Bio: The Riot Club

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Tänk er DEATH WISH 3 eller, tja, Bill Lustigs VIGILANTE. Ta de där ligistgängen som vandaliserar, misshandlar och dödar utan någon större orsak än att de är Onda Gäng som kan göra vad de vill utan att någon stoppar dem; gängen är för mäktiga, för farliga, ingen vågar göra något. Nå - tänk er ett sådant här gäng som går igång och härjar under en väldigt stor del av en långfilms speltid - och sedan kommer ingen Charles Bronson eller någon annan sammanbiten hårding och skjuter ner dem!
Ovannämnda beskrivning låter kanske långsökt, men detta var faktiskt vad jag efter ett tag kom att tänka på när jag såg danska regissören Lone Scherfigs (ITALIENSKA FÖR NYBÖRJARE, AN EDUCATION, EN DAG) nya film THE RIOT CLUB. Jag kom även att tänka på en typisk amerikansk college-/frat house-komedi som spårat ur, och på hur det kanske skulle se ut om PG Wodehouse var psykopat.
Filmen börjar ganska lättsamt och humoristiskt: det är 1700-tal och den unge lord Ryot är en legendarisk festprisse. Han hänger sig åt lustfyllda orgier, men när han blir påkommen av en äkta make till ännu en erövring, sticks han ihjäl. För att hedra Ryots minne bildar hans grisiga överklassvänner den exklusiva The Riot Club. Klubben lever vidare på Oxfords universitet och vi hoppar till nutid.
Miles (Max Irons) och Alistair (Sam Claflin) är två nya studenter; den senare har en äldre bror som var medlem i The Riot Club och som gjorde sig legendarisk. Alistair är en rik, bortskämd streber som vill bli lika legendarisk. Miles är också rik, men han är en mjukare och mer mänsklig kille, som omgående får ihop det med en trevlig arbetarklasstjej; Lauren (Holliday Grainger), vilket inte anses lämpligt.
Om man måste fråga om hur man blir medlem i The Riot Club är man inte rätt person för klubben, säger man, men Miles och Alistair anses vara rätt. De kidnappas och utses för förnedrande test, innan de godkänns och förnedras ännu mer under invigningsritualer.

Klubben ska hålla sin årliga middag och eftersom alla restauranger i stan känner till klubben, är de inte välkomna där, utan tvingas ut till en pittoresk, familjeägd krog på landet; den timide ägaren behöver pengarna, och de betalar generöst, de här överklasslynglarna. Ägarens dotter är dock skeptisk och vill slänga ut dem från start.
De kallar sig gentlemen, men pojkarna i The Riot Club är allt annat än gentlemen. Middagen börjar snart spåra ur, sprit och droger flödar, en maktkamp mellan medlemmarna börjar, de skriker "God, I hate poor people", och sedan går det helt över styr.
THE RIOT CLUB bygger på pjäsen POSH av Laura Wade, som även skrivit filmens manus. Jag antar att pjäsen helt och hållet utspelar sig i restaurangen, för det är här större delen av filmen äger rum. Det vore onekligen intressant att se skådespelare röja, spy, slåss och vandalisera live på en teaterscen - men i övrigt är jag lite kluven till den här filmen, som enligt IMDd är ett thrillerdrama.
I slutändan känns det hela rätt meningslöst. Vad är poängen? Att sådana här bortskämda spolingar på privatskolor är muterade grisar sprungna ur Djävulens anus är ingen nyhet. Vi har sett sådana här skildringar förr. Killarna i den här filmen går till extrema överdrifter mot slutet, men det finns mer raffinerade varianter på temat. Slutet på den här filmen är inte helt tillfredställande. Dessutom är i princip samtliga rollfigurer så pass osympatiska och vidriga att man bara hoppas att någon kliver in och sätter en kula i skallen på dem. Detta innebär förstås att filmen skapar starka känslor hos publiken, och man lider verkligen med den stackars restaurangägaren som utsätts för gängets terror.

Samtidigt är det här välgjort. Skådespelarna är övertygande, de ger intryck av att vara sådana här svin på riktigt. Sam Claflin ser ut som en ung Rupert Everett som tagit en snedtripp. Max Irons och hans rollfigur är kanske lite mindre övertygande - varför låter en till synes vettig människa det hela gå så långt som det gör?
De där amerikanska studentföreningarna vi sett mängder av i komedier verkar mest bestå av ett gäng barnsliga snubbar som gillar att partaja. Dessa brittiska överklassvarianter är mer fascistiska. Eller - vaddå, brittiska? Det finns ju sådana här klubbar - och skolor - även i andra länder. I Sverige, till exempel. Jag skulle inte bli förvånad om kungen, hans avkomma, och deras släktingar bar sig åt som The Riot Club under sina studietider på Lundsberg, ett ställe som varit i hetluften flera gånger. En frånstötande värld som är fullkomligt främmande och obegriplig för mig. Ja, herregud, jag tycker att de vanliga studentföreningarna i Lund är fåniga nog. Och igår såg jag en studentorkester marschera längs Avenyn i Göteborg, medan de sjöng "Viiii som är från Götebooorg!". Jag hoppades att de skulle trilla ner i en gatbrunn.

 






(Biopremiär 13/2)

-->