Bio: Fast & Furious 7

Foton copyright (c) UIP

Så får den då premiär till slut, FAST & FURIOUS 7. Jag ska inte säga "äntligen", för jag kan inte precis påstå att jag sett fram emot den, men det har ju skrivit mängder om filmen, eftersom dess ena stjäna; Paul Walker, omkom mitt under inspelningen (dock inte framför kameran utan under en inspelningspaus). James Wan (SAW) regisserade och var uppspelt över att få göra sin karriärs första riktigt stora Hollywoodfilm - och så dog Walker. Inspelningen avbröts, premiären sköts upp på obestämd tid, och man funderade på hur man skulle kunna avsluta filmen utan Walker.

Jag vet inte hur många av sina scener Paul Walker hann spela in, men det bör ha varit åtminstone hälften, troligen mer. Manuset skrevs om och Walkers bröder fick hoppa in som stand-ins, och i vissa scener ska man ha lagt in Walkers ansikte digitalt på andra kroppar. Det var faktiskt lite irriterande att känna till detta när jag såg filmen - jag satt förstås hela tiden och försökte upptäcka i vilka scener det inte är Paul Walker. Det var rätt hopplöst, bortsett från de scener där det är uppenbart att man anlitat stuntmän.

Det enda jag minns av FAST & FURIOUS 6 är att Jason Statham dök upp under ett par sekunder på slutet. Jag minns ännu mindre av FAST & FURIOUS 5 - för att inte tala om de tidigare filmerna i serien. De flyter ihop till en enda slickad bilkrascharorgie. De senaste filmerna fick förhållandevis bra kritik, men jag tyckte mest att de var sterila, överlastade och lite påfrestande. Trista rollfigurer, ointressant handling, och evighetslånga filmer.

FAST & FURIOUS 7, som bara heter FURIOUS 7 i original, bjuder på mer av detsamma. Mer av allt - i rikliga portioner. Jason Statham spelar Deckard Shaw, bror till en terrorist som dödades i förra filmen. Nu är han ute efter hämnd - han tänker döda samtliga personer i Doms (Vin Diesel) och Brians (Walker) bilåkargäng. Han är inte att leka med, den här Shaw. Han går fram som en Terminator, dyker upp överallt och verkar ha oändliga resurser. Fast det har även Dom och de andra. Fråga mig inte var de får alla prylar ifrån.

Kampen mot Shaw är inte det enda handlingen går ut på. En somalisk terrorist (Djimon Hounsou) är på jakt efter ett superavancerat hackerprogram döpt till Guds öga. Detta program är även en topphemlig säkerhetsorganisation ledd av Kurt Russell ute efter - så han anlitar Dom, Brian och de andra för att hitta Guds öga och kalaskexet som uppfinnit det. Hjältarna far därför världen runt och har sig, och hela tiden har de Shaw efter sig.

Det här är väl handlingen.  På ett ungefär. Jag hängde inte med riktigt - handlingen har en tendens att försvinna bland alla biljakter, actionscener och explosioner, och sådana förekommer mest hela tiden. Det känns allt lite märkligt att se Brian O'Conner överleva bilkrasch efter bilkrasch, samt andra faror, och veta att Paul Walker omkom i just en bilkrasch. Och bilkrascherna i Wans film är inte nådiga. Dock är de inte värre än att hjältarna - och Shaw - bara kliver ur totaldemolerade bilar som farit ut för stup eller byggnader, och bara borstar av sig, som om de halkat på ett bananskal.

Dwayne Johnson återkommer han också, men han åker på stryk alldeles i början och hamnar på sjukhus, där han spenderar resten av filmen, innan det på slutet är dags att gå ut på gatan som en annan Schwarzenegger. Michelle Rodriguez har en catfight med Ronda Rousey; den där trista bruden från THE EXPENDABLES 3, och minsann om inte skurkarna har anlitat Tony Jaa. Tror filmmakarna verkligen att vi köper att Paul Walker skulle ha en chans mot Tony Jaa?

Ett problem med att låta Jason Statham spela skurken är att han är mycket coolare än hjältarna - i synnerhet den degige Vin Diesel. Jag satt och höll på Deckard Shaw. Dwayne Johnson har ju visat sig besitta charm och självironi och Kurt Russell verkar ha kul, men annars är det trista typer - även om Paul Walker verkar ha varit en trevlig prick.

En del fajter är bra, en hel del bilstunts är kul och imponerande, men allting är för hetsigt och det håller på för länge - filmen varar två timmar och sjutton minuter. Snacka om overkill. Det är rätt tröttande med allt bilåkande och alla demoleringsorgier.

När FAST & FURIOUS 7 premiärvisades på en festival i USA bad producenten publiken att inte avslöja för sina vänner vad som händer med Paul Walkers rollfigur. Således förväntade jag mig en smart och oväntad vändning. Men den kom aldrig. Walker är med från början till slut - fast slutet har försetts med en kort, sentimental snutt mellan Dom och Brian, följd av ett kollage med scener med Walker från de tidigare filmerna, och så förstås  texten "For Paul".

