När jag kom ut efter pressvisningen av THE IMITATION GAME hade årets Oscarsnomineringar tillkännagivits, och minsann om inte norrmannen Morten Tyldums (HUVUDJÄGARNA) film nominerats i åtta klasser, däribland bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Bästa film är kanske att ta i, men jag skulle inte protestera om Benedict Cumberbatch får statyetten för rollen som Alan Turing. Nu lär väl Michael Keaton få priset - men ändå. (Men varför nominerades inte Jake Gyllenhaal för NIGHTCRAWLER? För mörk och otäck film för att The Academy ska uppskatta den?)
År 2001 kom en thriller som hette ENIGMA. Jag minns faktiskt inte om jag sett den eller ej, men den handlade om det brittiska team som under andra världskriget kämpade för att dechiffrera de kodade meddelanden som skickats via tyskarnas Enigmamaskin; världens då mest avancerade krypteringsmaskin, vilken generade koder som genererade koder som ansågs omöjliga att knäcka. I ENIGMA hette huvudpersonen Tom Jericho, en rollfigur som var baserad på verklighetens Alan Turing.
Matematikern Turing var ett särpräglat original. Överintelligent, närmast autistisk, till synes helt befriad från empati - och homosexuell. Han anlitas av kommendörkapten Denniston (Charles Dance) och Stewart Menzies (Mark Strong) från MI-6, som håller på att sätta ihop ett team för att knäcka tyskarnas koder. När Turing får jobbet låter han genast kicka två teammedlemmar han inte tycker håller måttet, och utlyser en korsordstävling: den som löser ett oerhört svårt korsord på mindre än sex minuter bör vara lämplig för teamet. Till allas förvåning visar det sig att den som löser korsordet snabbast är en kvinna; Joan Clarke (Keira Knightley).
THE IMITATION GAME är ett gediget drama. Filmen består i stort sett bara att ett gäng karaktärsskådespelare som pratar och pratar, men det blir både underhållande och rafflande, och här och var är det dessutom riktigt roligt - mest beroende på Turings märkliga persona och Cumberbatchs utmärkta gestaltning. Många av hans repliker är väldigt raffinerade.
Ibland hoppar filmen i tiden. Det hela inramas av händelser från början av 1950-talet, då Turing arresterats för homosexualitet och en polis luskar i matematikerns mystiska förflutna; det finns inga uppgifter om hans förehavanden under kriget. Under filmen sprängs det även in scener från Turings traumatiska barndom; han mobbades i skolan och upptäckte samtidigt att han hade känslor för en kompis av samma kön. Jag har ofta lite svårt för hopp fram och tillbaka i tiden, men i det här falet stör det inte nämnvärt.
(Biopremiär 16/1)
Inlägg
2 kommentarer:
Jag vill inte alls nedvärdera Turing, han förtjänar titeln datalogins fader, tack vare Turingmaskinen, Church–Turings tes m.m., men det handlar framför allt om teoretiska konstruktioner som möjliggör matematiska resonemang om vad datorer kan göra. Maskinen som finns i din mobiltelefon står i betydligt större skuld till John von Neumann, som ungefär vid samma tid uppfann den maskinmodell som fortfarande gäller för de datorer man faktiskt bygger. Vad gäller frågan om maskiner kan tänka eller inte är Turings artikel i ämnet från 1950 sorgligt nog kanske fortfarande det bästa som skrivits, även om man bör notera att han redan i början av artikeln avfärdar frågan som alltför vag för att besvara (hur definierar man tänkande? hur definierar man ”maskin” så att det utesluter människor?) och därför ersätter den med just the imitation game, som eftervärlden känner som Turingtestet. Jag är samtidigt böjd att hålla med en annan av datalogins pionjärer, E.W. Dijkstra: ”the question of whether Machines Can Think […] is about as relevant as the question of whether Submarines Can Swim”.
Tack för denna synnerligen uttömmande och informativa kommentar. Jag har ingen koll alls på det här och de personer du nämner. THE IMITATION GAME avslutas med en text som berättar vad som hände med Turing och nämner det jag skrev, dvs att Christopher utvecklades till datamaskinen.
Skicka en kommentar