DVD: Dracula

DRACULA (Studio S Entertainment)

När jag nyligen recenserade den osedvanligt vissna DRACULA UNTOLD undrade jag varför det ska vara så otroligt svårt att göra en bra vampyrfilm nuförtiden, och då i synnerhet en bra Draculafilm. Här har vi så ännu en Draculafilm; en film som premiärvisades i Cannes 2012 och som genast skaffade sig ett riktigt rejält dåligt rykte. Nu har jag slutligen fått tummen ur röven och sett filmen, och ...

... Herregud! Det här var ju ännu värre än jag trodde att det skulle vara. Redan när jag för några år sedan såg den första trailern och några klipp ur filmen kände jag att, nej, det här ser inte bra ut, men jag anade inte att det skulle vara så här illa. Jösses - och den här sumprullen visades alltså i den officiella serien i Cannes? Med röda mattan-premiär och allt! Det måste ha varit en enastående pinsam tillställning.

Dario Argento. Käre gamle Dario. Hur kan du göra så här mot mig? Vad håller du på med? Har du nu fullkomligt tappat greppet?

Argento är väl den filmregissör som betytt mest för mig - för ungefär trettio år sedan hyrde jag DEEP RED (1975) utan att veta vad det var och jag blev knockad. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Filmen startade inte bara mitt intresse för skräckfilm, utan även för film rent allmänt. Argento gjorde en rad fantastiskt bra filmer under 1970- och början av 80-talet - men efter OPERA (1987) tog det mer eller mindre slut. Visst har han gjort många filmer sedan dess, men det går knappast att säga att de är bra. Vissa av dem har tendenser till att vara bra, som SLEEPLESS med Max Von Sydow, men filmerna saknar allt det som utmärkte Argentos tidiga produktion.

DRACULA - ursprungligen visad i 3D - är inte ett lågvattenmärke. Den ligger lägre än så. Den ligger under vattennivån. Det här ser ut som en film av någon som aldrig gjort film tidigare, det är osannolikt valhänt och taffligt, jag undrade vad i helvete det var jag tittade på - och om jag inte vetat att det var Dario Argento som låg bakom, hade jag aldrig gissat det.

Det hela börjar med att en stumpastina som heter Tanja (Miriam Giovanelli) trots varningar smyger ut nattetid i en liten transsylvansk by för att möta sin pojkvän i ett stall. Det är stormigt och dant och redan efter ett par minuter har hon klätt av sig näck och vi serveras en ganska genant sexscen modell slasher från tidigt 80-tal. Men stackars Tanja får inte ha det hur kul som helst, hon attackeras och bits av den slemme Dracula (Thomas Kretschmann, som senare spelade Van Helsing i TV-serien DRACULA). Dracula släpar med henne till sitt slott, och det förekommer en del andra förvirrade incidenter med dödgrävare eller vad det nu var.

Klipp till en järnvägsstation och Jonathan Harker (Unax Ugalde, som knappast övertygar) anländer - utan sin fru Mina (Marta Gastini). Han rider runt i en skog, jagas av vargar, träffar Lucy (Asia Argento), och sedan hälsar han på Dracula, som vampyriserar- och låser in honom. Några dagar senare kommer Mina med tåget, folk blir tosiga, Dracula härjar, Lucy blir vampyr, och så dyker plötsligt Rutger Hauer upp som Van Helsing för en märklig slutstrid.

... Jag vet inte var jag ska börja. Precis allting är uselt i den här filmen. Miljöer och kulisser är platta och plastiga, allting ser ut att utspela sig på en teaterscen. Filmfotot är oinspirerat. Specialeffekterna är sanslöst pissiga; datoranimationerna gör ont att titta på - det ser ut som om de hämtats från ett PlayStationspel från 1997. Så här dåliga effekter hittar man inte ens i de billigaste B-filmer numera, de får The Asylums produktioner att frastå som big budget. Kretschmann är en trist Dracula, men vänta bara tills han förvandlar sig till en tremeters bönsyrsa! Försök hålla er för skratt då.

Handlingen är löst - löst som diarré - baserad på Bram Stokers bok, men man har lyckats göra det hela förvirrat och konstigt. Många av de medverkande verkar inte vara skådespelare, alla beter sig besynnerligt och fäller märkliga repliker. Asia Argento har en pinsam nakenscen som i vanlig ordning känns väldigt suspekt eftersom det ju är hennes far som regisserar. Claudio Simonetti, mannen bakom många klassiska skräckfilmsscores, bidrar med särdeles oinspirerad och slätstruken musik.

Nu viftar kanske någon med pekfingret och påpekar att många av Dario Argentos tidiga filmer led av precis samma problem som de jag listar här ovan. Visst - men de tidigare filmerna var medvetet ologiska och skumma, vilket medförde en påträngande mardrömskänsla - det ojämna skådespeleriet och de styltiga replikerna bidrog också till helheten. Men DRACULA känns bara amatörmässig. Det är en klantig film. Jag noterar att en och annan skräckentusiast faktiskt gillar den, försvarar den och påstår att de associerar till Hammer Films gamla klassiker - men nej, jag kan omöjligt försvara det här.

DRACULA är Dario Argentos sämsa film. Med marginal!

Nu ska karln visst göra en crowdfundad film tillsammans med Iggy Pop, THE SANDMAN. Tja, den kan ju omöjligt bli sämre än det här möget.

(Släpps 3/12)

Bio: En tripp till Paris

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - encore.

Marc Fitoussis feel good-drama LA RITOURNELLE visades som EN HELG I PARIS på Malmö filmdagar i somras. När den nu går upp på bio har den döpts om till det käckare EN TRIPP TILL PARIS (men i den svenska texten under förtexterna står en fortfarande "En helg"). Detta är alltså ännu en sådan där fransk film som försetts med en svensk till med en fransk ort eller region i titeln för att locka publik: EN LANTHANDEL I PROVENCE, EN BOHEM I PARIS och så vidare.

Isabelle Huppert och Michael Nyqvist dominerar den svenska filmaffischen. Det går inte att undvika att Micke Nyqvist medverkar. Filmen startar och Nyqvist står som tredje namn i förtexterna. Men det första vi ser är kor. Och Normandie. Huppert spelar Brigitte, som tillsammans med sin make Xavier (Jean-Pierre Darroussin från SNÖN PÅ KILIMANJARO) föder upp kor. Brigitte är dock trött på livet på bondgården, verkar det som. Det är inte så konstigt. Allting är grått och det hela är lika rafflande som en 70-talsepisod av HEM TILL GÅRDEN.

När ska det åkas till Paris?

Var är Micke Nyqvist?

Brigitte har fått något slags utslag på bröstet, troligen beror det på stress. Eller tristess. Hon steker tofubiffar. Xavier blir vred.

En ung grannflicka ställer till med stor fest för traktens ungdomar. En något äldre kille; Stan (Pio Marmaï), släpar dit Brigitte, de dricker och dansar. Brigitte blir full.

Men när ska hon åka till Paris?

Var är Micke Nyqvist?

Nu har ungefär halva filmen gått. Brigitte säger till Xavier att hon ska åka till Paris över helgen för att träffa en hudläkare som nog kan göra något åt hennes utslag. Men detta är bara en lögn. Brigitte vill träffa Stan, som jobbar i en American Apparel-butik i huvudstaden.

På plats i Paris letar Brigitte alltså upp Stan. Men var är han? Var är Micke Nyqvist? Jo, när det återstår ungefär en tredjedel - eller en fjärdedel? - av filmen dyker han upp. Och han spelar en dansk! Jag måste säga att jag blev förvånad när han visar sig prata franska. Han pratar även lite danska. Han flirtar med Brigitte och spelar "Trubbel" med Monica Zetterlund. Är det månne Lena Endre som dyker upp på ett litet foto föreställande hans fru?

... Okej. Om det inte vore för Micke Nyqvists medverkan hade den här filmen troligen aldrig gått upp på bio i Sverige - eller ens släppts på DVD. EN TRIPP TILL PARIS är en oerhört menlös film. Den är inte romantisk. Den är inte speciellt rolig. Jag kan inte hävda att den är underhållande. Efter tio minuter var jag rätt less på filmen.

Det hela berättas i ett makligt lunkande. Det är grått och visset mest hela tiden. Majoriteten av filmen utspelar sig i Normandie och där ser det ut att fortfarande vara 1970-tal.

I ett lite mystiskt stickspår får vi se Brigitte hjälpa en ung indier som säljer grönsaker illegalt på gatan. Vid ett tillfälle får vi se Barbapapa på en TV. De av er som är intresserade av att se en liten kalv komma till världen lär bli nöjda. I en lång - och egentligen fullkomligt omotiverad - scen visas hur en ko kalvar.
... Men om man inte är intresserad av detta kan jag inte komma på något skäl till att se den här filmen.

I eftertexterna stavas Nyqvists förnamn som "Michaël".

(Biopremiär 28/11)

