Annonserna för Ira Sachs' LOVE IS STRANGE skriker ut att det kan vankas Oscars här. Jag utgår från att guldgubben i så fall ska gå till John Lithgow eller Alfred Molina, de två huvudrollsinnehavarna - de här två är utmärkta. Själva filmen är ... inget speciellt. Sagt med en axelryckning.
Lithgow och Molina spelar Ben och George, ett homosexuellt par i New York. De två har varit tillsammans i 39 år och när filmen börjar gifter de sig. De två bor i en flott lägenhet och de två lever härliga, kulturella liv och har gott om härliga vänner och släktingar. Men så får George sparken från sitt jobb - den katolska ledningen accepterar inte att han inte bara är homosexuell, han har även gift sig och skyltar öppet med sin läggning. Den äldre Ben är 71 år, lagom misslyckad konstnär utan större inkomster, så de två kan inte längre bo kvar i sin lägenhet.
I väntan på att de hittar en ny lya de har råd med tvingas de bo hos släkt och vänner. Släkten och vännerna tycker snart att det blir lite jobbigt.
Det är det hela.
Det är allt.
Mer än så är det inte.
Ordet för detta drama är bitterljuvt. Det är oerhört välspelat, och förutom Lithgow och Molina ser vi bland andra Marisa Tomei. Det är finstämt. Ibland är det lite småkul. Och det hela är ... totalt meningslöst. För att innehålla rätt många rollfigurer och mycket dialog, känns manuset märkligt tunt och innehållslöst. Det händer ingenting av intresse.
Kanske tycker en del att filmen är intressant och viktigt eftersom de två äldre männen i huvudrollerna är homosexuella - men varför skulle den vara det? Byt ut de två gubbarna mot en man och en kvinna, och ingen skulle bry sig.
John Lithgow och i synnerhet Alfred Molina är mycket, mycket bra. De kan vara en orsak till att se LOVE IS STRANGE. Jag uppskattade även den vackra pianomusiken av främst Chopin. Men i övrigt är detta bara ett enda stort välgjort ingenting.
(Biopremiär 2/1)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar