkade.
Svenska Serier hade skapats för att vaska fram nya tecknare till Semics tidningar. En rad namnkunniga personer satt i redaktionsrådet, arvodena var förvånansvärt höga, och det hela var en förlustaffär. Efter 22 nummer lades tidningen ner 1982.

En av flera annonser för Svenska Serier i Fantomen 1978.

En hel rad idag välkända serieskapare debuterade i Svenska Serier, flera av dem har jag lärt känna sedan dess. Vi hittar folk som Joakim Pirinen, Joakim Lindengren, Hasse Lindahl, Charlie Christensen, Patrik Norrman (som omedelbart blev en favorit), Mikael Grahn, Nicolas Krizan och Olle Berg. Jag måste även nämna att skådespelaren Reine Brynolfsson och Wilmer X-sångaren Nisse Hellberg ritade varsin serie i tidningen. Och jag blev alltså refuserad.

Jag läste om samtliga 22 nummer för några år sedan, och konstaterade att mycket av det som publicerades var riktigt, riktigt dåligt - men det som var bra stack verkligen ut. Dessutom bjöds det på många riktigt bra artiklar om serieskapande. Mina seriemanus ser fortfarande ut som det stod i Svenska Serier att de skulle se ut.
1983 kom Svenska Serier ut med ett specialalbum, men det dröjde tills 1987 innan tidningen återupplivades. Denna nya version var helt och hållet i svartvitt, och till en början stoppade man in en del proffsserier för att locka en bredare publik - vissa serier hade till och med utländska upphovsmän, och dessa serier var aldrig något vidare. Tvärtom, de flesta var rätt dåliga. Proffsserierna försvann efter ett tag.
Denna andra inkarnation av Svenska Serier var inte lika magisk som den tidigare. Till och med den nya loggan var tråkigare. Innan nummer 1/1987 hann komma ut, hade jag skickat in en serie. Den refuserades. Jag har för mig att min serie var något jag krafsat ihop under en kväll.
1989 gick jag hastigt och lustigt och blev professionell manusförfattare åt Semic, och året därpå - tror jag det var - började jag att samarbeta med tecknaren Mikael Tomasic. Så småningom började vi att dyka upp i Svenska Serier, jag tror att det var Mikael som skickade in dem, men snart blev det närmast beställningsjobb åt tidningen - jag minns att en skräckserie gjordes åt Seriemagasinet, men publicerades i Svenska Serier. Jag skrev manus till en serietecknartävling i Spindelmannen, och vinnarbidraget publicerades i Svenska Serier. Ja, inte nog med det - ytterligare ett bidrag, ett som inte vann, publicerades det med. Detta andra bidrag hade tecknats av Jonny Nordlund - och jag har inget som helst minne av detta. Jonny och jag samarbetade igen på 2000-talet, då han tecknade upp ett par av mina 91:an-manus.

Den andra versionen av Svenska Serier lades ner 1996 och hann komma ut med 42 nummer. Fast själv hade jag slutat läsa tidningen ett par år innan nedläggningen. I mitten av 90-talet såg seriemarknaden inte likadan ut som 1979 och Svenska Serier kändes inte sådär jätterelevant. Men den främsta anledningen till att jag slutade att köpa tidningen, var att jag tyckte att den var tråkig. Fast det fanns ju undantag. Bland de kända namn som medverkade i denna andra inkarnation hittar vi Jonas Darnell, Johan Wanloo, David Nessle, Per Gyllenör (vad hände med honom?), Mats Källblad, Gunnar Krantz och många andra.

Nu skriver vi 2015 och min själ om inte Svenska Serier är tillbaka. Igen. Nu är det Egmont som ger ut tidningen, och den här gången tar man det säkra före det osäkra och låter Svenska Serier vara en bilaga till etablerade tidningar. Nummer ett medföljde Nya Serieparaden, Fantomen, Herman Hedning och Pondus; Mikael Sol är redaktör, något redaktionsråd modell 1979 finns här inte, och tidningen utkommer "ytterst oregelbundet" enligt redaktionsrutan.
Fördelen med att Svenska Serier medföljer som bilaga i dessa tidningar är förstås att tidningen automatiskt når de som brukar köpa dessa tidningar (av någon anledning gick bilagan inte ut till prenumeranter!). Tidningen skulle inte bära sig på egna ben. Nackdelen är förstås att man måste köpa en tidning man kanske aldrig annars köper enbart för att få Svenska Serier. Med tanke på att det numera ofta är svårt att hitta serietidningar i handeln, är det inte säkert att man får tag på Svenska Serier trots att den finns med i ett nummer av Fantomen. En tredje nackdel är att de som brukar köpa två eller fler av dessa fyra tidningar får flera ex av samma nummer av Svenska Serier.
Okej. Så hur ser då den nya versionen av Svenska Serier ut? Formatet är långsmalt på höjden för att sticka ut ur tidningen den medföljer och synas, omslaget är tryckt på samma matta papper som inlagan. Återigen har tidningen fått en nya logga, och ja, den är fulare än 1979 års logga. Även omslaget är skitfult och det har inget med innehållet att göra. Grötigt och svårtytt. Omslaget får produkten att se ut som en trist alternativserietidning, det är lite fanzinigt, det hade knappast lockat till köp om detta vore en självständig produkt.  
Tidningen är på 52 sidor och man har klämt in åtta serier av lika många serieskapare - nio, om man räknar med omslagsillustrationen, vilken gjorts av Jenny Winther, som är pseudonym för redaktör Sol. I den ursprungliga versionen av Svenska Serier klagade redaktionen ofta på att nästan inga tjejer bidrog med serier. Idag är serieskapande ett kvinnodominerat yrke i Sverige, så därför är fem av de åtta tecknarna i nummer ett av nya Svenska Serier tjejer.
Efter att ha läst tidningen konstaterar jag att:
Alldeles för många serietecknare idag ritar i något slags mangastil (ondskans teckningsstil).
Alldeles för många tror att det är enkelt att göra kul stripserier.
Alldeles för många gör fantasyserier.
Alldeles för många har anammat auteurtänkandet.
Låt oss ta det sistnämnda först. Jag har alltid hävdat att man ska sätta rätt person på rätt plats. Även om jag kan rita, gav jag upp planerna på att bli serietecknare, eftersom jag insåg att jag aldrig skulle nå upp till mina egna krav. Dessa krav var förstås högt ställda, eftersom jag jämförde mig med de bästa. Istället satsade jag på att enbart skriva manus och samarbeta med tecknare som kunde gestalta min vision - åtminstone när det gällde mina egna projekt; de svenska långkörare jag skrev manus till tecknades av de som redaktörerna valde ut.
Idag verkar många ha fått för sig att man ska göra allt själv. Därför sitter duktiga författare som inte kan rita och ritar fula serier. Skickliga tecknare som inte kan skriva skriver sina egna manus. Tecknare som är osäkra med tuschpenseln förstör sina snygga skisser. Med hjälp av datorer textar de själva sina serier - vilket ibland medför stav- och språkfel. De färglägger själva, vilket kan innebära att okänslig färgläggning dödar snygga teckningar - fast det är vanligare att de maskerar halvdassiga teckningar med flashig färgläggning (något som är väldigt vanligt i amerikanska superhjälteserier idag). Sedan har vi förstås de som varken kan skriva eller rita, men som gör serier ändå.
Först ut i numret är "Drakguld", en fantasyserie av Nicole Svensson. Ganska händelselöst, folk pratar högtravande och stelt, och det är tecknat i något slags skev, mangainspirerad stil. En serie som ser ut att vara hämtad ur något fanzine, om än bättre än genomsnittet. Därefter kommer "Imy" av Irma Eriksson. En lite stiff stripserie med svaga poänger. Vissa strippar förstår jag inte alls. Eller, jo, jag förstår dem - det är liksom inte "Laban" - men de är inte kul.
"Tjejerna på höjden" av Frida Malmgren känns som en ganska färdig serie. Ja, mer än ganska. Det skulle inte förvåna mig om den plockas upp av några tidningar, om det inte redan skett. Serien är tecknad i en ganska enkel, men driven stil. Genren är "igenkänningsserier"; en term en kompis till mig myntade, och en genre jag personligen inte tycker om. Malmgrens serie påminner en aning om "Lilla Berlin" (en serie jag inte är så förtjust i): fyra lika stora rutor, två eller fler kvinnor diskuterar, oftast killar och sex. Precis som i "Lilla Berlin" tillför inte bilderna något, det händer inget väsentligt i bild. Jag tycker inte att "Tjejerna i höjden" är rolig, men uppenbarligen går sådant här hem hos målgruppen, som jag inte tillhör; de som känner igen sig, och Malmgrens serie är proffsigt utförd.

"Tjejerna på höjden".

Nästa serie är "Adrian", en stripserie av Therese Malmgren. Den är snitsigt tecknad i mangainfluerad stil - åtminstone tror jag att den är snitsigt tecknad, eftersom den flashiga färgläggningen dominerar. Som humorserie funkar den inte, eftersom den inte är rolig; i vanlig ordning förstår jag inte vissa strippar, och den har en del övertydliga budskap, vilket alltid irriterar.
"Bara Ebba" är enrutingar av Ebba Cronstedt. Jag är kanske korkad, men jag begrep inte det här. Korta repliker som ska vara underfundiga; "Om du vill att jag ska sluta döma dig efter ditt utseende får du väl sluta vara så jävla snygg." Ja, jag vet inte, jag tycker inte att sådant här är kul.
Sedan är det återigen dags för fantasy. "Lamia" av Linus Larsson känns lite grann som en fortsättning på inledande serien "Drakguld", med snarlik handling och liknande figurer. Bitvis snyggt tecknat, högtravande och stel dialog.
"Cartoonica" av Daniel Tjernberg har bara fått en sida till sitt förfogande. Det här är en unik skapelse: Tjernberg är nämligen en Johan Wanloo-imitatör. Det är det roligaste med "Cartoonica". Enrutingarna och strippen han representeras med är nämligen härligt o-roliga. De blir roliga just därför. Fantastiskt.
Ralle Hast ligger bakom numrets sista serie, som heter "Balladen om Tom Hast". Enkla, stämningsfulla teckningar; tusch och akvarell. En vemodig historia om en en frånskild man med mustasch och hans lille son. Ett par småroliga inslag, lågmält och rätt vackert; det känns som den countryballad den nog är tänkt att likna. Serien bryter av helt mot tidningens övriga innehåll.
Sist i tidningen finns en sida som berättar hur inskickade bidrag ska se ut. Jag konstaterar även att det arvode man får är ohyggligt mycket lägre än det man fick i Svenska Serier för 36 år sedan.
Vad tycker jag om nya Svenska Serier? Ja, du ... Jag tycker nog inget speciellt. Sådana här tidningar är alltid kul, men jag vet inte om tidningen behövs idag. I detta första nummer saknas serier som sticker ut rejält, som "Dix Dogfight" av Micke Grahn eller Jocke Pirinen och de andra för 35 år sedan. Frågan är om det går att fostra nya serietecknare på det här sättet år 2015. Idag finns det fler svenska serieförlag än det någonsin gjort och tecknare dyker upp i album utan att behöva gå omvägen via kommersiella serietidningar. Dessutom har den moderna  tekniken fört med sig att många fanzines idag ser ut som professionella produkter, åtminstone trycktekniskt.
Jag vet inte om Svenska Serier nr 1/2015 fortfarande finns kvar därute i någon butik, men det är möjligt. Jag har ingen aning om när nummer två kommer ut.    

Bio: Sicario

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har aldrig varit i Mexiko, men enligt Hollywood - och media rent allmänt - är det ett av många helveten på Jorden. Smutsigt, svettigt, helt i händerna på drogkarteller, och människoliv är inte värt någonting. Det är denna bild av Mexiko som visas upp i SICARIO, regisserad av Denis Villeneuve, som gjorde PRISONERS.

"Sicario" är den mexikanska termen för lönnmördare - eller hitman, som vi säger i Sverige. Det är även en ganska hopplös titel att komma ihåg. Jag glömmer till exempel bort titeln medan jag skriver detta. Själva filmen är svårare att glömma bort, även om jag inte är lika entusiastisk som en del andra var efter pressvisningarna under Malmö Filmdagar.

Emily Blunt spelat Kate Macer, en idealistisk FBI-agent som i början av filmen gör ett tillslag som visar sig leda till något betydligt större. Josh Brolin gör slusken Matt, chef för en elitstyrka, och han handplockar Kate. Teamet ska ta sig in i Mexiko för att slå ut bossen för en mäktig kartell. Som konsult anlitar Matt en viss Alejandro (Benicio Del Toro); en mystisk mexikan med okänt förflutet. Alejandro är tystlåten och visar sig vara en riktigt hård jävel - vilket behövs, eftersom specialstyrkan hamnar i ett riktigt helveteshål. Efter ett tag måste Kate ifrågasätta sina egna ideal, det är så stressande att hon börjar röka, och snart börjar hon även dricka.

SICARIO är en riktigt hård och tung film. Fast den som förväntar sig en ren actionfilm lär bli besviken, eftersom filmen till större delen är ett drama. Ett drama med ett flertal explosiva, sadistiska våldsinslag. Tonen är realistisk, det känns som att Villeneuve registrerar autentiska händelser - det hade förstås blivit effektivare med helt okända skådespelare.

Nu gör dessa kända skådespelare bra ifrån sig. Jag gillar Emily Blunt; hon må ha blivit Hollywoodstjärna på senare år, hon ser bra ut, men har något "vanligt" över sig, vilket gör att hon både är sympatisk och kan övertyga i roller som den här (ingen hade väl köpt Jessica Alba i rollen). Josh Brolin är ju alltid bra, och i vanlig ordning utstrålar Del Toro "lita inte på karln!". Han är genuint obehaglig som Alejandro. Även den robuste Victor Garber, från ALIAS på TV, medverkar.

Lik hänger upphängda längs gatorna, folk torteras och avrättas, slutet är väldigt bra. Dock tycker jag ändå att filmen brister en aning vad gäller spänning. Detta beroende på att vi endast får följa den ena sidan; protagonisterna. Emellanåt avbryts jakten på drogkungarna av små scener från ett hem i Mexiko; hemma hos en mexikansk familj. Dessa scener leder fram till en bra och smart twist, men förutom detta får vi i stort sett bara se vad Kate och de andra i teamet hittar på - och deras metoder blir alltmer tveksamma.

Som helhet är SICARIO en bra och skitig film.

(Biopremiär 18/9)

TOPPRAFFEL! sörjer: Warren Murphy

Jag har flera vänner som är - eller åtminstone var - inne på böckerna om Remo (mannen som är en dödsmaskin). De amerikanska originalböckerna har jag aldrig läst, men jag hade faktiskt problem med de svenska utgåvorna. De jag försökte läsa var erbarmligt dåligt översatta. Dessutom var de förkortade. Jag har läst drivor av kioskböcker, jag har läst dussintals Nick Carter-böcker utan problem, men Remo funkade inte.

Vilket är lite synd - eftersom bokserien anses tillhöra de bättre i sin genre. Figuren Remo Williams; The Destroyer, skapades 1963 av Warren Murphy och Richard Sapir, men den första boken kom inte ut förrän 1971. Sapir dog redan 1987 och nu har även Warren Murphy dött, 81 år gammal.
Warren Murphy stred i Korea, han var journalist och redaktör, han spelade golf, och han skrev flera böcker vid sidan av Remoserien.
Murphy var en av de tre författare som skrev manuset till Clint Eastwood-filmen LICENS ATT DÖDA, som bygger på en roman av Trevanian. Murphy nämns även som den som stod för storyn till DÖDLIGT VAPEN 2. Enligt uppgift beror detta på att Murphy ansåg att Shane Black snott konceptet från någon av hans böcker, men det här är inget jag kan ta gift på.
1985 blev Remo film. Bondregissören Guy Hamilton stod bakom REMO - OBEVÄPNAD, MEN FARLIG. Robuste Fred Ward var sympatisk i titelrollen, Joel Grey var sminkad till asiaten Chiun, och det musikaliska ledmotivet var fränt. Tanken var att detta skulle vara inledningen till en serie filmer - men Hamiltons film floppade. Jag såg den när den kom och tyckte att den var märkligt klumpfotad. Jag såg om den på DVD för en del år sedan, och nej, trots att den har sina stunder, funkar den inte.

TV-piloten "The Prophecy" från 1988.

1988 gjordes ett pilotavsnitt till en TV-serie om Remo. Den här gången spelades hjälten av Jeffrey Meek, medan Roddy McDowall var Chiun (varför anlitade de aldrig riktiga asiater?). Jag har sett programmet och minns det som rätt bra - men det blev aldrig någon serie. Meek kunde vi senare se i kung fu-serien RAVEN, som gick på svensk TV.
Alldeles just nu pratas det faktiskt om en ny Remofilm. Vi får väl se om den blir av. Remo har även figurerat i serietidningar och dök upp i Magnum Special i Sverige.
Warren Murphy skulle ha fyllt 82 idag, den 13:e september. Han dog den fjärde.

WARREN MURPHY

1933 - 2015

R.I.P.

-->

DVD/Blu-ray: Before I Go to Sleep

BEFORE I GO TO SLEEP (SF)

Enligt IMDb hade BEFORE I GO TO SLEEP svensk biopremiär i april i år. Om detta verkligen stämmer vet jag inte - jag har inget minne av att den gått upp på bio någonstans. Kanske enbart i Stockholm? Nåja, nu finns filmen ute på DVD och Blu-ray.
BEFORE I GO TO SLEEP, som bygger på en roman, är regisserad av Rowan Joffe, son till Roland. Rowan har tidigare skrivit manus till THE AMERICAN, som jag gillade, och regisserat nyinspelningen av BRIGHTON ROCK, som jag inte gillade. Den sistnämnda var så lättglömd att jag, just det, hade glömt bort den. Jag lär även glömma bort BEFORE I GO TO SLEEP inom en snar framtid.
MEMENTO var en på sin tid hyllad film. Själv var jag inte sådär jätteförtjust i den. Den levde helt och hållet på sin gimmick - den berättades baklänges. I övrigt var deckargåtan om mannen utan närminne inget speciellt. Jag kommer att tänka på MEMENTO när jag ser Joffes nya film. Jag tänker även på Adam Sandler-komedin 50 FIRST DATES.
Här är det Nicole Kidman som lider av minnesförlust. Hon spelar Christine, som råkar ut för en olycka - eller ett överfall. Varje natt raderas hennes minne. Varje morgon berättar hennes make Ben (Colin Firth) vem han är och vad som har hänt. Varje dag, efter att Ben åkt till sitt arbete, ringer en doktor Nasch (Mark Strong) och presenterar sig, och ber Christine leta upp en kamera som ligger gömd i en skokartong. Med denna har Christine varje dag filmat sig själv; spelat in meddelanden till sig själv. Dessa scener upprepas om och om igen.
Snart konstaterar Christine att det är något som inte stämmer. Är Ben den han utger sig för att vara? Är dr Nasch den han påstår att han är? Vad var det egentligen som orsakade Christines minnesförlust?
BEFORE I GO TO SLEEP slutar som jag trodde den skulle göra. Inga överraskningar här, inte. Dessutom är upplösningen ett stort, fläskigt antiklimax. Förklaringen till det hela känns poänglös och de sista tio minuterna är överflödiga.
Det här är en amerikansk-brittisk-fransk-svensk film. En av producenterna är svenska Film i väst; filmen gjordes innan bolaget döpte om sig till det klumpigare Film Väst. Filmen utspelar sig i London och Nicole Kidman pratar med något slags neutral dialekt. Filmfotot är grådaskigt, liksom miljöerna. Genren är thriller, men det är till större delen ospännande - det känns mer som ett TV-drama. Tempot är långsamt. Nicole Kidman gråter och viskar mycket.
Colin Firth och Mark Strong gör som vanligt bra ifrån sig och är orsaken till att jag sätter nedanstående betyg.

TOPPRAFFEL! sörjer: Candida Royalle

På 1980-talet visades sexologen Malena Ivarssons beryktade, omdiskuterade och konstiga TV-program FRÄCKA FREDAG. I ett avsnitt medverkade den före detta porrstjärnan Candida Royalle. Hon hade då sadlat om från skådespelerska till producent, manusförfattare och regissör, och hade startat det egna bolaget Femme Productions. Detta bolag producerade "erotiska filmer ur en kvinnlig synvinkel". Ivarsson frågade varför Royalle slutat agera framför kameran. Royalle svarade "I got bored". Jag har för mig att jag hyrde en film från Femme Productions - och tyckte att den var skittråkig. Föga förvånande. Det brukar bli så när man inte går hela vägen; när man hamnar mellan två stolar. Det blir varken eller. Ungefär som erotiska thrillers; de är sällan erotiska eller spännande.

Nu har Candida Royalle, som föddes som Candice Vadala, dött i cancer, 64 år gammal. Hon debuterade som porrskådis 1975, på den tiden filmerna hade budget, handling, ambitioner och visades på bio. Hon medverkade i filmer som THE PONY GIRLS, PORNOGRAFISKA PORRNÄSTET (bra svensk titel där!), BABY ROSEMARY, HOT & SAUCY PIZZA GIRLS och djungelrafflet JUNGLE BLUE. 1980 dök hon upp i Svetlanas ultraklassiker ULTRA FLESH - en film jag såg med en kompis; vi pausade filmen med jämna mellanrum för att diskutera- och reda ut handlingen. I synnerhet scenen där en dvärg rymmer i en barnvagn uppskattades.
Royalle skymtade även i "vanliga" filmer, som BLÅST PÅ KONFEKTEN och Mike Hammer-filmen JAG ÄR LAGEN med Armand Assante.

