Bio: Paddington

Foton copyright © Studiocanal Limited 2014. All Rights Reserved.

Engelsmannen Michael Bonds barnböcker om björnen Paddington började komma ut 1958. Jag vet inte om jag någonsin läst, eller ens sett, någon av böckerna, men Paddington gick som barnprogram när jag var barn på 1970-talet. Jag minns faktiskt ingenting av dessa program - inte mer än hur björnskrället såg ut och att han åt rostat bröd med marmelad på. Min syrra hade en Paddingtondocka, den har hon säkert kvar. Men vad handlade det hela om? Jag tror inte att det hände så mycket; det var nog rätt lågmält och brittiskt.

Då händer det desto mer i den här nya biofilmen, som är överraskande actionpackad. Under dess tillkomst blev filmen mest omskriven på grund av att Colin Firth, som skulle göra Paddingtons röst, fick lämna projektet, eftersom man kom fram till att det inte passade med en fullvuxen mans röst. Han ersattes av Ben Whishaw. Här i Sverige spelar detta ingen roll, eftersom man låtit dubba filmen till svenska och helt och hållet struntar i att visa originalversionen.

Vidare anklagades den datoranimerade björnen för att se osedvanligt creepy ut efter att bilder dykt upp på nätet. Det visade sig dock att animeringen är riktigt bra - och filmen blev genast en stor framgång på bio i England.

Regissören Paul King har tidigare bland annat gjort TV-serien COME FLY WITH ME med LITTLE BRITAIN-killarna, och han ska inte blandas ihop med den forne MTV-presentatören och popsångaren Paul King. Kings version av Paddington börjar med en journalfilm, i vilken en upptäcktsresande hittar en björnart i Peru som visar sig kunna prata. Hopp till nutid, och vi presenteras för en liten björnunge som bor i djungeln med sin faster och farbror. Efter en jordbävning försvinner farbrodern och fastern skickar iväg nallen till London, där han fastnar på Paddington Station. Familjen Brown hittar honom och känner sig tvingad att ta hand om honom tills vidare - och döper honom till Paddington.

Hemma hos Browns ställer Paddington till det; oj, vad han tokar till det! Översvämmar badrummet, stoppar tandborstar i öronen och har sig. Den strikte fadern Henry (Hugh Bonneville) har svårt för detta, men hans hustru Mary (Sally Hawkins) och deras två barn älskar den snälle och kramgoe nallen.

En som inte älskar Paddington är den onda Millicent (Nicole Kidman). Hon vill döda och stoppa upp Paddington, och ställa ut honom på sitt museum. Således leder filmens story till en hel del raffel och äventyr.

Det mest anmärkningsvärda med PADDINGTON är att filmen tilldelades högsta betyg; en femma, i Göteborgs-Posten! Fullkomligt sanslöst. Det är den verkligen inte värd. Men Paul King har gjort en helt okej familjefilm. Den är snygg, underhållande, rätt skojig, och dess titelfigur flyter in i miljöerna på ett övertygande sätt.  Här finns flera smarta och tjusigt genomförda detaljer; till exempel står det ett dockskåp på vinden och när detta zoomas in ser vi familjen Brown rumstera där inne. Jag skrattade högt när Browns sure granne får syn på Nicole Kidman i en telefonkiosk, blir störtförälskad - och Lionel Ritchies "Hello" spelas på soundtracket.

Helhetsintrycket dras ner av den slentrianmässiga svenska dubbningen. Det känns fullkomligt bisarrt att höra Hugh Bonneville prata svenska. Ibland läser en berättarröst vad som står på skyltar, och på ett par ställen är detta totalt meningslöst. I en scen dricker Henry ur en mugg på vilkendet står "Warning! May contain hot chocolate!"; vi ser muggen under kanske tre sekunder, och ändå hojtar en TV4-röst "Varning! Kan innehålla het choklad!".

Medan jag skrev den här texten lyssnade jag passande nog på filmmusiken till FIRST BLOOD.

  






(Biopremiär 16/1)