Bio: Blackhat

Foton copyright (c) UIP Sweden

Jag har alltid sett Michael Mann som något slags förhållandevis ung, cool regissör; en estetisk stilbildare. Men tiden går och i början av nästa månad fyller Mann 72. Vad har han egentligen haft för sig på sistone? Med undantag för ett avsnitt av TV-serien LUCK, har han inte regisserat sedan PUBLIC ENEMIES, som kom 2009.
Nå, nu är han tillbaka - och detta med en film som knappast kommer att kommas ihåg som en av hans karriärs höjdpunkter. Snarare tvärtom. "Blackhat" är ett annat ord för "hacker", och BLACKHAT är alltså en thriller om hackers. Att göra thrillers om brottslighet i datavärlden är inte det lättaste. När jag sett tidigare filmer i genren har jag ibland fått intrycket av att filmskaparna är gamla stötar som inte riktigt vet hur datorer och Internet faktiskt fungerar - eller så använder sig rollfigurerna av föråldrad teknik, som om filmprojektet varit under utveckling under 5-10 år utan att någon brytt sig om att uppdatera tekniken i manuset. Framför allt brukar sådana här filmer bli rätt vissna eftersom det helt enkelt inte är speciellt kul eller spännande att se folk knappa på tangentbord, och bokstäver och siffror swischa fram på datorskärmar på bioduken.
BLACKHAT börjar med en explosion på ett kärnkraftverk i Kina - enligt en nyhetsrapport är det mars 2015. Någon har hackat datorerna och orsakat explosionen, den skadliga koden som använts bygger delvis på en kod hackern Nick Hathaway utvecklade i sin ungdom. Hathaway sitter bakom lås och bom, dömd till femton år - men nu behövs han för att hitta filmens skurkar, vilka är ute efter något helt annat än att bara spränga fabriker.
En hacker. Då tänker man antingen på en fet kille som sitter i morsans källare, där han ägnar sitt liv åt datorer, STAR TREK och att samla på action figures - eller på en tanig, glasögonprydd kontorsråtta. Med andra ord: killar som inte får ligga. Men eftersom Mann försökt göra en actionthriller, spelas Nick av Chris Hemsworth. Javisst, killen som är mest känd som Marvelhjälten Thor. Han är stilig - och framför allt bodybuildad.

En snut, eller om han nu var något slags agent, från Hongkong (Leehom Wang), en gång i tiden Nicks rumskompis, och dennes söta syster (Wei Tang) far till Los Angeles, där de hämtar Nick, och tillsammans med några sammanbitna amerikaner far de till Hongkong och senare till Djakarta i en vild, rättare sagt: oftast inte så vild, jakt på de Onda.
Om all terminologi som används verkligen stämmer, och om allt det här är genomförbart i verkligheten, vet jag inte - rollfigurerna spottar ur sig som mycket termer att det i princip är omöjligt att hänga med hela tiden. Det knappas på laptops och mobiltelefoner; oavsett var man befinner sig går det att koppla upp sig helt utan problem, till och med ute i ödemarken, och de behöver aldrig ladda sin trådlösa utrustning.
Vad som definitivt inte funkar, är Nick Hathaway - inte i den här typen av film. Jag antar att Michael Mann försökt göra en seriös, allvarlig thriller för vuxna, men Nick är som hämtad ur ett rafflande serietidningsäventyr för en ung publik. Inte nog med att han är snygg, vältränad, och en jävel på datorer - han är även en hejare på att slåss och skjuta, oavsett var i världen han befinner sig kan han orientera sig utan problem, och han vet precis hur man tar sig fram i ett raserat kärnkraftverk och hittar de prylar man är på jakt efter. Han är även en jävel på fruntimmer - självklart får han ögonblickligen ihop det med den söta kinesiskan. Bortsett från en scen där han ler, behåller Nick ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom.

Mitt i filmen drabbar hjältar och skurkar samman i en intensiv eldstrid; en lång scen som känns som de klassiska eldstriderna i Manns HEAT. Här lyfter plötsligt filmen och blir nervig; det är skickligt iscensatt, och man får intryck av att det används skarp ammunition. Det är mycket möjligt att de faktiskt sköt skarpt; så var ju fallet i HEAT så länge de inte siktade på levande mål. Den utstuderade slutuppgörelsen under en parad i Djakarta är överraskande brutal.
... Däremellan är det dock inget vidare. Det är ospännande, saggigt och lite fånigt. Nick är för trist, dialogen består av för mycket obegripligt babbel, och som jag skrev ovan - det är inte alltför kul att titta på folk som knappar på tangentbord.
Då och då slänger Mann in typiska Michael Mann-grepp: huvudpersonerna står tysta och tittar eftertänksamt ut över den neonblänkande storstadsnatten, alternativt tittar de eftertänksamt på varandra, medan tjocka syntmattor rullas ut på soundtracket; med andra ord scener som känns som MIAMI VICE för trettio år sedan.
Nej, BLACKHAT är alltså inget vidare.

(Biopremiär 23/1)