Bio: Eden

Foton copyright (c) TriArt Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
De flesta amerikanska filmkritiker verkar ha utsett PIXELS till årets sämsta film. PIXELS i all ära, den må vara flängd och konstig, men jag hade inte några problem med att se den från början till slut. Värre är det med EDEN. Det här är nog det värsta jag sett i år. Jag höll emellanåt på att bli vansinnig av leda och irritation, och flera gånger övervägde jag att lämna pressvisningen.
EDEN är en film av Mia Hansen-Løve, som gjorde det trista dramat MIN UNGDOMS KÄRLEK - och sitt namn till trots är hon fransyska. Hennes nya film handlar om den franska, elektroniska musikscenen; house och garage och allt vad det heter, och utspelar sig mellan 1992 och 2013. Huvudrollen som Paul görs av den nu 23-åriga Felix de Givry, som ska vara knappt 20 när filmen börjar, han åldras alltså 21 år under filmens gång, men ser lika ung ut hela tiden - liksom alla andra. Här finns inga som helst tecken på att tiden går, mer än att en tjej skiftar frisyrer och får barn.
För att uppskatta EDEN måste man gilla - ja, älska - den musik filmen handlar om. En av de absolut värsta musikgenrer man kan tänka sig. Om man nu inte gillar sådant (och de som gör det ska skämmas), finns det ingenting att hämta i Hansen-Løves film, som löst bygger på hennes bror Svens liv som DJ; Sven har varit med och skrivit manus.
Paul och hans kompis, som säkert heter något, vill bli DJ:s och bildar en duo de döper till Cheers, och som förses med samma logga som TV-serien med samma namn. Duon blir alltmer framgångsrik, de får i alla fall fler och fler spelningar. De hänger med sina polare, som säkert heter något de med. En kille är en deprimerad serietecknare. De tar droger. Paul har alltid ont om stålar och lånar av sin morsa. Ibland dyker Daft Punk upp. Ett flertal rollfigurer återkommer genom hela filmen och jag förstod aldrig riktigt vilka de var och vad de gjorde.

Med jämna mellanrum dyker det upp skyltar som berättar att några år har gått - vilket annars inte hade märkts. När det är 1999 hänger det en affisch för Angoulèmefestivalen år 2000 på en vägg. När jag trodde att filmen äntligen var slut dök det upp en ny skylt: "Del två". Och så fortsatte det.
Rollfigurerna i den här filmen är ofta väldigt bleka och anonyma. De går från en scen till nästa. Här finns ingen dramatik, inget som engagerar. Dramaturgiskt är det under all kritik. Stora delar av filmen ägnas av att visa upp folk som dansar och festar.
I början av filmen dyker Greta Gerwig upp som en amerikansk tjej, boende i Paris. Hon verkar vara ihop med Paul, jag vet inte (många flickvänner passerar revy), men plötsligt åker hon hem till New York och vi bjuds på årets sämsta filmscen: hon har lämnat ett brev till Paul. När han tittar på det tonas Gerwig in i bilden. Hon sitter ner, tittar rakt in i kameran, och läser upp brevet. Det är väldigt skrattretande. Samma grepp upprepas i filmens sista scen, fast med en annan skådespelerska. Gerwig agerar förstås som i en amerikansk independentfilm och det låter lite teatraliskt och krystat.

Plötsligt åker Paul och en massa andra (jag vet inte riktigt vilka de andra är) till New York och sedan till Chicago för att spela. Tydligen är de populära. Jag vet inte.
Efter två långa timmar och elva minuter är det slut och man kan lämna salongen. Det enda minnesvärda i filmen är en scen där de diskuterar Paul Verhoevens SHOWGIRLS, och det är lite intressant att filmen är en omvänd framgångssaga - det går hela tiden sämre för Paul. Men det är det enda.
Om man inte gillar steril dansmusik finns här alltså absolut inget att hämta. De kritiker som rosat filmen måste ha varit fulla.

(Biopremiär 14/8)