Bio: Big Eyes

Foton copyright (c) Scanbox

Jag gillade Tim Burtons förra film; FRANKENWEENIE, som kom 2013, men som jag skriver i den recensionen, har jag slutat att nämna Burton som min favorit bland nu aktiva regissörer - jag blir nuförtiden oftast besviken på hans filmer, vilka pendlar mellan "sådär" och "inget vidare". Hans nya film BIG EYES är inte den heller något som får mig att hoppa högt och jubla.

Jag har ingen relation alls till den amerikanska konstnärinnan Margaret Keane, som blev ohemult populär - åtminstone i USA - för sin målningar föreställande barn med groteskt stora ögon. Jag känner förvisso igen bilderna, eller snarare stilen, men jag är inte det minsta intresserad av den typen av kitsch - men jag vet att Keane gjort intryck på en del amerikaner jag känner, bland annat en kvinna vars egna bilder har drag av stilen.

Således hade jag ingen aning om vem Margaret Keane och hennes make Walter var och är, och jag visste inget om historien bakom framgångarna - och det är denna som berättas i Burtons film, som börjar på 1950-talet. Margaret (Amy Adams) är nyskild och flyttar tillsammans med sin lilla dotter till San Francisco. Hon försöker försörja sig på sin konst, men det går inget vidare och hon fruktar för framtiden, hon tvingas ta ett vanligt kneg och inkomsterna är låga.

På en marknad träffar hon den ständigt leende och charmige Walter Keane (Christoph Waltz), som säljer sina tavlor med Parismotiv. Walter uppmuntrar Margaret och för att rädda hennes situation, friar han - han har gott om pengar och de gifter sig på Hawaii. Walter fixar även en utställning med sina och Margarets bilder, men när besökarna enbart intresserar sig för hustruns bilder, låtsas Walter att det är han som gjort dem.

Succén är nästan omedelbar, och Walter lyckas övertala Margaret att gå med på att inte avslöja att det är hon som målar de framgångsrika tavlorna. Det hela rullar på i åtskilliga år, tavlorna trycks som affischer och vykort och samlas i böcker, de öppnar ett eget galleri, och de bor i en superflott villa. Seriösa konstkritiker (Terence Stamp spelar en sådan) tycker förstås att Keanes verk är skit, och Margaret vantrivs alltmer med sin situation - och Walter blir alltmer excentrisk och konstig.

Jag trodde att anledningen till att Walter låtsades vara konstnären, var att publiken inte accepterade kvinnliga konstnärer på 1950- och 60-talen, men detta nämns bara som hastigast mot slutet, när Margaret säger att "lady artists" inte är särskilt gångbart. Av den här filmen att döma handlade det istället bara om att den egentligen totalt obegåvade Walter Keane var äregirig, pengakåt, och en svindlare.

Amy Adams gör Margaret Keane som en besynnerligt- och direkt irriterande vek och mesig kvinna, ett våp som inte kan säga ifrån. Var hon verkligen så här handlingsförlamad? Sa hon aldrig ifrån? Christoph Waltz, i sin tur, spelar över så att det visslar om det. Jag brukar gilla honom, men här är han helt otyglad. Förvisso är han rätt rolig emellanåt, i synnerhet under upplösningen, men det blir för mycket.

BIG EYES är okej - men inte mer. Betyget här under är svagt. Jag lär aldrig se om den här filmen.
... Och Keanes tavlor är verkligen hemska.

(Biopremiär 6/3)