Bio: The DUFF

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Det händer då och då att jag hamnar på filmer där jag definitivt inte tillhör målgruppen. Som till exempel THE DUFF. En komedi av långfilmsdebuterande Ari Sandel, baserad på en bok, och riktad till tonårstjejer - främst amerikanska tonårstjejer. Jag försöker föreställa mig hur målgruppen kommer att ta emot filmen, och jag ser framför mig hur töserna skriker av skratt, medan lite äldre och mer politiskt korrekta svenskar av samtliga kön höjer ett varningens finger om vilka signaler filmen känner ut. Nu är jag varken tjej, tonåring eller amerikan, och definitivt ingen gubbe som höjer ett varningens finger.
DUFF står för Designated Ugly Fat Friend; den utvalda fula, tjocka kompisen som får hänga med de populära typerna, främst för att utgöra något slags buffert, eller en länk så att utomstående som vill hänga med de coola har någon ofarlig person de vågar prata med för att komma in i gänget. Jag vet inte om DUFF är ett etablerat uttryck, eller om det uppfunnits av tjejen som skrev boken.
Mae Whitman spelar high school-tjejen Bianca, som är filmens DUFF. Hon borde vara många killars drömtjej - hon är rolig och har tapetserat sitt rum med affischerna till MANIAC, SHOCK WAVES, ZOMBI 2, och hon föredrar att klämma ett Vincent Price-maraton framför skolbalen. Biancas bästa vänner; Jess (Skyler Samuels) och Casey (Bianca A Santos), är populära toppsnäckor med andra intressen och helt olika Bianca, men de tre utgör en enhet.

Bianca är förälskad i den gitarrspelande Toby, men har aldrig vågat prata med honom. Biancas granne heter Wes (Robbie Amell) och de två har känt varandra sedan barndomen. Han är en stilig sportfåne och är ihop med de coola, snygga brudarna, vilket i det här fallet innebär den überbitchiga Madison (Annika Gordon), som ser ut att vara tillverkad av plast. Det är Wes som kallar Bianca för DUFF och förklarar vad det innebär, vilket gör att Bianca hatar Wes - men inte mer än att han får hjälpa henne att bli mer attraktiv och komma med tips på hur man beter sig på en date. Hmm ... Kan det vara så att Bianca och Wes innerst inne är förtjusta i varandra?
Plötsligt förvandlas Biancas liv till ett helvete, när Madison och hennes kompisar smygfilmar Bianca och lägger upp den förnedrande och förlöjligande filmen på nätet.
Det här är en film med det fina budskapet att alla människor duger som de är. Och det är ju fint. Samtidigt är det här en väldigt amerikansk film. Det är homecoming-bal, det handlar om det där konstiga, amerikanska datingsystemet, och ja - skolans olika tjejgrupper går i formation längs korridorerna. Jag har svårt för det där amerikanska skönhetsidealet som nästan ser airbrushat ut, jag har svårt att förstå att någon faktiskt vill vara ihop med den här filmens bitchbrudar. Å andra sidan - jag har heller aldrig förstått vitsen med att göra sig fulare än man är. Bianca är förstås en helt vanlig tjej och ser rätt bra ut, men hon har en tradig stil rent utseendemässigt. Wes påpekar att utseendet är det första intrycket, och den som påstår att så inte är fallet ljuger. För övrigt är de killar som ska föreställa töntiga och ensamma klädda på ett sätt som skulle få Möllans alla hipsters att dregla.

Jag såg alltså filmen och tänkte att alla de här särskrivande tonårstjejerna som antingen läser- eller skriver alla dessa tusentals bloggar om "mode, skönhet, träning och mitt crazy liv" (och som verkar vilja bo i Los Angeles) kommer att älska THE DUFF. Troligen kommer även de som känner sig duffade att gilla det här. Jag, däremot ... Nja, det är ju inte tråkigt. Jag har invändningar mot mentaliteten, men filmen är rätt roande, ibland lite kul. Mae Whitman är charmig, men det är de vuxna rollfigurerna som är de roliga. Allison Janney spelar Biancas morsa, som slänger ur sig en SPINAL TAP-referens och som i ett raseriutbrott hinkar vin och kör över sin exmakes kläder med gräsklippare. Ken Jeong från BAKSMÄLLAN är en av skolans lärare, liksom Chris Wylde - dessa två har filmens roligaste scen - en av de bortklippta tagningarna som rullar under eftertexterna.
Robbie Amell ser ut precis som Tom Cruise gjorde på 1980-talet. Exakt. Han till och med agerar likadant - och skrattar likadant. Han är förvisso betydligt längre än Cruise, men ändå. Det är nästan skrämmande.
Funderar på om jag och mina polare också ska börja gå i formation.
Fast då ser vi väl ut som bröderna Dalton.

  







(Biopremiär 17/4)

-->