TOPPRAFFEL! sörjer: Lemmy Kilmister

Christopher Lee, Wes Craven, och nu Lemmy från Motörhead. 2015 var ett år då flera legender gick ur tiden. Ian Fraser "Lemmy" Kilmister fyllde 70 förra veckan; på självaste julafton, och dog alltså kort därpå. Karln hade överlevt ett hårt liv fyllt av sprit, cigarretter och droger, innan cancern slutligen högg honom.
Motörhead bildades 1975, några år senare hävdade en klasskompis till mig att det fanns två band med liknande namn: ett som hette Motorhead, och ett svenskt band som hette Motörhead. Det senaste ska förstås uttalas på skånska, och med betoning på Ö.
Jag har inte slaviskt följt Motörhead; andra än jag är mer lämpade att skriva om bandets karriär, men eftersom TOPPRAFFEL! främst är en filmblogg, tänkte jag att vi tar en titt på Lemmys filmkarriär. Vilken filmkarriär? undrar kanske någon. Jodå, Lemmy har medverkat i en hel rad filmer. Dock har hans roller oftast varit minimala, ibland har man mest höjt på ögonbrynen och utbrustit "Vänta, var inte det där Lemmy?".
Framför allt har Lemmy figurerat i en handfull filmer från Troma. 1996 agerade han berättare i TROMEO AND JULIET, 1999 dök han upp i TERROR FIRMER, och året därpå i CITIZEN TOXIE: TOXIC AVENGER IV. 2013 års RETURN TO NUKE 'EM HIGH har jag inte sett, men i den spelar han visst USA:s president. Jag kan väl inte påstå att jag kan rekommendera de här filmerna. Tromas boss Lloyd Kaufman är en god vän till mig, men jag har rätt svårt för hans filmer.

Redan 1987 filmdebuterade Lemmy; då var han med i den engelska komedin EAT THE RICH; en film med viss kultstatus - fast det är så längesedan jag hyrde- och såg den, att jag inte minns något alls. Lemmy var med i ett avsnitt av THE COMIC STRIP, han flimrade förbi i Richard Stanleys robotrysare HARDWARE, han var med i Adam Sandler-komedin AIRHEADS, och tydligen ska han synas som parkfyllo i JOHN WAYNE BOBBITT UNCUT - en porrfilm från 1994 av Ron Jeremy; en man som även han medverkat i en rad Tromafilmer.

Lemmy spelade advokat i något som heter FREZNO SMOOTH, han dök upp i rockkomedin DOWN AND OUT WITH THE DOLLS, han spelade präst i skräckfilmen THE CURSE OF EL CHARRO med Danny Trejo, och han var med i CHARLIE'S DEATH WISH - en actionfilm med Ron Jeremy i huvudrollen. Innan han dog, hann Lemmy medverka i ytterligare två, kommande filmer: en märklighet som heter MIDNIGHT SHOW, med Ron Jeremy och Lloyd Kaufman i rollistan, och GUTTERDAMMERUNG, som är något slags musikfilm med bland andra Henry Rollins, Grace Jones och Iggy Pop.
Förutom att medverka i filmer, hände det att Motörhead hördes på diverse filmers soundtrack.
När Lemmy inte spelade musik, samlade han på prylar från andra världskriget och läste Wodehouse.

LEMMY KILMISTER

1945 - 2015

R.I.P.

-->

God jul!

Vi här på TOPPRAFFEL!-redaktionen - dvs jag - vill passa på

att önska våra - dvs mina - läsare en

OSEDVANLIGT

GOD JUL!

Bio: Joy

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

För att vara en film som nominerades till tio Oscars, var David O Russells förra film AMERICAN HUSTLE inte alltför bra. Jag kommer inte ihåg så mycket av den, mer än att jag blev besviken på den. Russells nya film JOY lär jag nog inte heller vårda i mitt minne.

Flera av skådisarna från AMERICAN HUSTLE återkommer i JOY, som bygger på historien om tjejen som uppfann den självurkramande golvmoppen Mirace Mop; en "shoppingsuccé" vi känner igen från gamla fina TV-shop. Ah, gamla TV-shop - programmet som alltid rullade på nätterna när man satt uppe och kollade på skräck på VHS.

Enligt uppgift lanserades Miracle Mop 1990, men av mode och teknik att döma, är det väldigt tidigt 80-tal i JOY. Knappt ens det. 25-åriga Jennifer Lawrence spelar Joy, som är frånskild med barn. Hennes före detta make Tony (Édgar Ramirez) bor i källaren, där han sjunger schlagers. I sängkammaren huserar Joys knäppa, och även hon frånskilda, morsa (Virginia Madsen iförd härligt fula glasögon), som tillbringar dagarna med att titta på TV-såpor. En dag knackar det på dörren; det är Joys farsa (Robert De Niro), som blivit utslängd av sin nya fru. Han flyttar in, men börjar genast att dejta den rika Trudy (Isabellla Rossellini). Joys mormor (Diane Ladd) agerar berättarröst.

Första halvan av filmen består mest av att dessa ganska osympatiska personer bråkar och skriker. Jag upplevde handlingen som ganska ofokuserad och tyckte mest att det var lite irriterande.

