Bio: Wild Tales

Foton copyright (c) Scanbox
Häromdagen tilldelades den polska filmen IDA en Oscar som Bästa film på främmande språk, eller Bästa utländska film, som vi brukar kalla kategorin. En av de övriga filmerna som nominerats till priset är den argentiska WILD TALES, med manus och regi av Damián Szifron - och med Pedro Almodóvar som en av producenterna.
WILD TALES lanseras som svart komedi, åtminstone på en del håll. Det visar sig även vara en antologifilm - en typ av film vi sällan ser idag; en handfull korta filmer på samma tema. Engelska bolaget Amicus var störst på den fronten på 1970-talet, och oftast handlar det om skräck, rysare och thrillers. Även WILD TALES hamnar i genrefilmsfacket.
Filmen består av sex avsnitt och de första tre känns som hämtade från EC Comics - det enda som saknas är en figur som introducerar avsnitten, ungefär som The Cryptkeeper i Tales from the Crypt. Avsnitt ett - prologen - och tre är de bästa i filmen. Prologen, som handlar om en massa människor som alla på olika sätt fått gratis flygbiljetter och nu sitter på samma plan, har en skön twist, medan den tredje episoden handlar om en bilist på en öde väg. Han får problem med en galen medtrafikant. Denna episod är riktigt spännande, brutal och blodig - och även här är slutpoängen tillfredställande. Episod två, som utspelar sig på en restaurang, är rätt kul, men storyn saknar twist.

Twisten i det fjärde avsnittet är inte svår att räkna ut, berättelsen handlar om en sprängämnesexpert som upprepade gånger felparkerar och får sin bil bortforslad. Den femte episoden är den svagaste. Här känns det snarare som Alfred Hitchcock Presents, än EC Comics, men storyn om en smitningsolycka kommer av sig efter en spännande inledning, och blir mest babblig innan det ganska vissna slutet. WILD TALES hade känts mer helgjuten om denna episod klippts bort.
Det hela avslutas med en historia om en bröllopsfest som spårar ur totalt när bruden misstänker att brudgummen varit otrogen. En ganska rolig liten grej.

Jag tycker mycket om WILD TALES. Till skillnad från till exempel IDA är det här en riktig film; här finns inga långa scener med folk som står tysta och tittar in i en vägg. Det är även en synnerligen elegant film, filmfotot är tjusigt och det hela är berättat med ett väldigt flyt. De för mig helt okända skådisarna gör bra ifrån sig, filmmusiken är effektiv, och plus för psykopaten som bajsar på en motorhuv (han är hård i magen, så det studsar). De episoder som är i tunnaste laget eller bagatellartade räddas av det utomordentliga hantverket.
Men som jag nämnde ovan: om den sämsta episoden klippts bort hade vi fått en tajtare - och kortare - film, den är lite för lång. Men bra! Det hade varit jättekul om den här fick Oscarn istället för den allt annat än otippade IDA.

(Biopremiär 27/2)

-->