Bio: Fifty Shades of Grey

Foton copyright (c) UIP Sweden
När jag går på pressvisningar i Malmö och Göteborg brukar vi vara 5-10 pers i salongen. Högst. På pressvisningen av FIFTY SHADES OF GREY var vi hur många som helst - det måste ha varit närmare 50 pers där. Jag kikade hastigt på närvarolistan och noterade att det kommit flera personer från samma tidning eller webbsida, istället för bara en. Och inte helt oväntat var majoriteten av besökarna kvinnor.
Trycket är hårt på brittiska regissören Sam Taylor-Johnsons (NOWHERE BOY) film efter  EL James bästsäljare "Femtio nyanser av honom" - fråga mig inte varför filmen fick behålla sin engelska titel. Jag fick veta att biografen Odeon i London slagit rekord - det här är den film i biografens historia som det gjorts flest biljettbokningar i förväg till. Nej, jag har förstås inte läst boken; det har inte känts som om den är riktad till mig - och de personer jag känner som läst den hävdar alla att den är riktigt illa skriven. Fast det är ju klart, de är alla så kallade "intellektuella", och tillhör inte bokens målgrupp. Ja, jag är fördomsfull, jag vet.
Innan filmen började berättade en ung kvinna bakom mig i salongen för sin kompis att boken är "ren pornografi" och omöjlig att filma så att det inte blir porrfilm av det hela. Jasså? Jaha. Men nu har vi alltså en film här - i USA är den R-rated, och amerikanska kritiker hävdar dessutom är det är ett "hard R"; det vill säga att den tänjer på gränserna och närmar sig NC-17 eller till och med X.
Ja, jösses. Dessa amerikaner. Det finns actionfilmer med PG-13-gräns som jag tycker borde barnförbjudas. FIFTY SHADES OF GREY känns besynnerligt barntillåten. Eler åtminstone otroligt snäll.

Dakota Johnson, dotter till Don Johnson och Melanie Griffith, och som ser ut som en ung Charlotte Gainsbourg, spelar litteraturstudenten Anastasia Steele, som jobbar extra i en järnhandel och vars journaliststudent till rumskompis ligger hemma och är sjuk. Anastasia skickas därför iväg i kompisens ställe för att intervjua den mystiske 27-årige miljardären Christian Grey, som spelas av Jamie Dornan, vars högra öga är lite större än det vänstra, han ser dessutom ut som prins Carl-Philip. Grey fattar tycke för den blyga och fumliga Anastasia och söker senare upp henne i järnhandeln. De börjar umgås.
Mr Grey är en man med många hemligheter och säregna drag. Han sover alltid ensam, han spelar sorgsna stycken på sin flygel, hans relation till sin familj - han är adoptivbarn - är inte den bästa. Och så har han ett lekrum. Därinne förvarar han sin utrustning. Han är "dominant", som han kallar det, och gillar att binda och piska kvinnor. Kvinnorna i sin tur får inte vidröra honom. Anastasia är oskuld och vet inte vad hon ska tro, och Grey vill att hon ska skriva på ett kontrakt som förbinder henne att underkasta sig honom, lyda honom, och inte berätta för någon om vad han - och de - sysslar med.
Anastasia kommer på sig med att ha blivit kär i Grey, som dessutom har försett henne med lyxprylar, men han är fortfarande märklig och klarar inte av att ha en normal kärleksrelation.

De senaste 25-30 åren har jag sett enorma mängder explotationfilm. Sexploitation. Eurosleaze. Porr från The Golden Age, när det var bioproduktioner med handling, skådespeleri och production values. Under 1970-talet förekom det sadomasochism i väldigt många B-filmer, främst europeiska sådana. Jess Franco gjorde ett helt knippe, det kom många filmer baserade på Markis de Sades berättelser, och den film som står ut mest i genren är förstås EMMANUELLE-regissören Just Jaeckins BERÄTTELSEN OM O från 1975, efter Dominique Aurys roman. Den då blivande Bondbruden Corinne Cléry spelade huvudrollen, Udo Kier var hennes älskade, medan Anita Ekbergs ex-make Anthony Steel (... Anastasia Steele?) gjorde sir Stephen - O skickas till sir Stephens slott, där hon blir hans ägodel och utsätts för diverse knytkalas och smiskaktiviteter. Det här var en elegant fransk film, den skyggade inte för explicita nakenscener, och Statens Biografbyrå såg sig tvingad att göra sju censurklipp i filmen, varav sex handlade om piskning.
Under 1990-talet sköljde en våg med så kallade erotiska thrillers över världen. Majoriteten av dessa, om inte samtliga, var varken speciellt erotiska eller spännande, tvärtom var de oftast trista och osexiga. Jag tänkte snarare på dessa filmer, än på Jess Franco och Just Jaeckin, när jag såg FIFTY SHADES OF GREY. Taylor-Johnsons film lider gravt av att vara en amerikansk mainstreamfilm. Den är lång; två timmar och fem minuter, fruktansvärt tråkig, och remarkabelt osexig. Den försöker kittla och bjuda på förbjuden frukt, men här fanns ingenting jag tyckte var vare sig upphetsande eller intressant.
Det bästa i filmen är Dakota Johnson, hon gör bra ifrån sig. Rent allmänt är de medverkande bra - men Christian Grey är en fantastiskt trist typ. En riktig torrboll. Jag hade även önskat lite mer inspirerade val av birollsinnehavare - tänk vad kul det hade varit om till exempel Udo Kier dök upp som Greys farsa eller betjänt.

På sätt och vis är detta en sexvariant av AMERICAN PSYCHO. Den emotionellt störde Christian Grey påminner om seriemördaren Patrick Bateman - men AMERICAN PSYCHO, som liksom FIFTY SHADES gjordes av en kvinnlig regissör, är en satir, den är rolig, och det är en bra film. FIFTY SHADES är varken rolig eller bra.
Den som är ute efter ångande sex lär bli besviken. Det dröjer en evighet innan de kommer till skott, och när det väl sker är det inget att skriva hem om. Dakota Johnson visar brösten ett flertal gånger, det är en del rumpor i bild, ibland skymtar lite könshår, men vi ser inga könsorgan. Inte mycket annat heller. Dominansscenerna är korta och smisket antyds mer än visas. Det är möjligt att hämmade amerikaner tycker att det här är vågat, men jag är svensk.
För att göra det hela ännu värre, dränks sexscenerna, och många andra scener, i riktigt hiskliga låtar. Soundtracket är vedervärdigt. Jukebox from Hell. För den övriga filmmusiken står Danny Elfman, som levererat ett märkligt anonymt score.
FIFTY SHADES OF GREY känns som ... TWILIGHT för tanter. Fast utan ofrivillig komik. En kvinnlig amerikansk kritiker skrev att filmen är bra eftersom allt skildras ur en kvinnas synvinkel, det är inte en dreglande karlslok som ligger bakom den här gången. Men går kvinnor verkligen igång på så här trista snubbar, kyska sexscener och en seg och tråkig film?
Dock kan jag inte sätta en etta i betyg på det här. Filmen är inte tillräckligt dålig.
Häromåret hittade jag en bok i en affär: "Fifty sheds of grey". Femtio svartvita fotografier på trädgårdsskjul. Den boken är garanterat bättre än den här filmen, som snarare borde heta FIFTY SHADES OF BEIGE.

(Biopremiär 13/2)

-->