Halvvägs in uppfinner så Joy sin mirakelmopp, och filmen tar en ny vändning. Här förvandlas den till en klassisk amerikansk framgångssaga: den fattiga tjejen av folket får en idé, lånar ihop pengar, satsar allt, luras, går på en smäll, gör oväntad succé, luras igen, går på fler smällar, innan den stora framgången. Nej, detta är ingen spoiler. Vi vet ju att Joy lyckades - vi såg hennes pryl säljas på TV-shop. Några kanske till och med köpte moppen.

Bradley Cooper står högst upp, mellan Lawrence och De Niro, på filmaffischen. Det dröjer ungefär halva filmen innan han dyker upp, eftersom det är han som äger TV-kanalen som lanserar moppen. Han låter sig genast charmas av Joy och visar sig vara en schysst kille när allt kommer omkring. Hans kanal använder sig oftast av kändisar för att demonstrera produkterna; Joan Rivers (gestaltad av dottern Melissa Rivers) flimrar förbi, men Joy vill själv stå framför kamerorna.

För att använda ett slitet uttryck: JOY är okej. Grundstoryn är rätt kul och fascinerande, och filmen är inte alltför tråkig. Ibland är den till och med rolig. Men det här är inget jag kommer att se om, eller komma ihåg. Skådespelarinsatserna må vara utomordentliga, men för mig är detta bara ett drama i mängden.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Snobben: The Peanuts Movie

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox
Nu ska jag svära i kyrkan: jag har aldrig riktigt gillat Snobben. Så får man förstås inte säga. Man ska tycka att Charles M Schultz' serie är genialisk (precis som man ska tycka att Mumintrollet är). Nu har jag inte läst serien på väldigt, väldigt länge, och det är möjligt att jag skulle uppskatta den idag - men jag tyckte alltid att den var lite småtrist (fast Mumintrollet var väldigt mycket tristare).
Oavsett vad jag tycker om serien, hade jag inga större förväntningar på den nya Snobben-filmen, som regisserats av Steve Martino; mannen bakom den bortglömda HORTON och den rätt usla ICE AGE 4: JORDEN SKAKAR LOSS. Jag hade sett ett par trailers, och datoranimeringen såg plastig, närmast marsipanaktig ut. Men efter att ha sett filmen får jag nog säga att det är rätt okej; den är småkul och bättre än jag räknat med.
Den svenska titeln är lite konstig. SNOBBEN: THE PEANUTS MOVIE. Serien Peanuts heter Snobben i Sverige. Således blir titeln SNOBBEN: SNOBBENFILMEN. Räckte det inte med bara SNOBBEN eller SNOBBENFILMEN? Varför lägga till den engelska originaltiteln? Är Fox rädda att folk inte vet vad Snobben är om det inte står Peanuts också? Eftersom filmen är dubbad till svenska, hörs även en speakerröst som under förtexterna hojtar "Snobben! The Peanuts Movie!".

Till skillnad från den tecknade serien, riktar sig den här nya biofilmen i 3D mer till barn än vuxna, och den får nog sägas vara aningen för amerikansk för att vi ska kunna relatera till allt i den. En ny elev börjar på skolan; den lilla rödhåriga flickan, och Karl blir störtförälskad i henne. Han vågar dock inte prata med henne. När Karl av misstag råkar svara alla rätt på ett prov blir han plötsligt stjärna; han ska plötsligt hyllas av hela skolan. På slutet serveras några saftiga moralkakor.
Snobben i sin tur skriver på sin roman, som börjar "Det var en mörk och stormig natt". Han fantiserar om att han är stridsflygare. Han spexar. Det är Snobben som är den största behållningen i filmen.
Visst ser det rätt plastigt ut, men jag gillar att de har lagt in 2D-detaljer - figurernas ögon, små hjärtan och ljudeffekter som ploppar upp, och när Karl fantiserar, gör han det i svartvit 2D-animering som ser ut som Schultz' seriestrippar.
SNOBBEN: THE PEANUT MOVIE har visst blivit en stor succé i Amerika. Den lär nog inte bli en lika stor succé här i Sverige, men jag tror nog att barnfamiljer kommer att gilla den.

(Biopremiär 25/12)

-->

Serier: Asterix 36: Caesars papyrus

ASTERIX 36: CAESARS PAPYRUS
av Jean-Yves Ferri och Didier Conrad
Egmont Publishing

För två år sedan kom "Asterix och pikterna", det 35:e Asterixalbumet och det första av seriens nya upphovsmän Jean-Yves Ferri, manus, och Didier Conrad, bild. Det var en snygg, schwungigt tecknad serie - men handlingen var snarare konstig än bra, vilket även gällde humorn. Vissa skämt var hyfsat obegripliga.
När nu duon är tillbaka med ett andra album, är grundidén riktigt kul: Julius Caesar har skrivit sin bok "De Bello Gallico"; "Kommentarer om det galliska kriget". I verket finn ett kapitel om hur han misslyckats med att besegra en liten, gallisk by - javisst, Asterix' by. Caesars redaktör Publicitus tycker att det vore en dålig idé att publicera en redogörelse för ett misslyckande, och föreslår att kapitlet plockas bort. Så sker - men texten hamnar genast på villlovägar. Det hamnar till slut i händerna på Asterix och Obelix, som tillsammans med Miraculix ska ta det till en druid som ska "spela in" det. Gallerna nedtecknar inte sina berättelser, de memorerar dem och för dem vidare muntligt.
Även om idén är bra, känns "Caesars papyrus" aningen tunt. Det blir lite utdraget. Det är inte jätteroligt, men jag får nog säga att det är roligare än förra albumet. Ett par sekvenser fick mig att skratta till högt, vilket i princip aldrig händer. Många skämt är dator- och internetrelaterade. Caesars bok blir en riktig bästsäljare - 50 exemplar har sålts på kort tid!

Didier Conrad tecknar väldigt snyggt. Nu har jag inga Uderzo-album här att jämföra med, men om jag inte visste bättre, skulle jag ta det här för Uderzo. Det är möjligt att Conrad har ännu mer schwung i linjerna; ibland är det lite Franquin över miljöerna. Det kändes tryggt när jag läste albumet, som om jag i en tidsmaskin slungades tillbaka till min barndom, då jag satt uppkrupen i soffan och läste fransk-belgiska album.

En detalj som förvånar mig en aning, är en viss politisk inkorrekthet. Afrikaner och andra folkslag ser likadana ut som de alltid gjort i Asterix; de är grovt karikerade med enorma läppar och så vidare. När den senaste Asterixfilmen; GUDARNAS HEMVIST, hade premiär, sparkade vissa svenska kritiker bakut och kallade filmen rasistisk. De svarta slavarna såg nämligen ut som de gjorde i seriealbumen. Uppenbarligen skiter fransmännen i sådant. Och nog hade det blivit konstigt om till exempel den svarte piraten plötsligt fick nytt utseende - eller kanske rent av försvann från besättningen.

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Carlo De Mejo

Den italienske skådespelaren Carlo De Mejo har dött, 70 år gammal. De Mejo var son till den legendariska skådespelerskan Alida Valli (DEN TREDJE MANNEN, DE BESTIALISKA, SUSPIRIA), och var främst känd för en rad roller i några klassiska skräck- och exploitationfilmer.
Carlo De Mejo filmdebuterade 1968 i något som hette L'ORO DI LONDRA. Samma år medverkade han i Pasolinis TEOREMA.
1971 sågs De Mejo i rysaren THE ETRUSCAN KILLS AGAIN, sexkomedin WHEN WOMEN WERE CALLED VIRGINS, och det franska kriminaldramat DEN VÅLDSAMMA JAKTEN med Ann-Margret och Roy Scheider. Ytterligare en rad filmer följde på 70-talet, två av dem var PORCO MONDO och EROS PERVERSION; en komedi som bygger på Shakespeare.

Så blev det 80-tal - och de mer välkända titlarna radade upp sig. Bara under 1980 medverkade Carlo De Mejo i Ferdinando Baldis TERROR EXPRESS, Luigi Cozzis CONTAMINATION (även känd som ALIEN CONTAMINATION) och i Lucio Fulcis CITY OF THE LIVING DEAD, i vilken han mötte Janet Ågren. 1981 var han med i nunsploitationfilmen THE OTHER HELL, vilken antagligen är Bruno Mattei och Claudio Fragassos bästa film, och direkt efter den jobbade han för Fulci igen i THE HOUSE BY THE CEMETERY.

1982 blev det ännu en Fulci-film; MANHATTAN BABY, den enda film han medverkade i det året, och under 1983 blev det också bara en film - Bruno Matteis BLADE VIOLENT med Laura Gemser, i USA känd under titeln WOMEN'S PRISON MASSACRE.
Rollerna blev allt färre under 1980-talet, och 1990 lade De Mejo av - för att plötsligt göra comeback i en film 1999 och i ytterligare en 2013. Tydligen är han med i en film som spelas in just nu. Vi får väl se om den färdigställs efter De Mejos frånfälle.

CARLO DE MEJO

1945 - 2015

R.I.P.

-->

Bio: Star Wars: The Force Awakens

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Något jag saknar från min barndom, och även mina yngre tonår, är den där fullkomligt exalterade känslan jag ibland uppfylldes av när jag precis sett en film på bio. En omtumlande wow-känsla. Så otroligt mäktig att jag blev besatt av filmen jag sett, satt hemma och ritade scener ur den, hittade på egna historier, letade upp så mycket fakta jag kunde (så gott det gick på den tiden), och klippte ut bilder och artiklar. En magisk känsla.

Den känslan infann sig till exempel när jag såg SUPERMAN - THE MOVIE och MOONRAKER, som var den första Bondfilm jag såg. Den dök även upp efter att jag sett JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN, CONAN - BARBAREN och THE ROAD WARRIOR. Men efter dessa var det annorlunda. Kanske för att jag blivit äldre, kanske för att jag såg allt fler filmer.

