Bio: Pride

Foton copyright (c) TriArt Film
Herregud, vad fruktansvärda Bronski Beat var! Det var väl det första jag tänkte när jag klev ut ur salongen efter att Matthew Warchus' engelsk-walesiska feel good-komedi PRIDE pressvisats. Jag hade helt glömt bort Bronski Beat och deras hit "Tell Me Why?". Det finns en orsak till det. PRIDE innehåller ytterligare en rad 80-talslåtar jag helst vill glömma.
Warchus' film utgår från verkliga händelser. Året är 1984 och den stora gruvstrejken dominerar nyheterna. Thatcher gör skäl för sitt smeknamn Järnladyn, gruvarbetarna lider, förlorar jobb och slåss med poliser.
Några andra som också brukar få stryk av polisen och bli bespottade är landets homosexuella. Den 24-årige Mark Ashton (Ben Schnetzer) hänger med ett gäng bögar och flator i London, och föreslår att de som utsatta ska stötta andra utsatta, det vill säga gruvarbetarna. Han och hans polare bildar Lesbians and Gays Support the Miners och börjar samla in pengar. Dock vill inga gruvsamhällen veta av dessa i mångas ögon kontroversiella välgörare - men till slut får de napp i en liten, liten grå håla i Wales. Att de lyckas där beror mest på att en liten tant svarar i telefon och inte förstår vad det handlar om.

LGSM-aktivisterna beger sig till Wales och möts av hotfulla blickar - men en liten grupp bybor, med Paddy Considine, Bill Nighy och Imelda Staunton i täten, är frisinnade och tar emot gänget med öppna armar. Snart börjar förstås de här gråa, fördomsfulla och öldrickande gruvarbetarna att acceptera de glada och dansande bögarna - vi får veta att walesare inte dansar. Dock bor där ett fruntimmer som tillsammans med sina söner sätter sig på tvären och vill stoppa de enligt henne "perversa" inkräktarna, trots att de dragit in tusentals pund till byn.
Exakt hur nära sanningen den här filmen ligger vet jag inte. Handlingen följer till stor del den gamla vanliga mallen för sådana här filmer, den har till och med inte bara ett, utan flera rejäla Hollywoodslut. Men - den kommer undan med detta, antagligen beroende på att det ju inte är en Hollywoodfilm. PRIDE känns väldigt brittisk vad gäller tonfall, tempo och look; allting är grått och fult, förstås. Och det är rätt kul och trivsamt. Skådespelarinsatserna är gedigna, Nighys roll är förhållandevis liten, men han är jättebra och har en fantastisk scen där han misslyckas med att skära mackor till trekanter.

Efter ett tag börjar även AIDS-paniken att sprida sitt fula tryne - och verklighetens Mark Ashton dog i sjukdomen 1987.
Det första en ung kille (George MacKay) gör när han så smått beslutar sig för att komma ut, är att rusa upp på sitt pojkrum och byta ut skivorna i samlingen mot Human League. På en välgörenhetsgala framträder Bronski Beat, men de är konstant ur fokus - självklart för att man inte ska se att det är några andra på scenen.

(Biopremiär 19/12)