Slutet öppnar självklart för en FAST & FURIOUS 8.

(Biopremiär 1/4)

Bio: Into the Woods

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det är inte längesedan BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN; en Disneyproduktion, gick upp på bio - och redan nu får vi se Askungen igen i INTO THE WOODS, även det en Disneyproduktion som får märkligt sen svensk premiär; filmen gick upp i USA på juldagen. Fast i den här filmen får vi träffa fler sagofigurer än Askungen, även Rödluvan, Rapunzel och Jack med bönstjälken figurerar i filmen.

Rob Marshalls INTO THE WOODS bygger på en Broadwaymusikal med samma namn av Stephen Sondheim och James Lapine, och då vet vi vad vi kan förvänta oss: 125 svåruthärdliga minuter - om man nu inte gillar musikaler.

Meryl Streep spelar en namnlös häxa som behöver fyra föremål från olika sagor för att kunna bryta den förbannelse som drabbat henne. En kappa röd som blod, en ko vit som snö, en gyllene sko, och hår gult som majs, eller vad det nu var. Emily Blunt och James Corden gör ett bagarpar som inte kan få barn - men om de hjälper häxan att hitta prylarna lovar häxan att paret får barn. De beger sig in i skogen.

In i skogen beger sig även Jack (Daniel Huttlestone), som ska sälja sin vita ko, Rödluvan (Lilla Crawford), som är på väg till sin mormor, Askungen (Anna Kendrick), som suktar efter balen på slottet, och i ett torn sitter Rapunzel (Mackenzie Mauzy). Bagarparet försöker lura till sig prylarna, det går väl sådär till en början, alla sagorna blandas ihop, och när jag tror att filmen är slut efter drygt halva filmen, tror jag fel, för den går in på ett nytt spår och fortsätter.

Att kalla INTO THE WOODS för musikal är nästan fel - filmen innehåller nästan ingen talad dialog alls, det handlar om några repliker här och var. Det sjungs i princip hela tiden, vilket gör det till opera. Och - det handlar om icke-sånger. Låtarna har inte mycket till melodier och jag kan inte skilja dem åt. Allting låter som libretton - och det går lite hur som helst. Ungefär som när jag fånar mig och leker musikal. Ungefär som LES MISÉRABLES - fast den hade väl en eller två melodier som gick att urskilja.

Om man nu gillar sådant här: fine. Kört hårt. För min egen del var filmen en enda lång plåga. Men jag kan förstås inte slakta filmen bara för att jag tycker illa om moderna musikaler. Det är om inget annat en väldigt snygg film; trollskogen är uppbyggd i studio, så det är stämningsfullt värre och tankarna går till Neil Jordans THE COMPANY OF WOLVES (en på alla sätt mycket bättre film). I min recension av BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN skrev jag att den vore intressantare om de elaka styvsystrarna skar av sig hälarna för att få skon att passa - som i originalsagan. Minsann om vi inte får se det här! Rent allmänt är detta en överraskande mörk och dyster film. Av någon anledning är alltså Askungens skor av guld. Anna Kendrick är en bättre Askungen än Lily James i den andra filmen, Christine Baranski är en elaka styvmodern, och Lucy Punch är en av de exceptionellt elaka styvsystrarna.

Chris Pine är väldigt dashing som Askungens prins, Billy Magnussen spelar en annan prins, och i en märklig scen brister dessa två ut i en duett, där de blottar bringorna - och jag undrar om det är parodi eller på riktigt. Tracey Ullman gör Jacks mor, och plötsligt dyker Johnny Depp upp som vargen och ger sig på Rödluvan i en bisarr scen. Han ser ut som en hallick med pälsfetisch, och lockar den lilla tösen med godis.

Det här låter kanske kul när jag rabblar upp det så här, men som sagt: jag tycker att det är oerhört påfrestande. Hade filmen enbart handlat om Askungen hade jag nog tyckt lite bättre om den.

(Biopremiär 1/4)

Bio: Asterix - Gudarnas hemvist

Bilder copyright © 2014 les Éditions Albert René / Goscinny Uderzo © 2014, M6 Studio, Belvision, M6 Films et SNC. All Rights Reserved.

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Den förra Asterixfilmen; ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA, var inget vidare. Tvärtom - den var riktigt dålig. Det var ännu en av spelfilmerna med skådespelare i rollerna. Nu får så en ny film premiär, den här gången en animerad historia. 2006 kom den animerade ASTERIX OCH VIKINGARNA; en film jag inte recenserade, men jag minns den som hyfsad. Då handlade det om en traditionell tecknad film. Den här gången är filmen datoranimerad och i 3D.

För regin står Louis Clichy och Alexandre Astier, och filmen bygger på albumet med samma namn från 1971 (svensk utgåva 1975). Jag läste förstås albumet en gång i tiden, men minns ingenting av det. Julius Caesar har tröttnat på gallerna och ska försöka sig på en ny taktik för att bli av med byn. Om gallernas by blir ett med Rom, tvingas gallerna att assimilera sig till romarna och deras kultur. Därför anlitar Caesar en liten ettrig arkitekt som ska bygga staden Gudarnas hemvist alldeles intill byn.

Asterix och Obelix upptäcker genast att romare börjar fälla träd i närheten av byn, och börjar genast att förhindra arbetet. När de ger slavarna som ska bygga staden trolldryck, så att de kan revoltera, slår planen tillbaka: romarna friger slavarna, men erbjuder dem arbete med lön, samt lägenheter i Gudarnas hemvist. Således smäller de trolldrycksstärkta slavarna upp ett par lyxkåkar på nolltid och rika familjer från Rom flyttar in i denna antika, franska motsvarighet till Västra hamnen i Malmö och liknande nybyggda stadsdelar.

ASTERIX - GUDARNAS HEMVIST är en väldigt trevlig film - i synnerhet jämförd med de där påfrestande spelfilmerna. Animationen är lite plastig, vi pratar liksom inte Pixar här, men klart godkänd. Det är en rolig film, mycket av satiren fungerar fortfarande, antagligen än mer så i Frankrike - serien speglar ju Frankrike, fransmännen och deras mentalitet. Här finns många kul detaljer - i Gudarnas hemvist spelas alltid cocktailmusik, ett gladiatorspel avbryts för reklam, och under en jakt spelas oväntat The Swingle Singers på soundtracket.

En detalj som lyfter filmen är faktiskt den svenska dubbningen. Jag brukar i stort sett alltid klaga på de svenska rösterna i animerade filmer - de är opersonliga, slentrianmässiga och irriterande. Den här gången har man anlitat riktigt bra folk. Dubbningslegendaren Tomas "Tintin" Bolme står för Asterix' röst, Allan Svensson gör Obelix, medan Claes Månsson är Caesar. Vi hör även Björn Gedda, Kim Sulocki, Per Eggers med flera. Röster med liv och personlighet, och detta tillskänker figurerna mer själ och karaktär än den standardiserade TV3-dubbningen.

För övrigt är det fortfarande lika roligt när gallerna slår fiskar i skallen på varandra och när Obelix klappar till romare. Filmen innehåller otaliga scener med romare som singlar genom luften.

(Biopremiär 1/4)

Serier: Svarta idéer

SVARTA IDÉER

Av Franquin

Cobolt

 

1982 kom André Franquins "Idées Noires" ut på danska som "Sorte sider". Jag vann det albumet i en tävling i det danska fanzinet Fat Comic - och det gjorde stort intryck på mig. Jag var förstås stor beundrare av Franquin redan då, även om jag älskade Tintin som barn på 1970-talet, tyckte jag att det var lite häftigare med Spirou - Franquins linjer var så mycket mer livfulla än Hergés exakta streck, och ja, Gaston tyckte jag var fantastiskt rolig.

"Svarta idéer", som serien kom att heta på svenska när Horst Schröder publicerade den i Epix och senare samlade den i ett inkomplett album i sviten Studio Epix, var något annat än Gaston. Eller egentligen inte. "Svarta idéer" är Gastons skitiga och elaka kusin. Liksom i Gaston handlar det till större delen om ensidor och humor, den levande och lurviga linjen är densamma - men i övrigt är det tvärtom.

Franquin tecknade "Svarta idéer" mellan 1977 och 1983, först i en "vuxen" bilaga till Spirou-tidningen, men snart hamnade den i Gotlibs humortidning Fluide Glacial, en så kallad vuxenserietidning. 65 episoder hann det bli under dessa år, och nu har en komplett samling kommit ut på svenska från Cobolt, specialister på synnerligen tjusiga volymer med serieklassiker. Denna inbundna bok är flott och den luktar härligt av trycksvärta när man öppnar den - en doft jag saknar i dessa Internettider.

Det handlar om satir och humor av svartaste slag. Franquin använder sig av silhuetter i denna svartvita serie, för att verkligen understryka innehållet på effektivast möjliga sätt - och metoden är minst sagt slagkraftig. Franquin, som var djupt deprimerad under stora delar av de år han tecknade serien, slår ofta mot företeelser han ogillar: miljöförstöring, militarism, jägare och mäktiga företag. Ska jag invända mot något skulle det vara att satiren i vissa episoder är lite väl simpel och lättköpt, det känns ibland som politiska propagandaserier inför något val eller liknande. Tydligen tyckte även Franquin det i  efterhand, läser jag i Björn Wahlbergs långa och utmärkta förord; upphovsmannen hade många invändningar mot sitt verk. Men det kan jag ta, eftersom majoriteten av dessa svarta idéer är bra, många är fantastiska - och samtliga är fantastiska att titta på.

Slutpoängerna är i de flesta fall brutala - när jag som ung tonåring läste den danska utgåvan fick jag några favoriter, och jag konstaterar att jag som vuxen fortfarande tycker att de är de roligaste. I synnerhet episoden om riddarna som står längs ett murkrön (se bild här i recensionen), och en där Jordens alla vapen och krigsfordon förvandlas till bajs.

Cobolts utgåva är alltså komplett och innehåller sidor som aldrig tidigare publicerats på svenska. Den alltid utmärkte Göran Ribe står för den utmärkta översättningen, och självklart är "Svarta idéer" ett album som är ett måste på seriehyllan. Det här är ännu ett album som får mig att inse hur oerhört mycket jag saknar alla dessa fransk-belgiska serier som förr kom ut i mängder i Sverige - och hur mycket jag saknar Horst Schröders tidningar, i synnerhet Epix.

Bio: Home

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox
Figurerna i HOME dök först upp i en kortfilm, som visades innan en animerad långfilm - jag har glömt vilken. Och jag har glömt vad som hände i kortfilmen. Nu har HOME i alla fall gått och blivit långfilm från Dreamworks Animation och i regi av Tim Johnson, som gjorde PÅ ANDRA SIDAN HÄCKEN - om någon nu minns den.
HOME handlar om rymdvarelser som på engelska heter "boovs" - en boov, flera boovs. I den svenska dubbningen låter det som om de säger boof och boofer. Även övriga namn på figurer och arter är svåra att uppfatta, i pressmaterialet står det inte vad allt och alla döpts om till. Huvudperson är i alla fall den lille Oh, som ser precis likadan ut som alla andra boover. Han är dock väldigt impopulär, denne Oh, han är ettrig och alltid positiv.
Booverna är på flykt undan de onda gorgerna och Jorden har valt ut som ett bra ställe att fly till. Ledda av den korkade kapten Smäck anländer de till vår planet och skickar iväg alla jordbor till olika distrikt, medan de själva bosätter sig i städerna. Booverna är fullkomligt omedvetna om att de upplevs som onda av jordborna.
Tipp heter en tolvårig flicka som av någon anledning blivit kvar i New York. Där lever hon som en annan Robert Neville. Oh tänker ställa till med fest, men när han ska eposta en inbjudan till boverna lyckas han bjuda in hela galaxen. Detta innebär att gorgerna också får en inbjudan och kan se var booverna gömmer sig. Booverna måste fly igen och Oh blir efterlyst. Då träffar Oh på Tipp, och efter att ha bråkat en stund blir de förstås vänner och åker iväg för att hitta Tipps morsa, som finns någonstans på Jorden - och så måste de försöka stoppa gorgerna.

HOME är en relativt hemsk film. E.T. möter THE OMEGA MAN* möter TV-serien V. Allt berätttat i ett uppskruvat, hysteriskt tempo. Det händer för mycket precis hela tiden, och jag kom på mig med att tänka på annat. Det är rätt påfrestande. Det är inte mycket som är roligt i filmen  (jag skrattade till när Oh dricker "citronsaft" ur en "stor skål" på en herrtoalett och äcklas), och självklart leder allt fram till en massa moralkakor om vänskap och familjen.
Filmen är även försedd med ett fruktansvärt irriterande soundtrack. En massa plastiga, själlösa, fullkomligt menlösa R'n'B-låtar - och R'n'B är ju den värsta typen av musik, vid sidan av reggae, rap och dragspel. Låtarna framförs av Rihanna, som i den amerikanska originalversionen också bidrar med Tipps röst. Steve Martin gör kapten Smäck medan Jennifer Lopez står för Tipps morsas röst. Det är möjligt att filmen är lite bättre på engelska. I den svenskdubbade versionen får vi höra en massa standardröster som babblar hysteriskt.

 



(Biopremiär 27/3)

* Jag skulle förstås kunna ha skrivit I AM LEGEND, men Charlton Heston-versionen är coolare!

-->

Bio: Familjen Bélier

Foton copyright (c) Scanbox

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

FAMILJEN BÉLIER, i regi av Eric Lartigau (IDENTITY OF A KILLER), är en feelgoodfilm som på pappret inte låter något vidare - tvärtom, när jag läste vad filmen handlar om blev jag närmast avskräckt. Trevligt nog visade sig filmen vara riktigt rolig.

Lantbrukarfamiljen Bélier återfinns i en liten by någonstans i Normandie, och bondgården där huvudpersonerna bor och jobbar liknar den gård i just Normandie min egen familj hyrde sommaren 1982. Det unika med familjen Bélier är att de, med undantag för dottern Paula (Louane Emera), är döva. Paula får agera tolk och språkrör för sina föräldrar och bror. Av någon anledning är unga tonåringen Paula inte speciellt populär i skolan, jag vet inte riktigt varför, hon ser liksom ut som någon alla skolans killar borde springa benen av sig för. Hon och hennes bästa kompis får för sig att de ska gå med i skolkören, som leds av den uttråkade och krävande herr Thomasson (Eric Elmosnino). Paula hatar kören, men Thomasson upptäcker att flickan har en guldklimp i strupen och vill att hon ska ställa upp och sjunga i Paris, där det hålls en uttagning till en förnäm sångskola. Paula vågar inte berätta om detta för sina föräldrar.

Som ni ser låter det här inget vidare. Ännu en film om en blyg begåvning som ställer upp i en tävling och antagligen vinner på målsnöret - och i det här fallet kryddat med en handikappad familj för att tillskänka lite sentimentalitet. Men! Så är det inte. Jo,okej, storyn om Paula är en framgångssaga modell A till Ö. Men det är inte den som är det intressanta och behållningen med Lartigaus film.

