Bio: Blind

Foton copyright (c) TriArt Film

På distributörens pressida står det att långfilmsdebuterande norrmannen Eskil Vogts BLIND är en film som inte kan beskrivas, den måste ses. En gammal kompis som såg filmen på Göteborgs filmfestival sa att filmen är kufisk, men inte oäven. En kritiker som såg filmen samtidigt som jag, sa dagen efter att hon inte fattat någonting.

Och nej, jag vet inte om jag fattade någonting. Och jag har ingen aning om vad Vogt är ute efter eller vad det här är tänkt att vara för typ av film. Mest känns det som en kortfilmsidé som dragits ut till 91 minuter.

Ellen Dorrit Petersen, som har ljusa, nästan guldfärgade, ögonbryn som gör att hon ser ut som en Tolkienfigur, spelar Ingrid, som nyligen har mist synen. Hon sitter hemma i lägenheten, där hon försöker vänja sig vid sin nya situation. Hon fantiserar om sin man Morten (Henrik Rafaelsen), och om ett par grannar; den väldigt ensamme Einar (Marius Kolbenstvedt), som sitter hemma och porrsurfar och onanerar, och den lika ensamma Elin från Stockholm (Vera Vitali). Ibland knappar Ingrid på en laptop, som om hon skriver på en bok. Ibland bara tänker hon. Hennes medvetandeflöde löper genom hela filmen. Hon ändrar och justerar sina fantasier, och då ändras även filmen: miljöer, kläder, namn, händelser.

Ingrid inbillar sig att Morten inleder en affär med Elin, eftersom han - i fantasin - tycker att det är för jobbigt att leva med en blind kvinna. Men då blir Elin också blind som genom ett trollslag. I Ingrids fantasi. I fantasin är Morten en jävel på fruntimmer och har ett hemligt rum på sitt jobb, i vilket han har orgier med horor, super och snortar kokain. I fantasin är Morten även gammal kompis med Einar, och det verkar som om Einar kanske är den perfekte mannen för Elin. Eller något ditåt. Fast tydligen har Einar utvecklat en fetisch för sex med blinda kvinnor.

Nej, det går inte att beskriva den här filmen, som pendlar mellan filosofiskt drama och komedi - scenerna där Elin blivit blind, men låtsas kunna se, tenderar buskis. När Einar i början sitter och porrsurfar för vi se ett långt, väldigt långt, hopklipp med hårdporr, vilket känns besynnerligt. I eftertexterna redogörs för alla porrbolag och porrsajter som innehar rättigheterna till klippen. I eftertexterna noterade jag även att en bild av Jacques Tardi ska förekomma någonstans.

Den allra sista scenen och den allra sista repliken fungerar nästan som en kullerbytta, jag har ingen aning om hur den ska tolkas.

Nå. Vad tycker jag då om det här? Jag vet inte. Jag tycker egentligen ingenting. Konstfilm - ja. Experimentell - ja. Men inte speciellt tråkig. Men samtidigt inte speciellt underhållande. Ibland är den lite lustig. Ofta är den för smart för sitt eget bästa. Den ställer fler frågor än den besvarar. Men BLIND är rätt fascinerande. Einar gillar Stockholms Negrer, vilket är minst sagt oväntat.

(Biopremiär 13/3)