Bio: Jordens salt - en film om Sebastião Salgado

Foton copyright (c) Sebastião Salgado
När det handlar om dokumentärfilmer händer det ibland att innehållet är bättre än själva filmen. Wim Wenders' och Juliano Ribeiro Salgados film JORDENS SALT handlar om den sistnämndes far; den brasilianske fotografen Sebastião Salgado. Salgado är tydligen världsberömd, men jag har aldrig hört talas om honom - vilket säger mer om mig och mitt intresse för fotografer, än om Salgado.
Filmen inleds med att ett flygplan landar i en djungel och Sebastião Salgado kliver ur och möter ett djungelfolk med föredömligt ståtliga penisfodral. Tyvärr får vi sedan inte se mer av detta folk. Wenders berättar om Salgados liv och karriär. Fotografen har spenderat större delen av sitt liv med att resa Jorden runt, så pass mycket att han sällan träffade sin familj, och först nu har sonen fått följa med ut på äventyren.
Merparten av filmen består av svartvita stillbilder - det är sådana Salgado tar. Första halvan av filmen blir det mest bilder på människor; olika folkslag. Halvvägs in bränner det till när Salgado dokumenterar krig och krigens offer. Vi får se skakande bilder på lik och lidande. Det är inte undra på att Salgado därefter började ägna sig åt att ta magnifika djurbilder istället, samt att återskapa Sydamerikas djungler. Filmen avslutas med att Salgado hälsar på den mystiska zo'éstammen, ett djungelfolk som ansågs vara en myt fram till slutet av 1980-talet.

Problemet med JORDENS SALT är att jag hellre hade sett på Salgados bilder på väggarna i ett galleri, eller i en bok med utförliga texter. Och jag blir mer nyfiken på infödingsstammarna - jag hade hellre sett en långfilm om Salgados möten med dessa. Vilka är det? Vad gör de hela dagarna? Vad pratar de om? Vad vet de om omvärlden? Varför har männen i zo'éstammen lösskägg av trä (eller ben?) inspikade i underläppen?
Wim Wenders berättar på engelska med sövande röst. Salgado berättar på franska. Den lågmälda stämningsmusiken är sövande. Juliano Ribiero Salgados svartvita filmfoto går i samma stil som hans fars fotografier - men några scener i färg är fula och ser ut att vara filmade med mobilkamera, vilket är märkligt.
För att återknyta till inledningen: innehållet är intressant, men utförandet är inget vidare. När Wenders själv pratade märkte jag att mina tankar började driva iväg åt annat håll. Framför allt tänkte jag på italienska efter katastrofen-filmer. Jag vet därför inte riktigt hur jag ska betygsätta det här - så jag sätter en generisk trea.

(Biopremiär 31/7)

-->