Bio: The Judge

Foto copyright (c) Warner Bros.
Robert Downey Jr, Robert Duvall, Billy Bob Thornton, Vincent D'Onofrio och Vera Farmiga. Jodå, visst händer det att skådespelare kan rädda en film. WEDDING CRASHERS-regissören David Dobkins drama THE JUDGE borde egentligen vara fullkomligt olidlig, med andra skådespelare i de ledande rollerna hade filmen säkert varit svår att sitta igenom - men tack vare ovan nämnda laguppställning blir det hela inte alltför plågsamt.
Robert Downey Jr spelar stjärnadvokaten Hank Palmer; skicklig, hal, överlägsen, framgångsrik, sarkastisk, fast hans familjeliv är inget vidare. Han ska skilja sig från sin fru och han har ingen som helst kontakt med sin far Joseph (Duvall), en domare i en liten håla i Indiana och som enligt Hank är en elak typ. Men alldeles i början av filmen nås Hank av budskapet att hans mor har dött. Hank tvingas hälsa på sin far och sina två bröder; Glen (D'Onofrio) och Dale (Jeremey Strong), den senare lätt efterbliven. Hank lyckas även vänslas med sin ungdomskärlek Samantha (Farmiga).
På kvällen efter begravningen bär det sig inte bättre än att Joseph tar bilen för att köra och handla - och kör på och dödar en man man som suttit tjugo år i fängelse för mord; det var förstås Joseph som dömde mannen. Polisen vill ha påkörningen till mord, de och advokaten Dwight Dickham (Thornton) hävdar att Joseph medvetet körde ihjäl offret. Joseph själv påstår sig inget minnas, han är sjuklig och glömsk.
Den vresige Joseph anlitar en lokal och grön advokat som spyr innan domstolsförhandlingarna, så Hank ser sig tvungen att ställa upp gratis och hjälpa farsan. Inga priser till de av er som tror att de snart glömmer allt gammalt groll och försonas.
THE JUDGE börjar riktigt roligt; jösses, i dess första scen får vi se den elegente Hank stå och kissa på en kollega - bokstavligt talat. Som helhet kan Dobkins film klassificeras som dramakomedi, men ju längre berättelsen pågår, desto allvarligare blir den. Och den här filmen pågår länge. Två timmar och 21 minuter! Det finns ingen som helst orsak till att det här ska hålla på så länge. Ett tag känns det som om filmen aldrig ska ta slut, den bara fortsätter och fortsätter, och eftersom filmen hela tiden blir alltmer sentimental tenderar den att bli påfrestande.
... Men skådespelarinsatserna är utmärkta. Robert Downey Jr är inte bara en av världens främsta skådespelare, han är antagligen även världens just nu coolaste karl - och han är ju dessutom en väldigt kul kille. Hans Hank är på många sätt en stöddig översittare, men han är ändå sympatisk och hans sarkasmer är härligt syrliga. Minsann om inte även Grace Zabriskie; Sarah Palmer i TWIN PEAKS, dyker upp i en liten roll.
Hank har en liten dotter som inte är så irriterande lillgammal och tillgjord som ungar brukar vara i Hollywoodfilmer. Hon fäller en av filmens roligaste repliker efter att hon undrat om hennes föräldrar ska skiljas; mamma kommer att bli så ensam, säger hon. Hank påpekar att han också kommer att bli ensam, men då säger den lilla tösen att pappor aldrig blir ensamma, eftersom de alltid gifter om sig med yngre mammor.
Massachusetts agerar stand-in för Indiana.

(Biopremiär 28/11)

-->

Bio: Nightcrawler

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag ser Dan Gilroys regidebut NIGHTCRAWLER och tänker genast att, herregud, Jake Gyllenhaal borde ha spelat Jokern i THE DARK KNIGHT, inte Heath Ledger. I huvudrollen som Lou Bloom har Gyllenhaal ett nästan konstant, brett, tillgjort och väldigt obehagligt leende; hans blick är intensiv, men känslolös och kall - och blicken och leendet speglar perfekt Lous kalla, cyniska och beräknande själ. Eller snarare brist på själ.

Lou är en fifflare och småtjuv i Los Angeles; han säljer stöldgods, påstår sig alltid leta efter jobb, sätt att tjäna pengar på, och en natt råkar han passera en bilolycka. Där träffar han den sliskige Joe Loader (Bill Paxton) och dennes frilansande nyhetsteam; Loader drar runt på stan på jakt efter olyckor och brottsplatser, helst så blodiga och chockerande som möjligt, filmar dessa, och säljer till högstbjudande TV-kanal. Lou inser genast att detta yrke är hans kall - så han skaffar omgående en videokamera och en polisradio.

Det dröjer inte länge innan han lyckas filma en spektakulär händelse och han säljer materialet till en desperat TV-kanal med svikande tittarsiffror. Dess nyhetschef Nina (Rene Russo) är en hårdhudad, cynisk kvinna som bara tänker i tittare och pengar, och hon tycker se sig något lovande i den oerhört målmedvetne och skrupelfrie Lou. Lou anlitar en ung, hemlös kille; Rick (Rick Garcia), som sin assistent, och tillsammans glider de runt nattetid i ett hotfullt, neonblänkande Los Angeles, konstant på jakt efter katastrofer och lidande; Lou styr och ställer med järnhand, han vet exakt vad han vill, och hans tveksamma metoder blir allt djärvare och materialet han filmar alltmer grafiskt och spektakulärt.

Dan Gilroy, manusförfattare till lättglömda bagateller som FREEJACK och THE BOURNE LEGACY, har även skrivit NIGHTCRAWLER, och det är en genuint obehaglig, mardrömslik värld han målar upp. Filmfotot är fullkomligt enastående; det är lätt grynigt med varma, något överstyrda färger; närvaron är total. Med undantag för en av de anställda på TV-kanalen; en kille som visar sig ha moraliska betänkligheter och vill hålla sig inom lagens ramar, är alla rollfigurer cyniska, ruttna och kliniskt fria från mänskliga känslor. Mina tankar går främst till TAXI DRIVER, åtminstone vad gäller stämningen, men det är inte utan att jag även kommer att tänka på den sleaziga gamla B-filmen VICE SQUAD (1982), om någon nu kommer ihåg den.

Jake Gyllenhaal gör sitt livs roll som Lou Bloom. Han är fullkomligt fantastisk; han medverkar i princip i varje scen och han bränner hål på duken. Han är inställsam, hänsynslös, psykotisk, och oerhört otäck. Han går, med tiden bokstavligt talat, över lik för att nå sina mål. Han utövar utpressning och han går över yrkets alla gränser. Fast han gillar inte när hans intervjuoffer (med betoning på offer) svär - det här handlar ju om amerikansk TV. Det är helt okej med sönderslitna, blodiga kroppar och brinnande bostäder, men ve den som råkar säga ett fult ord! Brotten och olyckorna han filmar rangordnas av honom och Nina: helst ska offren vara vita och komma från bra områden, medan gärningsmännen bör vara svarta eller latinamerikaner - ingen bryr sig om en mexikan som dödats i ett slumkvarter, anser de. De försöker även bygga stories genom att skrämma upp de välställda boende i villakvarter.

En biljakt mot slutet känns kanske lite onödig, som en inkastad actionscen, men denna är så otroligt snyggt gjord att jag verkligen inte ska klaga. Jag klagar inte överhuvudtaget. Tvärtom: jag var alldeles svettig när eftertexterna rullade. Satan, vad bra den här filmen är! NIGHTCRAWLER är årets bästa film! Jag brukar alldeles för ofta klaga på filmer som är ospännande och oengagerande. Gilroys film är verkligen spännande; det här är en extremt tät, stämningsfull film, och ja, jag blev engagerad av det jag såg däruppe på bioduken. Det händer alldeles, alldeles för sällan.

NIGHTCRAWLER är en film av ett slag vi sällan ser idag - och det är väldigt synd.

(Biopremiär 28/11)

TOPPRAFFEL! sörjer: Mike Nichols

Michael Igor Peschkowsky har dött, 83 år gammal. Fast vi känner honom bättre som Mike Nichols, vilket blev hans namn efter att han sju år gammal flytt från Nazityskland tillsammans med sina föräldrar. Under sin tid som student på Chicagos universitet ingick han i en komikergrupp vilken tydligen var så pass rolig att de lyckades roffa åt sig en grammy för en skiva.

Mike Nichols filmografi som regissör är minst sagt imponerande. Han gjorde inte sådär jättemånga filmer, men majoriteten är välkända - och många av dem är klassiker.

Han regidebuterade 1966 med VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOLF?, med Elizabeth Taylor och Richard Burton i huvudrollerna. Den tog hem hela fem Oscars och var nominerad till ytterligare åtta. 1967 kom Nichols troligen mest kända och mest populära film; MANDOMSPROVET med Dustin Hoffman och Anne Bancroft. Nichols fick en Oscar för besväret. För bara ett par veckor sedan stod jag i ett kök på Hisingen och lyssnade på dess ledmotiv; "Mrs. Robinson" med Simon & Garfunkel, medan det stektes pannbiff - eller vad det nu var som tillagades. Vi kan säga att det var pannbiff för enkelhetens skull. Eller "padde", som jag sa när jag var liten.

Art Garfunkel återkom som skådespelare i MOMENT 22 som kom 1970, och minsann om Garfunkel inte visade upp sin frisyr även i nästa film; KÖTTETS LUST, som kom året därpå. I denna spelade han mot Jack Nicholson, Ann-Margret och Candice Bergen.

Ytterligare filmer är OPERATION ALPHA, TANGO FÖR TRE - med Nicholson igen - och Meryl Street Dramat SILKWOOD. Nu är vi inne på 1980-talet, då Nichols fortsatte med I LUST OCH NÖD (Nicholson och Streep igen), POLARNA PÅ CAMP BILOXI med de då populäre Matthew Broderick, och WORKING GIRL med trion Melanie Griffith, Harrison Ford och Sigourney Weaver.

PÅ 1990-talet fick vi se Meryl Streep igen i VYKORT FRÅN DRÖMFABRIKEN efter Carrie Fishers bok, Harrison Ford dök upp igen i FALLET HENRY, Jack Nicholson grimaserade hejvilt i varulvsdramat WOLF, Robin Williams spelade huvudrollen i THE BIRDCAGE - LÅNTA FJÄDRAR, som var en nyinspelning av den franska FÅR JAG PRESENTERA: MIN MAMMA, HERR ALBIN, vilken i sin tur byggde på pjäsen LA CAGE AUX FOLLES - som ju även blev musikal, och John Travolta innehade huvudrollen i SPELETS REGLER.

På 2000-talet blev det inte så mycket för Mike Nichols; förutom ett par grejor för TV, regisserade han bara GOOD VIBRATIONS, CLOSER och CHARLIE WILSON'S WAR, som kom att bli hans sista film.

Mike Nichols hann även med att medverka som skådespelare i några TV-serier och kortfilmer, men nu har han begett sig till den stora filmstudion ovan molnen.

MIKE NICHOLS

1931 - 2014

R.I.P.

Bio: The Good Lie

Foton copyright (c) Scanbox

Trailern till Philippe Falardeaus THE GOOD LIE låter antyda att detta är en komedi. Afrikaner kommer till Amerika, kulturkrockar uppstår och det blir tokigt värre. Så är dock inte fallet. Falardeau har gjort ett drama med Ett Viktigt Budskap. Större delen av filmen är allvarlig. Det här ska vara gripande och tankeväckande, och enligt pressmaterialet ska den få oss att tro på mirakel.

I realiteten är THE GOOD LIE ganska plågsam att sitta igenom.

Filmen handlar om fyra av de 3600 flyktingar från Sudan som fick chansen att komma till USA för ungefär femton år sedan - innan terrorattacken den elfte september 2001 ändrade på saker och ting. Berättelsen börjar på 1980-talet, då Sudan drabbats av inbördeskrig. En handfull barn ser sin by förstöras och föräldrar dödas. Barnen flyr och beger sig till fots mot ett flyktingläger i Kenya. Soldater dyker då och då upp och skjuter ner några barn och bara fyra av dem når fram till Kenya.

