Bio: Sune i fjällen

Foton copyright (c) Nordisk Film/Malin Holm
Jag skriver detta efter att ha varit på premiärvisningen i Malmö. Klockan 12.15. SUNE I FJÄLLEN, som inte pressvisades, visas ytterligare ett gäng gånger under dagen, och av ganska uppenbara skäl var det rätt glest i den stora salongen. Till skillnad från när jag såg de två första filmerna i trilogin; SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE och SUNE PÅ BILSEMESTER. Då hade skolklasser bjudits in och regissören Hannes Holm var på plats.
Hannes Holm tog tydligen illa vid sig av den kritik hans två Sunefilmer fick i pressen - ett fakrum som inte hindrade filmerna från att bli enorma publiksuccéer. Denna tredje gång har Holm nöjt sig vid att skriva manus tillsammans med den ene av figurens två skapare; Sören Olsson (den andre heter ju Anders Jacobsson och har inte regisserat EVIL ED). Regijobbet har överlåtits till långfilmsdebuterande musikvideofilmaren Gustaf Åkerblom från Malmö.

... Men annars är det sig likt - om än lite tröttare. Familjen Andersson är Sveriges motsvarlighet till familjen Griswald i ETT PÄRON TILL FARSA-filmerna, om än riktad mot en yngre målgrupp. I intervjuer hävdar filmskaparna att de den här gången faktiskt försökt sätt titelfiguren Sune (William Ringström) i centrum, efter att dennes klantige farsa Rudolf (Morgan Alling) tidigare stått i centrum. Nja, detta är väl en sanning med modifikation. Tjejtjusaren Sune är en rätt trist typ, lite besynnerligt lillgammal. Det är åter Rudolf som orsakar alla kaotiska scener genom att liksom bara vara dum i huvudet och osannolikt klantig - hur den mannen kan ha fru, tre barn och hus är en gåta. Jag antar att större delen av publiken faktiskt vill se Rudolf, snarare än Sune.
Sune är kär i Sophie (Kajsa Halldén), som ska till fjällen med sina jobbiga och snobbiga föräldrar. Tyvärr ska även en viss Sport-Santos (Malte Gårdinger; Pontus Gårdinger tackas i eftertexterna) till samma ställe i fjällen. Sune vill inte förlora sin kärlek till en töntig konkurrent, så han lyckas lura i sin familj att Sophies föräldrar har bjudit upp dem till sin fjällstuga.

Väl på plats utspelas en rad löst sammanhållna sketcher. De flesta slutar med att någon, oftast Rudolf, trillar. En scen med ett tält och en snöstorm är snodd från SÄLLSKAPSRESAN 2: SNOWROLLER.
Det är lite segare än i de tidigare filmerna. Särskilt kul är det inte - småungarna på min bänkrad satt mest och pratade om annat och tyckte att godiset var intressantare än filmen. Ett par något äldre gossar bakom mig skrattade dock. Julius Jimenes Hugoson, som spelar lillebror Håkan Bråkan, börjar bli för gammal för rollen; åtminstone för att fortfarande vara lite barnslig. En del händelser i filmen är i vanlig ordning lite för otroliga trots barnfilmsinramningen.
Vad jag tyckte var kul, är en scen där Sune drömmer mardrömmar om Sophie och Sport-Santos i fjällen - dessa drömmar ser ut som videon till Wham!s "Last Christmas"! Filmens ungar är utspökade i 80-tals munderingar och frisyrer - och den unga publiken lär inte första varför.
Under eftertexterna spelas "De ä bar å åk" med svenska skidlandslaget anno 1976.
Bra låt.

(Biopremiär 19/12)
-->