Den film som uppfyllde mig mest var förstås STJÄRNORNAS KRIG. Jag såg den klockan 18:30 på Imperial i Landskrona. Jag satt i mitten av främsta raden på balkongen, och jag var där med mina klasskompisar Rune, Fredrik och Christian, samt vår fröken Britt och hennes son. Besattheten av STJÄRNORNAS KRIG satt i under flera år - det var förstås den häftigaste film som någonsin gjorts. Jag var besatt av STJÄRNORNAS KRIG till och med innan jag sett den. Jag minns att jag skrev en uppsats i skolan om filmen - som som jag trodde att den var. Eftersom jag inte visste vad prinsessan hette, fick hon heta Viktoria.

Nu har ju en ny film i serien kommit; STJÄRNORNAS KRIG: KRAFTEN VAKNAR, och eftersom den bara pressvisades i Stockholm, blev det till att se filmen på en ordinarie visning på premiärdagen. På en och samma dag sågs filmen av 113 187 personer enbart i Sverige! Det är självklart rekord. Här i Göteborg visades den i hur många salonger som helst, och hur många gånger som helst, vilket innebar att vi bara var runt femton pers i salongen när jag såg den kvart över två.

Infann sig den där fina, magiska känslan när jag såg JJ Abrams tolkning av George Lucas' skapelse?

Nej.

Men jag får nog erkänna att vid ett par tillfällen var det rätt nära. Ibland kände jag av en sense of wonder, som det heter, ibland kände jag mig nästan som barn på nytt. Men - när allt kommer omkring är jag nu en medelålders, avtrubbad man.

Redan när jag såg JEDINS ÅTERKOMST 1983 var det inte längre detsamma. Jag älskade RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA, men jag tyckte att det var för mycket Mupparna över JEDIN. Det var får många konstiga- eller gulliga varelser, för mycket skog, för lite rymdstationer, och en del av magin var borta. Än värre blev det förstås när George Lucas fick för sig att göra den där usla prequel-trilogin, som inte gjorde en människa glad. Eller, jo, jag känner en kille som älskar de filmerna - men han är åtta.

KRAFTEN VAKNAR har varit årets mest hypade film. Det har tjatats om den, okyssta nördar har spekulerat i handlingen, det hela har känts direkt löjligt, nästan genant, för mig som är betydligt mer återhållsam i mitt intresse. Hypen har inneburit jag jag i stort sett var trött på filmskrället långt innan dess premiär. Det kändes som om jag redan sett den.

Nå. Jag vet att de som inte redan sett filmen är otroligt rädda för så kallade spoilers. Jag ska försöka undvika sådana. Men låt mig börja med att hävda att detta är den bästa STJÄRNORNAS KRIG-filmen sedan RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA. Utan tvekan. Men med det inte sagt att KRAFTEN VAKNAR är ett mästerverk, vilket många fans redan verkar tycka.

En mer passande titel vore "The Quest for Luke" - för det är det filmen handlar om; sökandet efter den försunne Luke Skywalker (Mark Hamill). Vi introduceras för några nya hjältar. Oscar Isaac är rebellen Poe Dameron, som har ett ganska skönt 70-talshjälteutseende. John Boyega är stormtroopern Finn, som deserterar och hjälper den tillfångatagne Poe att fly. Daisy Ridley är den unga skrotsamlaren Rey, som kommit över Poes försvunna robot BB-8, vilken sitter inne med en hemlighet. Finn, Rey och roboten tvingas samarbeta för att leta efter Luke och undvika att dödas av onda stormtroopers. Snart dyker även en grånad Han Solo (Harrison Ford) och Chewbacca (Peter Mayhew) upp, liksom prinsessan Leia (Carrie Fisher) och robotarna C-3PO (Anthony Daniels) och R2-D2 (Kenny Baker står som "R2-D2 consultant").

Den mörka sidan är tillbaka i form av The First Order, och eftersom Darth Vader är död, är den nya skurken den slemme Kylo Ren (Adam Driver). Han lyder i sin tur under den mäktige jättevarelsen Snoke (Andy Serkis), som visst är ett hologram.

På det hela taget är jag nöjd med filmen. Den är bättre än jag trodde den skulle vara. Det är kul att återse Han Solo - och ännu roligare att äntligen få se Harrison Ford i en vettig roll. De nya hjältarna funkar bra; Daisy Ridley är märkligt lik Keira Knightley när hon ler. Det är onekligen coolt att rebellerna fortfarande flyger runt i X-Wing Fighters, medan de onda har sina TIE Fighters. De onda bär dessutom samma uniformer som i de första filmerna - men jag saknar alla HEM TILL GÅRDEN-polisonger från 70-talet. Fast ibland blir det lite för många nostalgi-inslag; lite för många gamla prylar från första filmen skymtar förbi, enbart för att fansen ska bli till sig i trasorna.

Regissör Abrams och hans manusförfattare inför den första kvinnliga stormtroopern, ondskan är mer påtaglig när den grymme Kylo Ren beordrar sina män att döda alla bybor i en tidig scen, och den här gången kan soldaterna inte bara träffa när de skjuter - de som träffas av lasertrålarna slungas iväg av kraften. Kraften i strålarna, inte The Force, som de här filmerna handlar om.

Jag uppskattar verkligen att Abrams jobbat i en aningen gammaldags stil; här är inga irriterande snabba klipp och jobbiga vinklar - det går att se vad som sker under actionscenerna och filmen ser nästan ut att vara gjord på 80-talet.

Max Von Sydow har en alldeles för liten roll i början av filmen, och enligt gammal STJÄRNORNAS KRIG-tradition verkar alla rollfigurer vara släkt med varandra.

Vad som funkar mindre bra i filmen är Adam Driver och hans rollfigur Kylo Ren. Darth Vader hade sin mask för att kunna leva. Kylo verkar bara ha den för att han ska se ond ut. När han tar av sig masken ser han mest ut som Ted i BILL & TEDS GALNA ÄVENTYR. Han är lite fånig och alldeles för vek.

Det finns även en del andra smågrejor att anmärka på (bland annat ett inslag som var en väldigt dum idé!), men som sagt - det här är bättre än väntat. Jag valde mellan en trea och en fyra, men det får bli det högre betyget. Jag ser alldeles för många tråkiga och dåliga filmer nuförtiden, så JJ Abrams film känns som en frisk fläkt.

Om någon irriterar sig på att jag hela tiden skriver STJÄRNORNAS KRIG, beror det på att det var det dessa filmer hette när det begav sig; när jag växte upp. Det är det riktiga namnet! Jag säger även Spindelmannen och Stålmannen. Ibland säger jag till och med Läderlappen. För inte alltför många år sedan pratade vi svenska i det här landet, och inte engelska.

(Biopremiär 16/12)

Serier: Yoko Tsuno: Från Jorden till Vinea

YOKO TSUNO: FRÅN JORDEN TILL VINEA
av Roger Leloup
Cobolt

Jag läser att Semic gav ut tio album om Yoko Tsuno - huller om buller - på svenska mellan 1979 och 1984. Fler än jag trodde. I början av 80-talet fick min lillasyster ett par av albumen, jag tror det var två, och jag läste dem förstås också. Dock minns jag ingenting av dem - och jag har inte tänkt så mycket på dem sedan dess.
Jag har alltid sett på Yoko Tsuno som en ganska obskyr serie. Men - det har hänt ett par gånger när jag träffat fransmän och diskuterat serier, att de sagt att de är stora Yoko Tsuno-fans. Något som fått mig att höja på ögonbrynen. Än mer förvånad har jag blivit när jag konstaterat att serien görs än idag - album nummer 27 (!) kom ut i somras. Det är fortfarande seriens skapare Roger Leloup som skriver och tecknar.
Belgaren Roger Leloup är född 1933 och det enda jag tidigare visste om honom, var att han jobbade på Studio Hergé och att det var han som designade- och tecknade det oerhört coola flygplanet i Tintinäventyret "Plan 714 till Sydney". Han lämnade Tintin för att skapa sin egen serie, vilken alltså kom att bli Yoko Tsuno. Serien började gå som följetong i tidningen Spirou 1971 och det första albumet kom ut året därpå. Till en början hjälpte Maurice Tillieux till med manus, men han lät snart Leloup göra alllt på egen hand.
Detta tjocka, påkostade album från Cobolt innehåller tre Yoko Tsuno-album. Dock är det inte de tre första albumen, man har valt att publicera äventyren tematiskt och inte kronologiskt. "Från Jorden till Vinea" innehåller album 1; "Närkontakt i Jordens inre", album 3; "Vulcanus smältugn" (som hette "Explosion i underjorden" när Semic gav ut det), och album 6; "Vineas tre solar" (som hos Semic hette "Tvilllingsolarna", de missade tydligen en sol). Tre album i vilka den japanska elektroingenjören Yoko Tsuno och hennes vänner Vic Video och Paul Pitron upplever äventyr tillsammans med de blå rymdvarelserna från Vinea.

Yoko Tsuno i det första albumet.

Om jag inte visste att "Närkontakt i jordens inre" kom ut 1972, hade jag gissat på 1962 eller tidigare. Roger Leloup är fantastiskt skicklig på att teckna byggnader, maskiner och science fiction-farkoster - men i övrigt är serien påfallande träig, åtminstone till den början. Berättandet är i ryckigaste laget. Det blir dock bättre efter några album.

Så här ser hon ut i det sjätte albumet.

I det första albumet är Yoko sig inte riktigt lik till utseendet. Hon ser ut som en gammal karikatyr på japaner; en nidbild med sneda ögon och gul hy. Detta ändras tack och lov ganska omgående.
Som ofta är fallet när det gäller Cobolts utgåvor, bjuds vi på rejält med intressant extramaterial i form av artiklar, skisser och annat bildmaterial, som berättar om Leloup och seriens tillkomst. Björn Wahlberg står för översättningen.

Jag får nog säga att jag tycker att de här tre albumen är lite småtrista (det tyckte jag nog även när jag läste dem i början av 80-talet), men jag bör tillägga att jag är väldigt nyfiken på de album som kom ut efter dessa. Hur har serien utvecklats? Hur har Roger Leloup utvecklats? Som sagt: flera vuxna personer har hävdat att de är stora fans. Jag utgår därför från att serien är bättre än serier av den här typen brukar vara. Fast det är ju klart - väldigt få, i princip inga alls - nya, fransk-belgiska äventyrsserier ges ut på svenska nuförtiden, så det är svårt att jämföra.
För övrigt har samtliga 27 Yoko Tsuno-album kommit ut på danska.  