1984 startade hon så sitt bolag som gjorde så kallad porr för kvinnor. Hon reste runt och föreläste, var med och tog fram sexleksaker för kvinnor, arbetade som sexolog och terapeut, och 2004 släppte hon boken "How to Tell a Naked Man What to Do". När hon dog höll hon på att färdigställa en dokumentär om sin jakt på sin mor, som försvann när Royalle var bebis.
Candida Royalle var känd för att vara väldigt, väldigt trevlig.

CANDIDA ROYALLE

1950 - 2015

R.I.P.

-->

Bio: Straight Outta Compton

Foton copyright (c) UIP Sweden

I min recension av RICKI AND THE FLASH nämnde jag den märkliga double feature jag hamnade på under Malmö Filmdagar. Först STRAIGHT OUTTA COMPTON och direkt därpå RICKI. Även du kan uppleva denna kombination, eftersom dessa båda filmer har premiär samma dag. Fast det är inget jag rekommenderar.

Självklart var jag skeptiskt till STRAIGHT OUTTA COMPTON. Mycket skeptisk, till och med. Rap och hip-hop är ju inte vad jag lyssnar på. Jag tycker att det är fruktansvärt. Det enda som är värre, är reggae, R'n'B, soul och gospel. Och Gyllene Tider. Och gubbrock. Och Lisa Ekdahl. Men för att vara rap är NWA - som den här filmen handlar om - rätt okej. Detta beroende på att de var tyngre och hårdare än andra. Jag skulle aldrig köpa en platta med dem, men jag kan lyssna på dem utan större problem.

På grund av mitt totala ointresse för rapscenen, kände jag inte till någonting alls om NWA:s och dess medlemmars historia. Jag känner förstås till de mest kända medlemmarna; Ice Cube, Dr. Dre och Eazy-E, men det är nog mest för att herr Cube även skådespelar. Jösses, jag visste inte ens att Eazy-E är död - och det är tjugo år sedan han dog.

STRAIGHT OUTTA COMPTON är regisserad av F Gary Gray, som senast gjorde den halvvissna LAW ABIDING CITIZEN. Den här nya filmen varar drygt två och en halv timme - men faktum är att till skillnad från andra långa filmer, känns den inte lång. Det är bra driv i berättandet, filmen är kompetent gjord. Den är aldrig tråkig.

Det är förstås skådespelare som gestaltar Ice Cube och de andra - de är numera för gamla för att spela sig själva på 1980-talet, då filmen börjar. De här svarta killarna lever då ett hårt liv i Compton i Los Angeles. Mycket våld, mycket brott, och den rasistiska poliskåren gillar att arrestera och/eller misshandla svarta killar, mest beroende på att de är svarta och klär sig som gängmedlemmar. Eller så gör de det i preventivt syfte för att hejda hip hop-vågen. Skildringen av polisen är ensidig; alla framställs som svin. Även svarta poliser gillar att spöa upp killarna från Compton.

Ice Cube (O'Shea Jackson Jr), Dr. Dre (Corey Hawkins), Eazy-E (Jason Mitchell) och deras polare brinner för musiken, de börjar uppträda som NWA (här höll jag på att skriva MNW), och upptäcks av managern Jerry Heller. Heller spelas av Paul Giamatti, och är förstås en skön snubbe med skön frisyr. Giamatti är ju alla favoritskådis.

NWA:s karriär går hyfsat spikrakt uppåt, de tjänar massor med pengar, men deras liv innehåller fortfarande väldigt mycket vapen, våld och droger. Det knakar i fogarna mellan medlemmarna. Förhållandet till Jerry Heller blir allt sämre. Skivbolaget Death Row Records verkar drivas av gangsters och psykopater. Polisen förbjuder NWA att framföra låten "Fuck the police", men de lyder inte. Inga är särdeles sympatiska.

Jaha, och vad finns det mer att säga iom den här filmen? Tja, under eftertexterna visas klipp med riktiga NWA. Killen som spelar Snoop Dogg har en otacksam roll. Ice Cube och Dr. Dre tillhör den här filmens producenter.

STRAIGHT OUTTA COMPTON är rätt bra - men jag lär nog aldrig se den igen. Jag tyckte även att Eminemfilmen 8 MILE var rätt bra, och den har jag inte sett om. COOL AS ICE lär förbli den ultimata rapfilmen.

(Fast jag har inte sett COOL AS ICE. Det borde jag göra. Någon dag.)

(Biopremiär 11/9)