Femton år senare finns de här fyra personerna, ett par av dem är syskon, med på en lista över de som får skickas till USA. Mamere (Arnold Oceng), Jeremiah (Ger Duany) och Paul (Emmanuel Jal) hamnar i Kansas, medan systern Abital (Kuoth Wiel) tvingas att bo i Boston. Reese Witherspoon jobbar på företaget som ska hjälpa afrikanerna att få jobb.

Det blir allt lite tokigt i början, afrikanerna är rädda för lejon och vet inte hur man äter mat från McDonald's, men snart visar de sig vara väldigt dugliga, arbetsamma och målinriktade. Mamere studerar till läkare. Jeremiah har blivit religiös och tänker bli präst.

Falardeau satsar allt på att föra fram sitt budskap - han kör verkligen ner det i halsen på oss. Det blir alldeles för mycket. De naiva, oskuldsfulla afrikanerna som ser omvärlden med andra ögon framstår nästan som något slags änglar, filmen tenderar att bli sentimental och präktig, de komiska inslagen är få. Mot slutet blir det religiöst, med kyrkobesök och grejor. På soundtracket hörs afrikansk musik alldeles för ofta, och är det något jag inte gillar, är det afrikansk musik med Lejonkungenkörer och new age-trummor. Filmens slut är mest dumt.

Titeln THE GOOD LIE åsyftar romanen "Huckleberry Finn"; Huck tvingas ibland att ljuga för att förbättra sin och andras situation, goda lögner.

Denna tråkiga film, som är producerad av Ron Howard, avslutas med hemsidesadressen till organisationen som hjälper flyktingar från Sudan. De fyra afrikanska skådespelarna är alla flyktingar från Sudan på riktigt.

(Biopremiär 21/11)

Bio: The Hunger Games: Mockingjay - Part 1

Foton copyright (c) Murray Close/Nordisk Film

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 1 pressvisades inte i Malmö, så jag gick på en smygpremiär klockan 23.59 dagen innan den egentliga premiären (Fast på grund av reklam och trailers, drog filmen inte igång förrän kvart över tolv). Royals stora salong var nästan fullsatt, alla i publiken var tonåringar, och majoriteten var inte helt oväntat tjejer. Jag hamnade bredvid några rara töser, som undrade varför jag var där ensam. Jag berättade förstås varför jag var där; att jag skulle recensera filmen. En tjej undrade om jag inte tyckte att det var konstigt när det bara var en massa barn i salongen. Jag svarade att jag är härdad.

Efter filmen undrade töserna vad jag tyckte. Jag svarade ärligt: "Den var skittråkig". Tjejerna tittade på mig som om jag inte var klok. Jag redogjorde för alla mina invändningar. Tjejerna höll inte med. Inte alls.

... Men om man nu inte är tonårstjej och/eller hardcorefan, är MOCKINGJAY verkligen en oerhört tråkig film. Jag var inte speciellt förtjust i den första filmen, som kom 2012 och gjorde Jennifer Lawrence till superstjärna. Den andra filmen; THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE, som kom förra året, var sämre och upprepade i princip bara den första filmens händelser, och jag minns nästan ingenting av den.

Den sista boken i Suzanne Collins trilogi har styckats upp i två delar, antagligen i ett försök att dra ut på franchisen och tjäna så mycket pengar som möjligt. Francis Lawrence står återigen för regin och han har fått ur sig en långdragen, händelselös, utsträckt film. Den här gången förekommer inga hungerspel; den där märkliga framtidsdokusåpan där utvalda barn slåss med varandra tills alla utom en är döda - ett led i att stävja befolkningen i ett dystopiskt fascistsamhälle. Denna tredje film fokuserar på motståndsrörelsen, till vilken hjältinnan Katniss nu tillhör.

Katniss' älskade; Peeta (Josh Hutcherson), befinner sig hos de onda styrande, och han har av allt att döma hjärntvättats. Han förekommer i regeringens propagandaprogram som TV-sänds. Rebellerna gör sina egna propagandafilmer, vilka sänds ut i smyg. I dessa besöker Katniss raserade städer för att visa vad det är president Snow (Donald Sutherland) egentligen sysslar med, och hon håller brandtal och uppmanar folket till revolt.

Ja, och detta är ungefär allt som händer under de två timmar filmen varar. Det händer nästan ingenting alls och det som faktiskt händer är extremt utdraget. Vi får se likartade och alldeles för långa scener flera gånger när rebellernas program spelas in. Actionscenerna är få och väldigt korta. Större delen av filmen utspelar sig antingen inomhus i mörka lokaler, eller i ruinstäder. Mitt i filmen utbrister Katniss plötsligt i en kampsång och rebellerna stämmer in, som vore detta LES MISÉRABLES.

Jennifer Lawrence tolkning av Katniss brukar anses vara strålande och jag känner en hel del kvinnor som älskar henne. Lawrence verkar vara en kul typ privat, men jag förstår verkligen inte varför figuren Katniss är så populär. Nu är jag förvisso en medelålders karlslok, men hon är ju fruktansvärt trist. Lawrence tar sig genom filmen med två ansiktsuttryck: lidande eller ledsen. Hon ska vara "vanlig", vilket innebär att hon aldrig gör coola saker. Fast mest gör hon ingenting. När någonting väl händer, är det alldeles för tamt och snällt, eftersom detta är en film anpassad för en mycket ung publik.