Den lilla byn i filmen känns som Spirous by. Här bor bönder, diverse lustiga figurer och inkrökta invånare - och här finns en borgmästare. Det är snart val och den illa omtyckte borgmästaren är ute och raggar röster. Då får Rodolphe Bélier (François Damiens) för sig att han ska ställa upp i borgmästarvalet. Han vet ju vad som är bra för byn. Att han är döv tycker han inte spelar någon roll. Uppbackad av sin entusiastiska hustru Gigi (Karin Viard) drar han igång en kampanj och den motvilliga Paula får agera tolk.

Allt detta leder till många dråpliga scener. Redan i början blir det härligt pinsamt när Paula följer med sina ständigt kåta föräldrar till en läkare, som informerar om Gigis svampinfektion i underlivet och krämen Rodolphe måste smeta ut på sitt organ, vilket han inte gör. Herr och fru Bélier får ett utbrott när de får veta att de inte får ha samlag på tre veckor. Allt detta sitter alltså dottern och tolkar. Fotografierna de tar till borgmästarkampanjen är också kul, bland annat står Rodolphe med armen upptryckt i en kalvande ko, han ser nöjd ut och Gigi står uppklädd intill. Här finns även en rolig incident med en allergisk reaktion på en kondom.

Problemet med FAMILJEN BÉLIER är att storyn om borgmästarvalet är mycket bättre, roligare och mer intressant än den om Paulas sångkarriär, som förstås är den huvudsakliga handlingen. Jag hade hellre sett en film som enbart handlade om Rodolphe och Gigi. Det mest unika med Paulas historia är att det är gamla franska chansoner hon och kören framför. De har ju aldrig riktigt förstått rock och pop i Frankrike.

François Damiens och Karin Viard har vi tidigare sett i en hel del filmer och de är förstås inte döva på riktigt. I Viards fall får agerandet - och teckenspråksviftandet - ofta en tendens att hamna i öppna franska mästerskapen i överspel. Luca Gelberg, som spelar sonen Quentin, är döv på riktigt. Louane Emera har tidigare tävlat i någon talangshow på TV och låten "Je vole", som hon sjunger i filmen, toppade den franska singellistan. FAMILJEN BÉLIER blev en stor framgång i Frankrike. Det lär den inte bli här i Sverige, men den är överraskande trevlig och rolig.

Tack för att filmen inte fick den svenska titeln EN BONDGÅRD I NORMANDIE.

 

(Biopremiär 27/3)

TOPPRAFFEL! sörjer: Gregory Walcott

I en av alla de Ed Wood-dokumentärer jag såg för tjugo  år sedan intervjuades Gregory Walcott, som spelade pilot i PLAN 9 FROM OUTER SPACE. Han berättade om när han anlände till studion, såg sig omkring och frågade "Where's the set?". Flygplanscockpiten var inget annat än två stolar framför en träskiva med ett draperi.
Nu har Gregory Walcott dött, 87 år gammal. När han gjorde sin roll i PLAN 9 1959 var Walcott redan en etablerad skådespelare, om än inte speciellt känd. Han debuterade 1952 och medverkade först i en rad filmer utan att nämnas i rollistan. Han dök upp i TV-serier och filmer som John Fords NATTPERMISSION och Allan Ladd-rafflet RYMDENS TIGRAR (båda kom 1955), och i titlar som DÖDSPASSET I ARIZONA, JET ATTACK och i ett avsnitt av PERRY MASON. Således var upplevelsen att jobba för Ed Wood flera kliv ner och omtumlande. Walcott ställde upp enbart för att han tyckte att producenten J Edwards Reynolds var en snäll och naiv man, och Walcott tänkte att hans namn skulle kunna ge filmen lite högre status. Han ångrade att han gjorde filmen och vägrade länge att prata om sin medverkan.

Efter PLAN 9 syntes Walcott i enorna mängder TV-serier, som WAGON TRAIN, LARAMIE, RAWHIDE, HIGH CHAPARRAL, ALIAS SMITH & JONES, BRÖDERNA CARTWRIGHT, LILLA HUSET PÅ PRÄRIEN, DEN OSYNLIGE MANNEN, KOJAK, MCCLOUD, BARETTA, DYNASTIN, DALLAS och MORD OCH INGA VISOR - för att bara nämna en handfull.
På bio kunde man se Walcott i Danny Kaye-filmen DUBBEL TRUBBEL, mot Terence Hill i MANNEN FRÅN ÖST, i Steven Spielbergs SUGARLAND EXPRESS, och i flera filmer med Clint Eastwood: JOE KIDD, THUNDERBOLT, LICENS ATT DÖDA och DEN VILDA FIGHTEN.
Gregory Walcott gjorde sin sista roll 1994. Passande nog var detta en cameo i Tim Burtons ED WOOD, i vilken han dök upp som en potentiell finansiär.
Det är inte många som har jobbat både för Ed Wood och Steven Spielberg! Ja, det är väl enbart Gregory Walcott.

