Serier: Wika och Oberons raseri

WIKA OCH OBERONS RASERI
av Thomas Day och Olivier Ledroit
Cobolt

Det relativt nystartade serieförlaget Cobolt gjorde sig omedelbart känt för sin flotta utgivning; efterlängtade nyutgåvor av europeiska klassiker, och lika flotta utgåvor av utmärkta serier av nyare datum. Därför blev jag onekligen förvånad när jag fick "Wika och Oberons raseri" i min hand. Att jag aldrig hört talas om upphovsmännen spelar förstås ingen roll, men det här såg vid en första anblick inte ut som något Cobolt skulle ge ut - och efter att ha läst det undrar jag varför de gett ut det. Kanske var det en billig samtryckning med Danmark?
Det handlar om fantasy, och fantasy är långtifrån min favoritgenre. Jag gillar subgenren sword & sorcery, men det beror på att den påminner om Westerngenren. När Conan barbaren på jakt efter rikedomar rider in i en stad, skulle han lika gärna kunna vara Jonah Hex på jakt efter desperados värda pengar. Conan har ett svärd, Hex har en revolver. Traditionell fantasy modell Tolkien gillar jag, med få undantag, inte. Det brukar mest handla om varelser med konstiga namn som är ute och jönsar sig i länder med konstiga namn. Förvirringen brukar vara total.
Fransmännen Thomas Day, manus, och Olivier Ledroit, teckningar, berättar en traditionell fantasyhistoria kryddad med steampunkinslag - och ja, det är väldigt förvirrat. Förvirringen beror främst på Days och Ledroits sätt att göra serier.
Det hela inleds med ett förord, även det förvirrat, av någon som kallar sig "Pierre Dubois, alvolog". Dubois hävdar att "Wika och Oberons raseri" är en opera i serieform. Det är möjligt - jag har aldrig lyckats se en opera från början till slut. Inget ont om musiken, men teater där alla sjunger är inte min grej. När jag tänker efter gillar jag inte teater heller.

"Wika och Oberons raseri" utspelar sig i Pans värld. Albumet inleds med att någon som heter Titania gifter sig med en Claymore Grimm, och de får flickebarnet Wika - en älva. Sedan dyker det upp någon som heter Oberon, vars hantlangare dödar Claymore; Titania strök nog också med, och Wika hamnar i skogen, där hon får vingarna avklippta och växer upp i en snäll familj. Sedan är Wika plötsligt tonåring och har tatueringar som skiftar form och mönster efter humör, och hon har blivit en tjuv som bor i staden Avalon tillsammans med sin pojkvän Bran. Oberon och hans slemma anhang är fortfarande på jakt efter Wika, jag vet inte riktigt varför, det uppstår strider, och plötsligt har jag kommit till sista sidan. Fortsättning följer i nästa album.
Jag förstod ingenting. Thomas Day är visst till vardags fantasy- och science fiction-författare. Jag gissar att han skriver romaner - serier verkar han ha svårare för. Olivier Ledroit har tidigare tecknat serien "Requiem Vampire Knight" efter manus av Pat Mills. Jag har aldrig läst den serien, men väl hört talas om den. Engelsmannen Mills har skrivit mängder av actionserier som Judge Dredd och Marshal Law.

Ledroit får mig att tänka på P Craig Russell, en kille som gör fantasy- och sagoserier med ibland vackra, men oftast överlastade och kitschiga teckningar. Russells serier brukar vara svårlästa - men det är inget mot Ledroits serie. Seriesidorna och uppslagen består av en enda stor teckning, på vilken övriga serierutor lagts. Oftast huller om buller. Vilket även gäller textplattor och pratbubblor. Jag är van serieläsare, men i det här fallet hände det alldeles för ofta att jag stannade upp och undrade i vilken ordning jag skulle läsa rutorna, hur jag skulle tolka sidorna.
Handlingen berättas ryckigt, gestalterna presenteras inte ordentligt, de flesta av dessa saknar karaktär - nej, jag blev inte klok på vad det var jag satt och läste. Jag antar att berättelsen inte är alltför komplicerad, men Day och Ledroit vet inte hur de ska berätta den.
Älskar man den här typen av fantasy är det möjligt att man kan ha överseende med de kraftiga berättartekniska bristerna. Men det torde vara teckningarna som är den egentliga orsaken till att man eventuellt köper detta album. Det är lite för kitschigt för min smak, men seriesidornas blandning av jugend, steampunk, Howard Pyle med mera, får nog anses vara vackra, fascinerande och ibland spännande med alla sina detaljer. Ibland är det så detaljrikt och plottrigt att det är svårt att se vad det föreställer. Färgerna är varma, miljöerna glänser av guld och koppar, det är lika fantasifullt som fantasieggande - samtidigt som gestalterna egentligen är stendöda som i en superhjälteserie från Image i början av 1990-talet.
Ska jag vara ärlig är jag en liten, liten aning nyfiken på nästa album i serien - mest för att jag vill se Wikas utlovade mekaniska vingar och fler miljöer i Pans värld. Men jag kan knappast hävda att jag är otålig, verkligen inte. Och Wikas vidare öden och äventyr intresserar mig inte.
Återigen: jag har svårt att förstå varför man valt att ge ut det här albumet på svenska.  

-->