Bio: The Woman in Black: Angel of Death

Foton copyright (c) Scanbox

Hammers filmatisering av Susan Hills tunna roman "The Woman in Black" kom 2012 och blev en av senare års allra största brittiska filmsuccéer. Att det skulle komma en uppföljare var förstås ganska självklart, och den har vi här. Susan Hill själv står för storyn till THE WOMAN IN BLACK: ANGEL OF DEATH, men med undantag för henne och filmmusikkompositören Marco Beltrami, figurerar bara nya namn. John Croker har skrivit manus, Tom Harper har tagit över regin, och inga av den första filmens skådespelare återkommer - kvinnan i svart görs den här gången av en annan skådespelerska; Leanne Best. Dock spelas en mindre roll; dr Rhodes, av Adrian Rawlin, som innehade huvudrollen i TV-filmen THE WOMAN IN BLACK från 1989.

Medan vi väntat på denna andra film, har boken publicerats på svenska, och teaterpjäsen - som gått i evigheter i England - spelades i Malmö. Jag såg den inte, men den fick dålig kritik - recensenten tyckte inte att lokalen den spelades i lämpade sig för spökhistorier. För inte så längesedan såg jag om TV-filmen från 1989 tillsammans med min flickvän, som inte sett den tidigare.

Den versionen är fortfarande bra och överraskande otäck, men jag och min flickvän förstod inte riktigt varför titelfiguren; det svartklädda spöket, är så ondskefullt och fortsätter att döda - något som även gäller Hammers betydligt större och mer påkostade version. Bakgrundsstoryn till spökerierna är ganska komplicerad, men trots att spöket rättfärdigas, eller vad man ska säga, vilar hon inte i frid, utan återkommer gång på gång. Hon verkar bara vara genuint ond. Fast å anda sidan: varför ska jag klaga? Kvinnan i svart är en bra och effektiv skräckfigur.

ANGEL OF DEATH utspelar sig 1941, 40 år efter den första filmens händelser. Tjusiga Phoebe Fox, som ser ut som en ung Sean Young, spelar den unga lärarinnan Eve Parkins. Bomberna trillar över London, och Eve och hennes äldre och strikta kollega Jean (Helen McCrory) ska åka iväg med en liten grupp skolbarn i lågstadieåldern för att sätta dem i säkerhet- och undervisa dem på landet. Det säkra stället visar sig förstås vara Eel Marsh House - hemvist för kvinnan i svart.

Det stora huset står sedan länge övergett; det är mörkt och förfallet, och känns inte som det mest logiska och uppenbara ställe att vistas med en skock småungar. Men så går det också som det går. Det dröjer inte länge innan Eve börjar misstänka att de inte är ensamma i huset. Lille Edward (Oaklee Pendergast), som inte talar sedan hans föräldrar dödades i en bombraid, ritar en teckning föreställande en mystisk kvinna, och han blir inlåst i husets kusliga barnkammare av barngängets tuffing. Barn försvinner, dödsfall sker; "varje gång hon visar sig dör ett barn", och ingen tror på Eves svammel om en svartklädd kvinna. I historien figurerar även en stilig pilot (Jeremy Irvine) som visar intresse för Eve.

Jag tyckte mycket om THE WOMAN IN BLACK från 2012. Den var kanske lite för påkostad och för effektspäckad för sitt eget bästa, men visst gjorde den sitt jobb väldigt bra; den lyckades vara kuslig, otäck och stämningsfull - och dessutom är det ju ont om traditionella spökfilmer nuförtiden; dåtid, gamla hus, spindelväv. Frågan är om inte ANGEL OF DEATH är ännu mer stämningsfull än den första filmen. En sak är säker: du kommer inte att se en snyggare skräckfilm i år. Filmfotot är enastående. Eel Marsh House är mer mörkt och hotfullt än någonsin, dimman ligger tätare, och vi introduceras för ett par nya miljöer. I närheten av huset ligger några övergivna och förfallna hus i vad som ser ut som en mardrömsby. Phoebe Fox är sympatisk och därmed en bra hjältinna.

Liksom i den första filmen går det att upptäcka kvinnan i svart i ett flertal scener om man tittar noga. Ibland skymtar hennes silhuett i bakgrunden, ibland syns hennes bleka ansikte någonstans. Fast ibland gör hon förstås ordentlig entré i ett par riktigt effektiva skener. Hon klättrar ljudlöst ut ur ett hål i taket som en spindel, hon står i dörröppningar, och hon utövar sin specialitet - att med stirrande blick glida rakt in i kameran. Här finns även tre-fyra jump scares, men de är få jämfört med hur det brukar vara i sådana här filmer. ANGEL OF DEATH är förhållandevis återhållsam, vilket förstås är ett stort plus.

Samma dag som den här filmen har svensk biopremiär, går även den extremt hypade THE BABADOOK upp på bio (fast bara i Stockholm). THE BABADOOK anses vara "årets bästa skräckfilm", "årets otäckaste film", och kritiken har varit lysande. Själv tycker jag att THE BABADOOK är en bra och intressant film, ibland nästan lite unik, men: jag tycker inte att den är det minsta otäck. Inte spännande. När jag såg ANGEL OF DEATH omsveptes jag av gammaldags gotisk mysighet och under flera scener kände jag faktiskt huden knottra sig. Det hände aldrig när jag såg THE BABADOOK, för att inte tala om övriga spök- och skräckfilmer som haft premiär den senaste tiden - OUIJA, ANNABELLE, DRACULA UNTOLD, AS ABOVE, SO BELOW med flera.

På pressvisningen i Göteborg satt en ung man som både före och efter filmen spydde galla över ANGEL OF DEAD; den var sååå usel och det var bara jump scares hela tiden, tyckte han. En tant som satt på samma bänkrad som jag var skiträdd från början till slut, men när de väldigt snygga eftertexterna rullat klart, klagade hon över hur meningslöst och dåligt det var. Med andra ord: folk som inte gillar skräckfilm hade skickats på just skräckfilm. De visade upp ett förakt för både genren och för sina läsare. De är säkert sådana där som enbart gillar THE SHINING (ytterligare en film som inte är särdeles otäck) när det gäller skräck, och då främst för att det är Kubrick och för att man ska gilla just den.

Det finns oändligt många spökfilmer som är otroligt mycket sämre än THE WOMAN IN BLACK: ANGEL OF DEATH. Tom Harper har gjort en effektiv film som verkligen gör sitt jobb. Jag gillar den här. Och ja, självklart finns här en öppning för en tredje film ...

(Biopremiär 13/2)