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Barely Lethal

BARELY LETHAL (Scanbox)

Avdelningen för filmer jag ser utan att först läsa baksidestexten: jaha, det här är väl en lättsam actionfilm, tänkte jag när jag såg omslaget. Samuel L Jackson, Jessica Alba och ytterligare en tjej poserar med varsin pistol. Jag började titta - och efter en stund insåg jag att det här inte alls var vad jag förväntat mig. Dessutom är målgruppen en helt annan.
Det är Hailee Steinfeld (tjejen jag inte visste vem det var på omslaget) som har huvudrollen som Megan. Som liten och föräldralös hamnade hon på Prescott, en organisation som utbildar barn till mördare. Sam Jackson är hårdingen som tränar dem. Megan är bra på att slåss och ha sig, men är avundsjuk på de jämnåriga som lever ett vanligt tonårsliv. Hon ser drivor av filmer och TV-serier om tonåringar och high school.
När Megan skickas iväg för att tillfångata vapenhandlaren Victoria Knox (Alba), går allt inte enligt planerna. Megan glöms kvar i Tjetjeniens obygder och antas vara död. Detta utnyttjar Megan - och tillbaka i USA söker hon in på high school som utbytesstudent från Kanada. Hon hamnar hos en familj i en småstad, och upplärd av filmer som CLUELESS och MEAN GIRLS, beter hon sig som tonåringarna i dessa filmer - och blir till allmänt åtlöje. Hon blir även betuttad i en rockmusiker och god vän med en snäll kille, som förstås egentligen är kär i Megan.
De vanliga high school-intrigerna följer, ovänner blir till vänner, vänner visar sig vara kräk, och så dyker till slut Victoria Knox upp och Megan får visa vad hon går för.
... Jag kan mycket väl tänka mig att trettonåriga flickor tycker att det här är kul och underhållande. Jag som vuxen man tycker mest att det är lite visset och klichétyngt. Inget fel på klichéer om de är kul, men det här är en dussinfilm. Regissören Kyle Newman har tidigare gjort FANBOYS och en rad kortfilmer. Det mest intressanta med honom är att han är född i Morristown! Tyvärr i Morristown, New Jersey och inte Bengali.
Samuel L Jackson gör precis samma typ han spelar i alla filmer. Fast utan svordomar.
Det skulle inte förvåna mig om fler än jag tror att det här är en actionfilm.

(Filmen släpps den 21/12)

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Robert Loggia

Robert Loggia har gått och dött, 85 år gammal, och den första roll jag kommer att tänka på är märkligt nog den i OSKYLDIGT BLOD; John Landis sågade flopp från 1992. Det är anmärkningsvärt, eftersom jag inte sett den filmen på över tjugo år. Antagligen är det på grund av scenen där han utsätts för solljus och löses upp, och undrar vad det är som händer med honom. Jag borde nog ta och se om den här filmen, den var väl inte så dålig?
Jag noterar dock att de flesta främst minns honom från SCARFACE. Versionen från 1983, förstås. Men det finns otroligt många andra roller att minnas honom från. Oändligt många.
Robert Loggia, som föddes i New York, utbildade sig till journalist, men blev skådis istället. 1951 debuterade han i en TV-serie, och det blev starten för en lång karriär, främst på TV. Han gjorde över hundra TV-roller och sågs i serier som WAGON TRAIN, ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, THE UNTOUCHABLES, RAWHIDE, KRUTRÖK, HIGH CHAPARRAL, KOJAK, CANNON, COLUMBO, ROCKFORD TAR ÖVER, STARSKY OCH HUTCH, CHARLIES ÄNGLAR, LILLA HUSET PÅ PRÄRIEN, MAKTKAMP PÅ FALCON CREST, och MAGNUM, för att nämna några gamla klassiska serier.

Av senare års TV-serier medverkade han till exempel i DHARMA & GREG, THE SOPRANOS, MONK, och han dök upp som sig själv - i animerad skepnad - i FAMILY GUY.
Men Loggia gjorde även många - väldigt många - roller i biofilmer. I MANNEN FRÅN NASARET spelade han Josef, han var med i ROSA PANTERNS HÄMND, JAKTEN PÅ ROSA PANTERN och ROSA PANTERNS FÖRBANNELSE, och minsann om han inte mötte Bud Spencer i FLATFOOT RENSAR NILEN. Vidare sågs han i S.O.B. - PANIKEN I DRÖMFABRIKEN!, EN OFFICER OCH EN GENTLEMAN, PSYCHO II, PRIZZIS HEDER, KNIVEN ÄR ENDA VITTNET, och i armbrytningsrafflet OVER THE TOP med Sylvester Stallone,
Ytterligare några filmer är DE SJU MAKTERNA, PANG I RUTAN, BIG, VILJANS SEGER, I LOVE TROUBLE, INDEPENDENCE DAY, LOST HIGHWAY, och FRÖKEN SMILLAS KÄNSLA FÖR SNÖ.
Robert Loggia jobbade in i det sista. Han har medverkat i fyra filmer bara i år, den sista av dessa heter SICILIAN VAMPIRE, och ytterligare tre filmer är inspelade och får premiär under 2016.
Under sin karriär hann Robert Loggia även med att stå bakom kameran. Han regisserade avsnitt av TV-serierna QUINCY M.E., MAGNUM och PAR I HJÄRTER.

ROBERT LOGGIA

1930 - 2015

R.I.P. 

-->

DVD/Blu-ray/VOD: Cannibal Holocaust

CANNIBAL HOLOCAUST (Njutafilms)

Jag funderar på om jag någonsin har recenserat Ruggero Deodatos CANNIBAL HOLOCAUST, som hade italiensk biopremiär för 35 år sedan. Jag tror inte det. Däremot minns jag att jag nämnde filmen i en krönika i Helsingborgs Dagblad, när Njutafilms släppte den på DVD ett par år innan jag startade TOPPRAFFEL!. Temat för krönikan var filmer det är svårt att skriva positivt om utan att man framstår som totalt sjuk i huvudet.

Under knappt tio år hade jag en återkommande spalt i NST som hette "Kultfilm". I denna skrev jag om alla möjliga konstiga filmer. Dock avstod jag från en del genrer. Till exempel italienska naziexploitationfilmer; en genre som är rätt svår att försvara, även om den till viss del är rätt fånig. Och jag lät bli att skriva om CANNIBAL HOLOCAUST.

Första gången jag såg CANNIBAL HOLOCAUST någon gång på 1980-talet, var på en flimrig kopia gjord på den sällsynta svenska hyrkassetten. Jag minns inte om versionen var intakt, men jag kommer ju ihåg alla rykten om filmen - framför allt påstods det att folk mördades på riktigt i den. Således kände jag mig ganska smutsig när jag såg filmen. Men redan som ung man var jag påläst och visste att inga människor dog på riktigt under inspelningen. Jag kände till att regissör Deodato dragits inför rätta i Italien och tvingats förklara hur specialeffekterna gjordes.

Även om scenen med en kvinna spetsad på en påle är övertygande, tycker man att den italienska rätten på en gång borde sett det osannolika i att en filmregissör som gjort ett flertal långfilmer, ibland med kända namn, plötsligt fått för sig att mörda sina skådespelare på riktigt. I vilket fall, dessa rykten fungerade förstås som reklam för filmen. Jag minns en artikel i en herrtidning om CANNIBAL HOLOCAUST. Den illustrerades med bilder ur CANNIBAL FEROX och ZOMBIE FLESH EATERS, och det stod att skådespelarna inte reste sig upp efter inspelningen.

När jag i slutet av 1990-talet fick min första DVD-spelare beställde jag CANNIBAL HOLOCAUST. Ett österrikiskt bolag hade släppt den. Det tog nästan ett år innan filmen dök upp! Sedan dess har filmen släppts i en farlig massa versioner runt om i världen, och nu har den anlänt på Blu-ray i Sverige. Vem hade någonsin trott detta på 80-talet?

Det finns förstås en fruktansvärd massa att säga om Deodatos film. Jag vet inte om det är lönt att gå in på allt här - eftersom jag antar att majoriteten av TOPPRAFFEL!s läsare redan är bekanta med filmen. Låt oss ta handlingen i korthet: ett litet gäng dokumentärfilmare, ökända för sina tveksamma metoder för att få de bilder de vill ha, beger sig in i Amazonas djungler och försvinner. Professor Harold Monroe (Robert Kerman, främst känd från porrfilmer) ger sig iväg för att leta upp filmarna. Hos kannibalstammen Trädfolket hittar han filmarnas skelett - och deras filmrullar. Tillbaka i New York sitter Monroe och några TV-producenter och tittar på rullarna. Vi får se anledningen till att dokumentärfilmarna dödades och åts upp. Det visar sig att filmarna bar sig för jävligt åt i djungeln och infödingarna hämnades.

I intervjuer har Ruggero Deodato sagt att han fick idén till filmen när hans dotter tittade på TV och såg dokumentärer om grymheter ute i världen. Deodato ifrågasatte filmarnas metoder. Men: problemet med CANNIBAL HOLOCAUST är att Deodato exploaterar det han fördömer. Filmen är gjord för att chockera. Ibland går Deodato för långt, med alla vålstäktsscener, och att ett flertal djur dödas på riktigt framför kameran är svårt att försvara. Autentiska avrättningar har också klippts in som exempel på de dokumentärer filmens fiktiva filmare tidigare gjort. I Phil Hardys "Encyclopedia of Horror Movies" omnämns de italienska kannibalfilmerna som "racist fantasies".

... Men det hindrar inte CANNIBAL HOLOCAUST från att vara en rasande skickligt gjord film. Det finns förstås en orsak till att jag sett filmen otaliga gånger. Jag tycker helt enkelt att det är den bra film. Den är spännande, otäck och fascinerande - och filmiskt intressant. Vad den inte är, är en film för alla. Nej, verkligen inte. Det är en chockerande film. Tonen är realistisk - även om realismen dras ner av det faktum att filmen är tydligt dubbad till engelska, samt av en del lökig dialog.

CANNIBAL HOLOCAUST är dessutom antagligen den första så kallade Found footage-filmen. En idag uttjatad genre. Killarna som gjorde THE BLAIR WITCH PROJECT påstod att de aldrig sett Deodatos film. Senare lär de ha erkänt att de visst hade sett den, eller åtminstone kände till den.

Vidare får vi inte glömma bort Riz Ortolanis legendariska musik, som bitvis kontrasterar mot bilderna.

Nå - hur ser då denna nya Blu-ray från Njutafilms ut? Jag måste säga  att jag blev lite konfunderad. Min Blu-rayspelare är splitterny, medan TV:n har en del år på nacken. Den högupplösta CANNIBAL HOLOCAUST är påfallande grynig. De upphittade, "dokumentära" filmrullarna har alltid varit medvetet risiga, det är en av filmens poänger; det skapar realism. Men här är det oerhört grynigt. Det kryper i bilden även under resten av filmen. Jag funderade på om det är TV:n som gör att det blir så. Jag jämförde med några andra filmer, men då såg det bra ut. Jag är ingen teknikexpert. Kanske ska HOLOCAUST vara så här grynig.

I vilket fall: på Blu-rayen ligger även en långfilmslång dokumentär; EATEN ALIVE! THE RISE AND FALL OF THE ITALIAN CANNIBAL FILM, och denna är fantastiskt bra. Ja, faktum är att man kan köpa denna utgåva enbart för denna dokumentärs skull. Calum Waddell går igenom genren från Umberto Lenzis THE MAN FROM THE DEEP RIVER från 1972, fram till det sena 80-talets vissna och bortglömda filmer. Även 2000-talets försök nämns, som de filmer Bruno Mattei gjorde, och Eli Roths nya THE GREEN INFERNO avhandlas i förbifarten. Det är ett imponerande gäng personligheter som medverkar. Lenzi intervjuas, liksom Ruggero Deodato och Sergio Martino; tre regissörer som gjorde flera kannibalfilmer. Robert Kerman medverkar; han har blivit gammal och tandlös, författarna Kim Newman och John Martin uttalar sig, Luigi Cozzi dyker upp, och mest överraskad blir jag när Me Me Lai pratar länge och väl om de tre kannibalfilmer hon medverkade i. Hon visar sig vara en elegant, eftertänksam dam, som talar brittisk engelska.

Trots mina invändningar vad gäller bildkvalitén kan jag förstås bara sätta ett enda betyg på det här. Och jag bör återigen understryka att man bör låta bli att se filmen om man inte klarar av att se sådant här.

Bio: The Night Before

Foton copyright (c) UIP

 
Då var det dags för ännu en komedi med Seth Rogen och James Franco - fast med Joseph Gordon-Levitt i James Francos roll. Avdelningen är julfilmer, ett ämne jag avhandlade ganska nyligen. Det finns ju gott om julfilmer - varav majoriteten är rätt dåliga. THE NIGHT BEFORE är en dålig sådan.

Jonathan Levine står före regin och har även varit inblandad i manus; han har tidigare gjort 50/50 (även den med Rogen och Gordon-Levitt) och WARM BODIES. THE NIGHT BEFORE berättas som en saga: "It was the night before Christmas ...". Ethan (Gordon-Levitt), Isaac (Rogen) och Chris (Anthony Mackie) är tre kompisar i New York som firat jul tillsammans i femton år. På julafton går de ut på en hejdundrande krogrunda. Ett år fick de höra talas om Nötknäpparbalen; en superhemlig och enorm julfest. De drömmer om att en dag bli inbjudna dit. Men så råkar Ethan komma över tre biljetter (han snor dem i en garderob). Julen är räddad! Samtidigt får Isaac en gåva av sin gravida fru - en ask full med alla möjliga droger. Detta för att han ska ha kul på julafton och inte sitta hemma med henne och tråkiga släktingar. Och så inleder de tre vise männen sin krogrunda.

... Och egentligen finns det inte så mycket mer att säga om den här filmen. Det är en stonerkomedi - en väldigt amerikansk genre. En genre som sällan är rolig. Folk tar droger och flippar ut. Och de är ju lite konstiga, amerikanerna - de gillar att röka på, men får de en svensk snaps trillar de av stolen.

Humorn i THE NIGHT BEFORE går mest ut på att folk skriker, svär och spottar ur sig fula ord - som om en busig femtonåring skrivit manus. Isaac är hög genom hela filmen. På slutet serveras plötsligt några fina julbudskap.

I stort sett ingenting är roligt i den här filmen. Det är mest genant. Mot slutet dyker James Franco upp som sig själv i en cameo, och han är lite kul. Även Miley Cyrus gör en cameo. Michael Shannon spelar en mystisk pusher.

Filmfotot är färgsprakande och stämningsfullt, filmmusiken är mysigt julig - men det kan inte rädda den här filmen. Den är mest plågsam och pinsam. Produktplaceringarna är sällsynt oblyga.
Varför går den här upp på bio i Sverige?

(Biopremiär 4/12)