Bio: Spy

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

En spionkomedi av Paul Feig, som gjorde BRIDESMAIDS, och en rolig trailer bådade gått, så det var inte utan att jag hade rätt höga förväntningar på SPY (som inte heter PUKE i original). Någon liknande skrev jag även om Feigs förra film; THE HEAT. Den gången lämnade jag biografen ganska besviken - och det gjorde jag även efter att ha sett SPY (som inte heter THROW UP heller i original).

Melissa McCarthy spelar Susan Cooper; precis som Reese Witherspoon i bioaktuella HOT PURSUIT kallas hon Coop. Coop jobbar på CIA, där hon sitter i den rått- och fladdermusbebodda källaren och agerar ögon åt agenter ute på fältet. Via dolda kameror håller hon uppsyn och rapporterar vad hon ser i agenternas öronsnäcka. Coops favoritagent är engelsmannen Bradley Fine (Jude Law), som dödas av den onda Rayna Boyanov (Rose Byrne) när han försöker hitta en atombomb - Rayna är den enda som vet var bomben finns.

Eftersom ingen någonsin skulle misstänka att den tantiga, överviktiga Coop är agent, väljer CIA-bossen Crocker (Allison Janney) att skicka ut just Coop på fältet för första gången. Hon ska enbart spåra och rapportera, inget annat. Hon skickas iväg till Europa, men där visar det sig att även den stenhårde agenten Rick Ford (Jason Statham) befinner sig; han har åkt dit på eget bevåg. Det dröjer inte länge innan Coop råkar avslöja sig och måste slåss med bovar och banditer.

SPY skulle kunna ha blivit en väldigt rolig film. Bitvis är det väldigt roligt, men Paul Feig har fått för sig att det är roligt med puerila sexskämt, som mest blir vulgo på fel sätt, och grovt språk - rollfigurerna svär oavbrutet, som om de verkligen vill understryka att filmen minsann är barnförbjuden. Dessutom är actionscenerna överraskande brutala och blodiga. Jag brukar förstås aldrig ha problem med brutal, blodig action; tvärtom, men i en tramskomedi blir det fel.

Melissa McCarthy, som var med även i ovannämnda BRIDESMAIDS och THE HEAT, brukar sällan funka när hon tilldelas huvudroller. Hon funkade som en i gänget i BRIDESMAIDS, men filmerna bygger för mycket på att hon är tjock och gapig.

Men som jag skrev ovan: bitvis är det roligt och filmen är inte tråkig. Den är definitivt bättre än HOT PURSUIT. Det uppstår en del roliga situationer, jag gillar Coops tråkiga förklädnader, och vissa rollfigurer är kul. Här i Sverige har det skrivits en hel del om Björn Gustafssons medverkan, men han är bara med i tre scener på sammanlagt cirka två minuter, och rollen är ganska meningslös.

Faktum är att Jason Statham är roligast i hela filmen som den skrytsamme, men korkade, klantige och illa klädde Rick Ford. Det hade varit betydligt roligare om filmen handlade enbart om honom - en stenhård, svärande britt, som konstant går i fällor, fastnar i saker och trillar.

Jag får nog säga att jag skrattade mer när jag såg KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som inte är en renodlad komedi. Ja, jag skrattar nog mer även när jag ser riktiga Bondfilmer av god årgång.

... Men vad tänkte distributören på när de inte gav filmen en svensk titel? Jag menar ... SPY? Nu sällar sig Feigs film till den långa raden av filmer vars titlar betyder något annat på svenska: TAKEN, STOLEN, FASTER med flera.

(Biopremiär 5/6)