Serier: Cowboy Henk

COWBOY HENK
Av Kamagurka och Herr Seele
Placebo Press

På 1980-talet dök det upp en märklig serie i Epix som hette Cowboyen Sven-Bertil. Ett fantastiskt bra namn på en serie! Den handlade om korta, surrealistiska episoder som utspelade sig i något slags westernmiljö. Serien dök också upp i tidningen Elixir (och tydligen även i Galago), och jag tyckte att den var oerhört rolig. Då, på 80- och en bit in på 90-talet, var det inne med något som kallades antihumor. De svenska seriefanzines jag tyckte var roligast, var de som innehöll antihumor - serier där poängen var att en egentlig poäng saknades, eller att det bara var allmänt konstigt. Cowboyen Sven-Bertil hade oftast något slags poäng på slutet, men serien var väldigt flängd.
Serien produceras fortfarande av belgarna Kamagurka (Luk Zeebroek) och Herr Seele (Peter van Heirseele), och sedan en tid tillbaka finns det ett tjockt, flott, inbundet svenskt album med serien; tyvärr under originaltiteln Cowboy Henk, som förstås inte låter lika roligt som Sven-Bertil. Självklart kallar jag fortfarande figuren för Sven-Bertil.
Det är förstås oerhört häftigt att det här albumet har kommit ut; att ett förlag har vågat satsa på det och betala för att trycka upp det. Jag har svårt att tänka mig att folk springer benen av sig för att köpa boken; det är liksom inget sådant där Liv Strömquist-album som säljer så pass mycket att det kan finansiera ett förlags övriga utgivning. Dock är detta självklart extremt mycket bättre än Strömquist.

I pressreleasen citeras Umberto Eco, som har sagt att "Cowboy Henk är inte alltid bra, men när det är bra, är det riktigt bra." Och det stämmer. Albumet innehåller med få undantag ensidesepisoder och långtifrån allt är roligt. Ett par är bara obegripliga eller helt enkelt inte kul. Jag har personligen svårt för en handfull skämt om cancer. Men för det mesta är det här väldigt roligt. Westernmiljön har skippats och boken är indelad i något slags kapitel som samlar episoder på samma tema: Henk är doktor, konstnär, journalist med mera. Väldigt mycket kretsar kring sex och huvudpersonens erektion. Det bajsas mycket i serien och påfallande ofta förekommer blinda figurer. Sex, bajs, pueril humor och surrealism, allt tecknat i en naiv klara linjen-stil - som något slags bisarr kombination av Hergé och Basil Wolverton. Ibland är det genialiskt.

Jag vet inte vilka mer än de mest inbitna fansen och gamla Epixläsare som kommer att köpa albumet, men om inget annat kommer det att göra sig fint på ditt postmodernistiska soffbord - där du lägger det bredvid "Linda tycker om konst".

-->