GREGORY WALCOTT

1928 - 2015

R.I.P. 

-->

Bio: Svenskjävel

Foton copyright (c) TriArt Film

Ronnie Sandahl är mest känd för att ha varit krönikör i Aftonbladet och för sin roman "Vi som aldrig sa hora". Långfilmen SVENSKJÄVEL är hans regidebut; ett lågmält drama som vunnit en rad priser på filmfestivaler. Det förvånar mig inte, eftersom SVENSKJÄVEL innehåller alla de klyschor som behövs för att vinna priser och få fin kritik.

Bianca Kronlöf, som ibland är märkligt lik Alicia Vikander, spelar den 24-åriga Dino, som bor i Oslo. På filmens pressida läser jag att hon lämnat den svenska landsorten för att göra pengar i det rika Norge, men det framgår inte i filmen, åtminstone uppfattade inte jag det. När filmen börjar har hon precis brutit armen och vi får veta att hon är nykter alkoholist med alkoholiserad far i Sverige. Genast börjar man förstås att undra hur länge det ska ta innan hon får ett återfall i filmen, för ett sådant är ju tvunget. För att visa att Dino är en strulig typ, svarar hon i början inte på tilltal. Hon borstar tänderna istället. När Dino inte borstar tänderna, eller ligger och surar i badkaret, söker hon jobb.

Henrik Rafaelsen, som just nu även syns i filmen BLIND, spelar den drygt 40-årige Steffen, en före detta tennisstjärna som nu driver en sushirestaurang, vilken kanske inte går så bra, eftersom han i en scen inte har några pengar. Steffens fru har flyttat till Afrika för att jobba, så han tar ensam hand om sina två döttrar, varav den äldre fått bannor från sina lärare, eftersom hon inte vill simma när de besöker badhuset.

Plötsligt dyker Dino upp och erbjuder sig att jobba som Steffens barnflicka. Både Steffen och ungarna gillar Dino, som dessutom är en hejare på att rita, så hon får återkomma. Efter ett tag bär det sig inte bättre än att Steffen och Dino ligger med varandra och inleder något slags relation. Fast han fortsätter att betala henne. Hon följer med honom till Stavanger, dit han ska i affärer eller vad det nu var, men det enda vi får se där är ett hotellrum och en reception, och jag undrade vem som tar hand om ungarna medan de är där. "Du äger henne inte även om du betalar henne!" säger den äldsta dottern till sin far.

Ronnie Sandahl vill väldigt mycket med sin film. Det läser jag på pressidan. Således får vi se följande:

* Steffen och en kompis går in på Steffens toalett. Där pratar de medan de turas om att pissa i WC-stolen.
* Dino sitter på toaletten och rullar ihop en binda, som hon stoppar in i en tom toalettrulle och kastar.
* Steffen har problem med att rulla på en kondom.
* Efter att ha spelat tennis med en kompis duschas det. Medan kompisen står i förgrunden och pratar, står Steffen i duschen i bakgrunden, tyst och helnäck, sedd rakt framifrån. Länge. Förvisso gillar jag omotiverade duschscener - men inte av det här slaget.
* Steffen, Dino, eller Steffen och Dino tillsammans, står tysta i ett fönster och röker eftertänksamt.
* Långa, tysta, händelselösa scener försedda med närbilder på kroppsdelar, till exempel på Dinos fötter, för att understryka hur fina och känsliga dessa scener är. Hämtat ur Grundkurs i svenskt filmskapande.
* Självklart innehåller filmen förhållandevis lite dialog.
* Den sparsmakade filmmusiken låter Pling! Pliiing!

Bianca Kronlöf är onekligen väldigt bra i huvudrollen, hon har även vunnit ett pris för sin insats. Även Henrik Rafaelsen är bra, liksom övriga medverkande. På ett par ställen är filmen rätt kul, en del repliker är skojiga. Men: jag tycker att SVENSKJÄVEL är fullkomligt meningslös. Den gav mig absolut ingenting. Nada. Den börjar - och hundra minuter senare slutar den. Slutet är för övrigt väldigt flängt; det är oväntat, men känns som hämtar ur en amerikansk ungdomsfilm med happy ending, som en helt annan film. Å andra sidan är det nog lite uppfriskande med en svensk film som inte slutar i moll. Nu kanske någon invänder att alla dessa skräck- och B-filmer jag gillar också är meningslösa, kanske än mer så, men jag personligen har betydligt mer utbyte av billiga raffel. Eller dyra, för den delen.

Ska man bara se en film med Henrik Rafaelsen i år, är BLIND ett bättre val. Den är förvisso konstigare än bra, men betydligt mer unik än arthouseklyschan SVENSKJÄVEL.

(Biopremiär 27/3)

Bio: The Voices

Foton copyright (c) Noble Entertainment

År 2007 regidebuterade Marjane Satrapi med PERSEPOLIS; en animerad film byggd på hennes hyllade självbiografiska seriealbum. Satrapi följde upp den med två filmer jag aldrig hört talas om, och nu kommer hennes fjärde film - den tysk-amerikanska, i Berlin inspelade THE VOICES, som ståtar med kända Hollywoodstjärnor i huvudrollerna.

Oj.

Jag blev faktiskt ganska ställd när jag såg den här. Jag visste inte riktigt vad jag skulle få - och jag fick något helt annat än det jag misstänkte att det skulle vara. IMDb kategoriserar filmen som "Comedy, crime, thriller", medan den svenska distributören kallar verket för "svart komedi". Förvisso stämmer samtliga beteckningar - men till större delen är THE VOICES en genuint obehaglig skräckfilm.

Ryan Reynolds spelar Jerry, en till synes vanlig, snäll och lite osäker kille som jobbar på en toalettfabrik i en liten amerikansk stad. Han är hemligt förälskad i snygga kollegan Fiona (Gemma Arterton), som inte är särskilt intresserad av honom. Jerry är så betuttad i Fiona att han inte märker att en annan kollega, den söta Lisa (Anna Kendrick), är väldigt förtjust i honom.

Vad ingen förutom psykiatrikern dr Warren (Jacki Weaver) vet, är att Jerry har ett mörkt förflutet, han har släppts ut på prov och måste ta medicin varje dag. Vilket han inte gör. Tar han medicinen blir han deprimerad, tycker han - men utan medicin förvandlas världen till en glad och solig plats. Han kan till och med prata med sin hund och sin katt. Ja, egentligen kan de inte prata - han hör bara deras röster i skallen. Och de är onda, de här djuren. De retas och bråkar med Jerry.

Jerry bjuder ut Fiona på en dejt, men hon struntar i att komma; hon går på en karaokebar istället. Dock funkar inte henne bil när hon ska köra hem. Just då råkar Jerry passera och ger henne lift. Plötsligt springer ett rådjur ut i vägen. Djuret far in genom vindrutan och döende pratar det med Jerry, som drar fram en stor kniv och skär halsen av det. Fiona skräms och springer in i skogen med Jerry efter sig - och efter att ha varit en ganska lättsam liten komedi förvandlas filmen här till ren skräck. I en lång, blodig, utdragen scen mördar Jerry Fiona. Han tar hem liket, styckar det, stoppar bitarna i ett stort antal likadana plastburkar, och huvudet placerar han i kylskåpet. Men Fiona verkar vara lika glad för det - hon fortsätter att prata med Jerry. Fast hon känner sig ensam - hon vill gärna ha en vän. Hon föreslår att Jerry beger sig ut och mördar igen. I samma veva inleder Jerry en relation med Lisa.

Ryan Reynolds visar sig vara en utmärkt psykopat. Han brukar alltid se lite pojkaktig ut, men här är han ännu mer pojkaktig och oskuldsfull än vanligt. Detta innebär att han blir obehagligt övertygande i rollen. Det är ibland rätt mycket Norman Bates över honom och i en av de sista scenerna finns ett bildcitat från PSYCHO, jag antar att det är medvetet. Jag får även en känsla av att THE VOICES ger en hyfsat realistiskt bild av hur det ser ut i skallen på en psykopat. Jerrys hem är alltid ljust och välstädat, det är hemtrevligt och normalt - så länge han inte tar sin medicin. När han väl sväljer ett par piller och när andra människor tittar in, ser vi hur hemmet ser ut i verkligheten: det är intorkat blod och köttslamsor överallt, sopor ligger i drivor, och det glada, talande huvudet är blekt och otäckt.

Jag blev som sagt ställd när jag såg filmen. Jag gillade den - men jag vet inte vad jag ska sätta för betyg. THE VOICES är det mest bisarra jag sett på länge. Det är inte utan att jag undrar vad publiken kommer att tänka när den utsätts för denna mix av vansinne, groteskerier och humor - och det kan inte vara det lättaste att marknadsföra filmen. Vilken är målgruppen förutom den lilla grupp som gillar nattsvart humor, surrealism och blodig skräck? Ett par scener är oerhört roliga; vi får se en kinesisk Elvisimitatör på en folktom kinakrog, det dansas conga på en firmafest. Ibland går tankarna till David Lynch. Slutscenen och eftertexterna är sinnessjuka. Men det mest bestående minnet av filmen är att den känns som att ha hälsat på hos Ed Gein eller någon annan legendarisk seriemördare. THE VOICES lyckas ofta vara otäck och spännande på riktigt, kanske beroende på att det inte är en vanlig, traditionell skräckfilm.

Vad som får mig att tveka vad gäller betyget är faktiskt de talande djuren (Ryan Reynolds gör rösterna). Det är tänkt att de ska vara en viktig del av handlingen - men jag undrar om filmen inte skulle bli bättre utan dem. Fast då hade det här förvandlats till en mer renodlad skräckfilm.
Okej. Jag måste bestämma mig. Jag väljer att vara snäll och sätter ett högt betyg.

(Biopremiär 27/3)

TOPPRAFFEL! sörjer: Ib Melchior

Mannen bakom REPTILICUS är död. 97 år gammal hann han bli, den danskfödde Ib Melchior.
Melchior turnerade i Europa med ett engelskt teatersällskap och strax innan andra världskriget hamnade han i USA. Han tog värvning och smög omkring som agent för O.S.S., och när kriget tog slut började han att jobba för TV i New York - han regisserade program som THE PERRY COMO SHOW.
På 1950-talet kastade Melchior sig in i B-filmsbranschen, främst som manusförfattare, men han regisserade också några filmer. Han skrev ett avsnitt av den svensk-amerikanska TV-serien 13 DEMON STREET med Lon Chaney Jr från 1959, han skrev och regisserade THE ANGRY RED PLANET, som kom samma år, han stod för manus till raffel som JOURNEY TO THE SEVENTH PLANET, ROBINSON CRUSOE ON MARS och ett avsnitt av serien THE OUTER LIMITS. THE TIME TRAVELERS från 1964 både skrev och regisserade han. 1965 kom Mario Bavas italienska science fiction-klassiker PLANET OF THE VAMPIRES och det var Ib Melchior som stod för den engelskspråkiga versionen.

1975 hittade han på storyn som Paul Bartels DEATH RACE 2000, producerad av Roger Corman, bygger på. Detta innebar att Ib Melchiors sista credit hittas i nyinspelningen DEATH RACE, som kom 2008.
... Och så har vi då REPTILICUS. Danmarks svar på Godzilla. Denna synnerliga flängda, dansk-amerikanska film kom 1961 och regisserades av danske Poul Bang efter ett manus av Ib Melchior, Sidney Pink stod för den amerikanska versionen. I filmen hittar några  danska gruvarbetare några blodiga benknotor vilka visar sig komma från en utdöd jätteödla. De råkar på någon vänster återskapa ödlan, som genast beger sig ut för att ödelägga Köpenhamn - som vore det Tokyo. I den ståtligaste scenen får vi se massor av cyklister cykla utför en raserad bro och trilla i plurret.

Jag har bara sett den danska versionen. Denna innehåller betydligt fler scener med Dirch Passer som comic relief än den amerikanska versionen, bland annat får vi se hur Passer och några småflickor dansar runt en flaggstång och sjunger en käck visa om Reptilicus. Denna version spelades in på danska; den amerikanska versionen är enligt uppgift inte den danska filmen dubbad till engelska, scenerna ska ha spelats in på nytt och de medverkande pratade då engelska - med dansk brytning. Eftersom denna version bedömdes som osebar av American International Pictures, fick den klippas om helt och dubbas. I den danska versionen kan Reptilicus flyga, vilket han inte kan i den amerikanska - men i den sistnämnda versionen spyr han ut grönt slem, och det gör han inte i den danska. Tydligen är REPTILUCUS även känd som RÆDSELSOHYRET i Danmark.

IB MELCHIOR

1917 - 2015

R.I.P.

                                                                        Den danska trailern till Reptilicus!

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Göte Göransson

Jag fick häromdagen veta att Göte Göransson gick bort den 8:e mars, 94 år gammal. Göransson är en herre som ofta omnämns när det pratas svensk serie- och framför allt serietidningshistoria. Själv har jag egentligen ingen som helst relation till honom som serietecknare; jag är helt enkelt alldeles för ung för att ha växt upp med honom, däremot är jag bekant med många av hans bokomslag och bokillustrationer.

Den serie Göte Göransson är mest känd för, är Texas Jim, som gick i Fantomen. Efter att i slutet av 1930-talet ha debuterat som skämttecknare, och under 40-talet bidragit med illustrationer och omslag till veckotidningar, samt producerat ett par serier, knöts Göransson 1950 till det nystartade Serieförlaget, för vilket han främst målade omslag - men han gjorde även en och annan serie. Tack vare de inbundna Fantomenårgångarna som Egmont gett ut, har jag läst ett par avsnitt av Texas Jim.

Vid sidan av Serieförlagets tidningar, tecknade Göransson serier som till exempel Biggles och Mowgli åt diverse vecko- och månadstidningar. Han såg även till att förse tidningen Illustrerade klassiker med material, de körde annars bara amerikanska importer. På 1960-talet jobbade han ett tag åt spanska agenturen Selecciones Ilustradas, mest känd för att under 70-talet ha distribuerat Delta 99 samt försett amerikanska skräckförlaget Warren med material. Göte Göranssons sista serie ska ha varit parodin "Bröderna Jellonhjärta" i Svenska MAD 1978 - märkligt nog har jag, som var extrem MAD-entusiast då, inget som helst minne av den serien.

Nå. Förutom alla de här serierna producerade alltså Göransson en hel del bokomslag och illustrationer. Många av dem var för B. Wahlströms ungdomsböcker; de äldre utgåvorna av Sivar Ahlruds böcker om Tvillingdetektiverna cirkulerade fortfarande när jag var barn, liksom många andra gamla bokserier. Göransson försåg flera flotta historiska fackböcker med illustrationer och han fortsatte att publicera sig långt efter pensionsåldern.

GÖTE GÖRANSSON

1921 - 2015

R.I.P.