"Calvary" är detsamma som Golgata - och McDonaghs film är en enda lång rad bibliska liknelser. Får jag veta. Jag kan inte min bibel. Det är möjligt att dessa liknelser är uppenbara för katoliker, vad vet jag. Till exempel innehåller filmen tolv biroller, vilka ska motsvara de tolv lärjungarna.
Det hela inleds väldigt intrikat: den utmärkte Brendan Gleeson spelar prästen fader James, som sitter i ett biktbås när en okänd man kommer in och säger att en präst förgrep sig sexuellt på honom när han var barn, och därför har han beslutat sig för att döda James. Präst som präst - gärningsmannen är nämligen död. Den okände mannen ger James en vecka för att kunna avsluta saker och ting, säga farväl till vänner och bekanta, och sedan ska han går ner till stranden och bli mördad av den okände.
Fader James ödesmättade vecka består av möten med de märkliga byborna; Chris O'Dowd gör en konstig slaktare, vars fru bedrar honom med en äldre afrikan. Amerikanen M Emmet Walsh är en egensinnig författare som funderar på att ta ,livet av sig innan han blir för gammal. Dylan Moran gör en rik exentriker som kissar på en tavla. Här finns en doktor som snortar kokain, en byfåne på moped, Brendan Gleesons son Domhnall spelar en fängslad mördare, och så kommer James' dotter (Kelly Reilly) på besök. En av dem är Judas, men frågan är vem.
Om jag inte visste bättre, hade jag trott att CALVARY bygger på en pjäs. Dialog och agerande är ganska teatraliskt; replikerna känns för genomtänkta och inte alltför naturliga. Ett par händelser är lite smålustiga, men det är att ta i att kalla det här komedi. Med undantag för fader James, är rollfigurerna rätt osympatiska eller intetsägande.
Brendan Gleeson gör en bra insats, men den här filmen är alldeles för grå, tråkig och oengagerande. Det kommer inte att dröja länge innan jag glömt bort den.
-->
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar