Oj. Wow. Jösses. Detta är den andra filmen om Tingeling som går upp på bio i Sverige i år! Och då hör det till saken att de här filmerna egentligen inte är avsedda för biovisning. IMDb listar dem som "video", det vill säga; de är producerade direkt för DVD och kabel-TV. Något som förstås inte hindrar dem från att faktiskt gå upp på bio här och var - det här är den tredje Tingelingfilmen jag ser på bio, alltid på reguljära matinévisningar, och det är i princip alltid fullsatt - salongerna kryllar av småflickor som älskar allt gulligt och rosa och flickigt (medan vissa filmkritiker förfasar sig över att filmerna inte är normkritiska).
TINGELING - VINGARNAS HEMLIGHET och TINGELING OCH PIRATFÉN var inget vidare, men den här nya filmen; den femte i raden och den tredje jag ser, är sämst av dem. Eftersom Tingeling själv är en rätt trist typ, har hon precis som i förra filmen förpassats till en mindre roll. I huvudrollen ser vi istället den muntra djurälvan Fawn. Fawn hittar ett stort, lurvigt monster som kallas önskedjuret. Alla är rädda för varelsen, men han visar sig förstås vara hur snäll som helst och hans närvaro i Älvdalen har ett syfte.
... Och jag tyckte att det var synd att den här publiken inte satt och såg på SOLAN OCH LUDVIG - JUL I FLÅKLYPA istället. Eftersom ungarna alltså gillar det här möget kan jag ju inte sätta ett rättvist betyg. Så jag gör som jag brukar - här är ett streck telningarna själva kan skriva ett betyg på:
_____________________________________
(Biopremiär 19/12)
Inlägg
4 kommentarer:
Inte normkritisk? Tja… Jag har sett två Tingelingfilmer (eftersom jag har en sådan där flicka som gillar rosa) och jag har blivit positivt överraskad. TINGELING OCH DEN FÖRLORADE SKATTEN har Tingeling själv i huvudrollen, och hon ser visserligen gullig ut, men personlighetsmässigt följer hon inte normen: hon är ganska tuff och, vilket jag tycker är kul (fast jag noterat att du inte brukar gilla osympatiska protagonister) en rätt jobbig typ, arrogant och självupptagen, och hon välkomnar äventyr och tar sig an problem på ett sätt som inte följer flicknormen. Och piratfen som är mest huvudperson i TINGELING OCH PIRATFEN är också tuff och självständig. Äldre Disneyfilmer, och inte så mycket äldre faktiskt, bygger på mycket unknare könsstereotyper.
Jag tror inte att det räcker med att de här tjejerna är äventyrslystna och ibland ganska tuffa, eller roliga för den delen - eller att älvorna numera har olika hudfärger. Det kommer alltid några tanter (det är alltid tanter i olika åldrar och av olika kön) och klagar på att älvorna har timglasfigur och stora ögon osv.
Nej, osympatiska protagonister ser jag inte poängen med.
Förvisso. Det är väl samma sorts skribenter som på 1970-talet avfärdade SATURDAY NIGHT FEVER som manipulativ kommersialism, trots dess mörka socialrealistiska skildring av hopplöst arbetarklassliv. Blandningen med medryckande musik var inte tillåten. Eller om att det var att arbetarlivet skildrades alltför hopplöst, att man minsann skulle visa att det var fint att vara arbetare. Jag kämpar fortfarande för att förstå. Det är förstås besläktat med dagens invändningar om att egenföretagare skildras alltför negativt i julkalendrar.
Jag gillar att identifiera mig med figurer som uppvisar osympatiska drag, det får mig att må bättre med mig själv. När de beter sig djupt omoraliskt går det dock över gränsen för mig. Jag har t.ex. svårt för en del hos Sergio Leone, särskilt i ONCE UPON A TIME IN AMERICA.
Jag blev väldigt förvånad när jag såg Saturday Night Fever första gången; som tonåring när den gick på TV. Jag hade ju blivit itutad att det var en glättig dansfilm, och som du skriver är ju fallet det motsatta.
Vad gäller osympatiska huvudpersoner är det nog främst i komedier, oftast romantiska sådana, jag reagerar. Det finns en hel del sådana. Omoral har jag mindre problem med ...
Skicka en kommentar