MOCKINGJAY är tillägnad Philip Seymour Hoffman, som hade spelat in nästan alla sina scener när han tidigare i år dog av en överdos heroin. Det känns konstigt att fortfarande se honom dyka upp på vita duken, men han gör förstås bra ifrån sig. Woody Harrelson återkommer som den försupne Haymitch Abernathy, Julianne Moore är rebelernas ledare, Liam Hemsworth är hunken som är olyckligt kär i Katniss, och även Elizabeth Banks och Stanley Tucci återkommer; den senares bisarra rollfigur är med alldeles för lite.

Francis Lawrences film är bara en enda lång transportsträcka till nästa film, som antagligen kommer att bestå av en stor slutstrid. Sveriges samlade tonårstjejer kommer väl att hata mig för vad jag tycker om den här filmen, men de får ursäkta. MOCKINGJAY är ett sömnpiller. Det är en ospännande film, den är klumpfotad, tråkig, humorbefriad, och med alla evinnerliga upprepningar är den tjatig. Jag hoppas att de tar sig i kragen i den fjärde och sista delen och bjussar på ordentligt röj så att jag vaknar till i biosalongen.

(Biopremiär 19/11)

Bio: Varje gång jag ser dig

Foton copyright (c) Lucky Dogs
Den brasilianska ungdomsfilmen VARJE GÅNG JAG SER DIG är en förlängd version av en kortfilm från 2010 av samme regissör; Daniel Ribeiro. Huvudrollen innehas i båda versionerna av Ghilherme Lobo.
Unge herr Lobo spelar tonåringen Leonardo, som är blind sedan födseln - Lobo är dock inte blind på riktigt. Leonardo är lite mobbad i skolan; han går i en vanlig klass med seende, men han umgås mycket med grannflickan och klasskompisen Giovana (Tess Amorim), som verkar vara lite kär i honom.
Men så anländer en ny kille till klassen; Gabriel (Fabio Audi). Leonardo fattar tycke för Gabriel och på en fest fattar Gabriel mod och pussar Leonardo på munnen. Därefter blir det inte så mycket mer, eftersom klassens Snygga Tjej hela tiden limmar på Gabriel. Leonardo blir ledsen, han tror att Gabriel inte vill veta av honom.

VARJE GÅNG JAG SER DIG är en sådan där film som anses som viktig, eftersom den tar upp HBTQ-frågor. Tja, det är kanske möjligt att den är viktig - men framför allt tycker jag att den är slätstruken och oengagerande.
Alla medverkande ungdomar ser ut som grekiska gudar. De är dessutom ungefär lika okarismatiska som gamla grekiska statyer och besitter samma personlighet - åtminstone Leonardo och Gabriel. Gabriel är en riktigt trist typ, men han anses väl vara söt.

Det tänder aldrig till, storyn lyfter aldrig, det blir aldrig spännande, aldrig romantiskt och det är inte det minsta roligt. Ribeiros film känns som något specialgjort för att visas upp för skolklasser och på ungdoms- och HBTQ-filmfestivaler, men jag har svårt att tänka mig att det finns någon publik för filmen på den "vanliga" repertoaren.
Jag satt även och undrade över vissa detaljer i filmen - som det faktum att Leonardo går i en vanlig klass. Hur funkar det? Han sitter i ett hörn med en dånande skrivmaskin för blindskrift, men han kan ju inte läsa det som står på tavlan och i läroböckerna. Han följer med på en exkursion, men hans lärare plockar plankton åt honom. Är det vanligt att blinda går i klasser för seende? Kärleken må vara blind, men ...
Filmen kan sammanfattas som behjärtansvärd och tråkig.

(Biopremiär 21/11)

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Ken Takakura

Efter 147 roller för film och TV har den japanske skådespelaren Ken Takakura gått och dött, 83 år gammal.
Ken Takakura? Och vem är det? utbrister kanske någon. Jamen, herregud! Honom minns vi ju alla från klassiker som Kôdo nanasen metoru: kyôfu no yojikan, Ankokugai no kaoyaku: juichinin no gyangu och inte minst Abashiri Bangaichi: Daisetsugen no Taiketsu. Nej, nu skojar jag såklart. De här titlarna är säkert välkända i Japan, men för oss i väst är Takakura mest känd för sina roller i Robert Aldritchs SJÄLVMORDSPATRULLEN; ett krigsraffel i djungelmiljö, i Sydney Pollacks gangsterraffel YAKUZA - BLODETS BRÖDRASKAP, med Robert Mitchum i huvudrollen, och kanske framför allt som polis i Ridley Scotts BLACK RAIN.

Takakura filmdebuterade 1956 och gjorde sig snart populär som tuffing i mängder av japanska yakuzafilmer. Bland dessa finns en film som heter JINGI NAKI TATAKAI och som kom 1973, i väst fick filmen den tuffa titeln BATTLES WITHOUT HONOR AND HUMANITY och den generade en väldig massa uppföljare.
1973 spelade Takakura också titelrollen i GOLGO 13 (se bilden högst upp), en film baserad på en populär manga, och som senare blev en lika populär animérulle. Serien om lönnmördaren Golgo 13 produceras tydligen fortfarande, den påstås vara Japans äldsta ännu utkommande serietidning, och figuren har även förekommit i en TV-serie och i en rad spel.

1992 mötte Takakura självaste Tom Selleck i MR. BASEBALL, en film som i Sverige fick den synnerligen bisarra titeln (håll i er) EN BUFFEL I TEHUSET. Filmen handlar om en amerikansk baseballspelare som hamnar i Japan, där han självklart inte kan anpassa sig och istället tokar till det.
Under 2000-talet skar Ken Takakura ner på arbetstakten och medverkade bara i ett par filmer. En av dessa var Zhang Yimous ATT RIDA ENSAM I TUSEN MIL.

KEN TAKAKURA

1931 - 2014

R.I.P.

Bio: Kapten Sabeltand och skatten i Lama Rama

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 6:
Kapten Sabeltand är en sjörövare skapad av Terje Formoe och han är ohemult populär i hemlandet Norge. I Sverige har visst en del översatt, men i Norge förekommer han sedan 1980-talet i böcker, på skivor, i spel med mera - och på Kristiansands Djurpark framförs årligen en stor familjeföreställning om kaptenen.
KAPTEN SABELTAND OCH SKATTEN I LAMA RAMA är en norsk-brittisk samproduktion - och med en budget på 38 330 miljoner norska kronor, är det den dyraste norska barnfilmen någonsin, inspelad på exotiska platser runt om i världen. Det här ser också påkostat ut - åtminstone till en viss del.

Att kapten Sabeltand fått sitt namn i filmtiteln är egentligen missvisande. Huvudperson är snarare den unge pojken Pinky (Vinjar Pettersen), som vill bli skeppspojke på Sabeltands fartyg. Fast det bär sig inte bättre än att den onde piraten Björn Barsk (Fridtjov Såheim) och hans slemma anhang stjäler skeppet - och kidnappar Pinky på kuppen. Jag bör kanske skjuta in att Sabeltand och hans manskap är snälla pirater.
Sabeltand har kommit över en karta som leder till det mytomspunna landet Lama Rama, som folk inte tror existerar på riktigt. Där ska det finnas en riktigt fläskig skatt. Kaptenen lyckas återta sitt skepp och hittar snart Lama Rama, en plats som glittrar som guld i paradismiljö. Där konfronteras de med en knasig kung som gillar när det är skojsigt, som han säger, och dennes skurkaktige bror. Pinky får tillfälle att utföra hjältedåd.

Den här filmen inleds som ett riktigt härligt Indiana Jones-äventyr, med stämningsfull och spännande skattjakt i mystiska grottor. Fast till skillnad från Indys äventyr, har den här filmen försetts med rejäl fjanthumor mellan varven. I början försöker en pirat kväva en nysning, vilket resulterar i att han fiser en gubbe i huvudet så att han trillar omkull, och djur i trakten flyr i tron att det handlar om ett jordskalv. Barnen i publiken när jag såg filmen höll på att kissa på sig av skratt.
Sjörövarstaden är imponerande och det myllrar av statister, även scenerna med skepp och hav är mäktiga - men någonstans krig filmens mitt känns det plötsligt som om pengarna har tagit slut. Av någon anledning får vi där alldeles för många och för långa scener som utspelar sig inomhus och folk sitter mest och pratar. Filmen avslutas dock med svängig action, när hjältar och skurkar fäktar loss om skatten.

Kyrre Haugen Sydness spelar kapten Sabeltand, och han är en ganska ointressant figur. Han ser mest ut som en bedagad dragqueen och han besitter ingen större personlighet, han går mest omkring och är vresig. Odd Magnus Williamson gör Långeman, en schysst pirat som känns som något slags norsk motsvarighet till, tja, Viggo Mortensen. Som den tuffa och onda piratbruden Frida ser vi minsann Tuva Novotny.
Filmen är regisserad av John Andreas Andersen och Lisa Marie Gamlem, och den har dubbats till svenska. Eftersom den ursprungligen är på norska stör jag mig inte på dubbningen, den funkar riktigt bra och munrörelserna stämmer nästan - och Tuva Novotny dubbar sig själv.
Jag tycker att KAPTEN SABELTAND OCH SKATTEN I LAMA RAMA är ett rätt trevligt matinéäventyr. Vore jag åtta år hade jag nog älskat filmen. Svärdsvingande och fishumor i en och samma film, det kan väl knappast bli bättre. Fast som vuxen tycker jag inte att det håller riktigt hela vägen. Jag tappade intresset när filmen plötsligt började sagga i dess mittparti. Men det här är trots mina invändningar mycket häftigare än det mesta som produceras i Skandinavien.

(Biopremiär 24/10)

-->

Bio: Muminfamiljen på Rivieran

Bilder copyright (c) Nordisk Film
Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 5:
Den finsk-franska animerade barnfilmen MUMINFAMILJEN PÅ RIVIERAN visas bara som eftermiddagsmatiné under helger, därför har det tagit några veckor för mig att lyckas se den här filmen, vars pressvisning jag missade.
Jag traskade in i en av Filmstadens mindre salonger, och minsann om där inte satt en hel packe barnfamiljer och en farlig massa ungar i fyra-femårsåldern, mest glada småtöser. Något som förvånar mig. Det finns väl inga under 45 som gillar Tove Jansson och Mumintrollen? Fast det är väl föräldrarna som släpat dit de intet ont anande barnen. Jag såg filmen enbart för att jag ju försöker se allt på repertoaren. Jag har aldrig gillat Mumintrollen. Tove Janssons böcker och tecknade serier är sådant där man ska tycka om, det är ju så fint och bra och finurligt och satiriskt och sagolikt och allt vad det nu är. Vad det framför allt är, är tråkigt och dystert. Det tryckte jag som barn, det tycker jag som vuxen.
MUMINFAMILJEN PÅ RIVIERAN bygger på en av Tove Janssons tidigaste serier, den publicerades 1955; filmens förtexter är på svenska, men av någon anledning står ett seriealbums; en samlingsvolym, titel på engelska. Märkligt. I berättelsen dyker ett par figurer upp för allra första gången; två av dem är Mymlan med sin lillasyster Lilla My. De två har av okänd orsak varit fångar på ett piratskepp; i filmens början får vi se dem komma undan medan skeppet sjunker. Det är väldigt märkligt - och sedan blir det hela ännu märkligare. Den här storyn är nämligen hur stökig som helst. Snorkfröken drömmer om filmstjärnor på Rivieran. Muminpappan vill spela på casino och dricka sprit. Därför åker familjen, samt Lilly My, segelbåt till Rivieran, där de utger sig för att vara flotta familjen De Mumin. De är naiva och korkade och fattar inte att de tar in på ett lyxhotell och att man ska betala pengar för det.

