Bio: En andra chans

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Den bild man i utlandet har av Sverige bygger oftast på filmer. Eftersom de svenska filmer svenska folket helst ser på bio - det vill säga Lasse Åberg-filmer och andra lättsamma komedier - sällan exporteras, är det Ingmar Bergman, svåra dramer och typiska filmfestivalsfilmer som skapat bilden av svensken som en tungsint, svårmodig person, som lever i en deprimerande värld.

Susanne Biers nya film är en dansk-svensk samproduktion med betoning på dansk, men den känns som ett paradexempel på en typisk svensk film - enligt utländska biobesökare. EN ANDRA CHANS är en enda lång radda skandinaviska dramaklichéer staplade på varandra. Danmarks Radio har tydligen kallat filmen "Susanne Biers starkaste film någonsin". Nu har jag inte sett alla Biers filmer, men EN ANDRA CHANS är av allt att döma hennes sämsta film någonsin. Samtidigt är den emellanåt fruktansvärt rolig - men det är inte meningen.

En gång i tiden regisserade Anders Thomas Jensen bra filmer som BLINKANDE LYKTOR och DE GRÖNA SLAKTARNA. Han har skrivit manus till den här filmen - och det är inte utan att jag undrar hur många Sort Guld han hällde i sig innan han fick den fullkomligt flängda idén till EN ANDRA CHANS. Storyn är nämligen lika långsökt som osannolik - åtminstone i ett seriöst drama.

En handfull av Danmarks - och Sveriges - mest namnkunniga skådespelare har anlitats till denna fullkomligt humorbefriade och gravallvarliga film. Hollywoodstjärnan Nikolaj Coster-Waldau spelar polisen Andreas, vars suput till kollega Simon görs av Ulrich Thomsen. även han känd från Hollywoodfilmer. Andreas är gift med Anna (Maria Bonnevie), som har psykiska problem. Andreas och Anna har nyligen blivit föräldrar till en liten gosse, och Anna har svårt att hantera det nya livet som mor. Bebisen skriker mest hela tiden.

Nikolaj Lie Kaas spelar den psykopatiske, våldsbenägne knarkaren Tristan, som släppts ut från finkan. Han bor tillsammans med den misshandlade Sanne (May Andersen), och även de har en liten bebis. Detta gossebarn vansköts utan like; den ligger oftast på golvet och är täckt av sitt eget bajs. Andreas och Simon gillar inte detta och vill helst se Tristan bakom lås och bom.

En morgon vaknar Andreas och Anna och upptäcker att deras son dött under natten. Anna blir nu ännu mer knäpp och vägrar tro att pojken är död - hon vill ha honom tillbaka, Då får Andreas en genialisk idé: han tar sig hem till Tristan och Sanne när de sover. Hur visste han att de skulle vara hemma och sova? Hur tog han sig in? Fråga inte mig. Andreas har med sig sin döde son och smetar in honom med bajs, så att Tristan och Sanne ska tro att det är deras bebis som dött - och så tar han med sig deras levande unge hem, för att uppfostra den. Tanken är att ingen ska märka detta.

Därefter blir det ännu dummare - vi serveras en vansinnig scen med Anna, en lastbilschaufför och en bro, och plötsligt dyker Peter Haber och Ewa Fröling upp som Annas föräldrar, försedda med minimalt antal repliker. Simon däckar på en strippklubb. Thomas Bo Larsen medverkar som bartender i vad som närmast är en statistroll.

Filmfotot är genomgående grått och trist. Andreas och Anna bor i en flott villa, men vädret är alltid dåligt. Eftersom det här är ett seriöst drama, får Anna ständigt utbrott och skriker. Hon skriker de flesta av sina repliker. Hon gråter mycket och snorar. Vi får se snor i närbild. Tristan skriker ännu mer. Andreas och Anna gör ofta konstiga saker - när bebisen inte kan sova, kör de antingen en liten runda i bilen med honom, mitt i natten, eller så lägger de honom i en barnvagn och går ut på en lång promenad på en lång, tom bro. Mitt i natten. Som föräldrar ju ofta gör. Det ser ut som om de vandrar iväg flera kilometer med barnvagnen i den lika ensamma som dystra vinternatten.

Det här är så fånigt och parodiskt att, ja, jag vet inte vad. Ja, jösses. Jag satt och försökte hålla mig för skratt genom hela filmen. Det är meningen att jag ska bli gripen, uppleva detta som drabbande, kanske till och med fälla en tår. Men där sket Susanne Bier sig på tummen.

Nu tycker man att alla dessa duktiga skådisar borde kunna lyfta filmen. Men även om främst Waldau och Thomsen gör bra ifrån sig, är det omöjligt för dem att rädda EN ANDRA CHANS. Handlingen är helt enkelt för bäng och regin är för odistanserad. Det är lite kalkonvarning över den här.

Jag gillade scenen där Waldau smetar bajs på en död bebis.

 

 

 

 

(Biopremiär 3/7)