Då var det dags för den tredje CABIN FEVER-filmen. Den första; Eli Roths CABIN FEVER, kom 2002 - och jag tyckte att den var rätt kass. Filmen fick av någon anledning fantastiskt bra kritik och kickade igång Roths karriär, men jag förstod inte vad alla såg i filmen. Ett gäng osympatiska figurer åker ut till en stuga, där de utsätts för ett virus som gör att de ruttnar. Ti West regisserade uppföljaren CABIN FEVER 2: SPRING FEVER, som kom 2009 efter att producenterna klippt om filmen och skjutit extrascener, vilket West inte uppskattade. Denna film fick usel kritik, men jag tyckte att den var betydligt bättre än ettan - den var ju skitkul! Tjoflöjt och splatstick!
Marvel Comics-tecknaren Kaare Andrews har regisserat den tredje filmen, och nu är tonen åter lite allvarligare, nu är det tänkt att det ska vara ren skräck. Eller något ditåt. Tyvärr finns det inte så mycket att säga om den här filmen.
Fyra osympatiska och jobbiga ynglingar, tre killar och en tjej, ska fira svensexa på en vad de tror obebodd ö i Västindien. Den blivande brudgummen ska gifta sig med en överklassbrud, vilket inte uppskattas av hans bror och polare. Han har tidigare haft en affär med tjejen i sällskapet, nu är hon ihop med brorsan, men tydligen gillar hon fortfarande brudgummen. Mest vill de här typerna supa, röka på och prata om sex.
Nu visar det sig att ön inte alls är obebodd - där finns ett till större delen övergivet laboratorium. Där inne häckar några forskare som försöker hitta ett botemedel mot viruset från de första filmerna. De har spärrat in en man de tror är immun mot viruset, men saker och ting går förstås åt helvete.
Eftersom de fyra ynglingarna förtjänar att dö, är det dags för dem att avpolletteras. Vattnet runt ön är smittat, så när Snygga Bruden och brudgummens brorsa tar sig ett dopp blir de smittade. Vi serveras extremt blodig cunnilingus i ett tält, innan Snygga Bruden börjar ruttna samman helt. Två killar rusar in i djungeln efter hjälp och hittar laboratoriet. Att säga att de får hjälp är att ta i.
CABIN FEVER: PATIENT ZERO är inte jättedålig - men det vore synd att säga att den är bra. För det är den inte. Som så många skräckfilmer lider den av att man skiter blankt i de drabbade huvudpersonerna - de är bara irriterande och barnsliga. Behållningen är splatterscenerna - och visst är det äckligt när viruset käkar upp folk. Det börjar med bölder, och sedan lossnar skinnet, köttslamsor hänger ut, och kroppsdelar lossnar. I filmens bästa scen dyker det upp en beväpnad, men svårt ruttnande man. När han trycker av ett skott lossnar hans hand, revolvern far bakåt - och penetrerar hans skalle.
Det här är inte speciellt inspirerat, filmfotot är kompetent men rutinmässigt, och det enda som känns lite nytt, är att några förlängda nyckelscener spelas upp baklänges under eftertexterna, och dessa leder fram till en förklaring till det som sker i filmen.
(Släpps den 20/4)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar