Bio: Foxcatcher

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Ännu en något försenad recension, eftersom jag inte hade möjlighet att gå på pressvisningen och därför såg filmen först nu.
I en del texter, bland annat i en TT-intervju med Channing Tatum, har Bennett Millers (CAPOTE) FOXCATCHER omnämnts som komedi - eller åtminstone drama med komiska inslag. Jag måste erkänna att jag inte skrattade en enda gång under detta ganska tungsinta, verklighetsbaserade drama.
Tatum spelar brottaren Mark Schultz, som sida vid sida med sin bror David (Mark Ruffalo), tog guld vid OS i Los Angeles 1984. När filmen börjar siktar Mark på VM och OS i Seoul 1988. Då hör plötsligt en märklig person av sig: John du Pont (Steve Carell). Mark har ingen aning om vem du Pont är, och flygs därför iväg för att träffa honom på godset Foxcatcher i Pennsylvania.
John du Pont visar sig vara miljardär, excentrisk, drogmissbrukare, och brottningsentusiast. Han vill starta upp Team Foxcatcher och har byggt USA:s främsta brottningslokaler på sitt gods. Mark övertalas att bli en i teamet, och snart anländer även David.

Det dröjer inte länge innan det visar sig att John du Pont är mer än excentrisk. Han verkar snarare vara riktigt galen. Galenskaperna eskalerar för att sluta i en tragedi ungefär ett decennium senare.
Steve Carell är utspökad med lösnäsa och grejor och är fullkomligt omöjlig att känna igen. Han är genuint obehaglig som John du Pont. Channing Tatum brukar i vanliga fall se lätt sinnesslö ut, och som brottare ser han extra sinnesslö ut. Av Tatums tolkning att döma, är Mark Schultz lite bakom flötet, känns det som. Han säger nästan ingenting, lufsar omkring, och har blomkålsöron. Mark Ruffalo är lika sympatisk som vanligt. Vanessa Redgrave dyker up som du Ponts mor, som inte gillar det sonen håller på med.

Det är en fascinerande historia, det här. Direkt bisarr. Det är svårt att trå att detta verkligen har hänt. Dock är jag nog inte riktigt lika hänförd av filmen som många av mina kollegor. Jag tycker att den blir lite för kall och alldeles för långdragen. Det är en väldigt lågmäld film och ibland blir den nästan lite för lågmäld. Och som så mycket annat nuförtiden är den för lång - 134 minuter varar filmen.
Men visst - det här är en bra film med gedigna skådespelarinsatser. Jag gillade i synnerhet en scen där Channing Tatum tillagar snabbnudlar. Men att kalla det här dramakomedi? Njä, jag tror inte det, va.
... Och därmed verkar det vara dags att sätta punkt för bioåret 2014 för min del. Om inget oförutsett inträffar är detta årets sista filmrecension här på TOPPRAFFEL! Jag ska dock försöka hinna med att skriva om annat här på bloggen innan det är dags att kasta sig över 2015.

(Biopremiär 19/12)
-->