Det händer en massa saker - och det mesta är bara konstigt. Snorkfröken vill tvunget köpa en dyr bikini och måste spela på casinot för att vinna ihop pengar. Det blir rätt konstigt när de här figurerna, som väl går omkring nakna, plötsligt ska ha på sig badkläder. Muminpappan träffar en knasig markis som även är konstnär, de krökar till det och ställer ut elefantskulpturer på stan. Det bråkas och duelleras med Det Vackra Folket. Jag undrar vad det är jag tittar på.
Bredvid mig i salongen satt en liten, liten, liten flicka; hon var stor som en syltburk, ungefär, och ställde en synnerligen relevant fråga: "Varför har de inga munnar?". Det vet jag inte. De har ju inte det. Trots detta smetar Snorkfröken läppstift i nyllet. Finns det en mun gömd där någonstans, eller bara målade hon läppar på sin jättenäsa?
Xavier Picard och Hanna Hemilä har regisserat den här filmen, som är en traditionell tecknad till. det tycker jag är trevligt och sympatiskt. Ingen plastig och steril 3D-animering här, inte. Det ser ut som Tove Janssons teckningar.
Jag vet inte vad ungarna i publiken tyckte, men jag själv var inte vidare nöjd med filmen.
Medan eftertexterna rullade stod det en annan liten, liten tös i bänkraden bakom mig och drog mig i öronen. Det tyckte hon nog var roligare än filmen.

(Biopremiär 31/10)

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Glen A Larson

Som bekant är ju alla fullkomligt besatta av TV-serier idag, TV-serier har fått hög status och det påstås att TV nu är bättre än någonsin, att formatet är milsvida överlägset långfilmen.
Detta stämmer förstås inte. TV är inte bättre idag. TV var bättre förr. I synnerhet om det stod "Created by Glen A. Larson" och/eller "A Glen A. Larson production" i för- och eftertexter.
Glen A Larson är ingen göteborgare, utan Amerikan - och nu har han gått bort, 77 år gammal.
På 1950-talet sjöng Larson i en popgrupp som hette The Four Preps. Han tröttnade dock på att turnera och började istället att skriva manus för TV-serier. 1966 sålde han sitt första manus till, det var till ett avsnitt av den legendariska serien THE FUGITIVE med David Janssen, och sedan rullade det på. Många av de TV-serier jag gillade som barn och tonåring hade skapats av Larson, som ofta lät sig inspireras av populära biofilmer - serierna var lätt maskerade varianter av filmerna.

Ben Murphy och Pete Duel i Alias Smith and Jones.

1971 kom ALIAS SMITH AND JONES, en westernserie jag verkligen älskade när jag växte upp - och denna var förstås en variant på BUTCH CASSIDY AND THE SUNDANCE KID. Fast som barn hade jag inte sett eller ens hört talas om filmen med Paul Newman och Robert Redford. En annan film jag heller inte hört talas om, var Don Siegels COOGANS BLUFF från 1968 med Clint Eastwood som en polis från Arizona som hamnar i New York. Larson byggde om detta koncept till MCCLOUD (1970-1977), med Dennis Weaver som cowboysnuten som hamnar i storstaden. 1975 kom avsnittet "Park Avenue Pirates" med Barbi Benton som popsångerska i fara. Dagen efter att avsnittet visats i Sverige köpte jag Barbi Bentons singel "Ain't That Just the Way".

Dennis Weaver som McCloud.

Glen A Larson låg också bakom den i USA ohemult populära THE SIX MILLION DOLLAR MAN, men den visades inte på svensk TV när jag växte upp - dock fascinerades jag av all reklam för den och alla leksaker jag som utomlands. BATTLESTAR GALACTICA gick inte heller på svensk TV, men pilotavsnittet och några andra avsnitt biovisades.
Vad vi däremot fick se på svensk TV var något jag vill minnas kallades DUBBELDECKARNA här. I vart annat avsnitt löste bröderna Hardy ett brott, medan Nancy Drew - det vill säga Kitty - dök upp i vart annat. BATTLESTAR GALACTICA var en väldigt dyr TV-serie, inspirerad av STJÄRNORNAS KRIG, men den blev något av en flopp. För att ta vara på alla modeller och effekter lät Larson återanvända dem till BUCK ROGERS IN THE 25TH CENTURY, piloten gick upp på bio i Sverige, och senare visade SVT några avsnitt. Då tyckte jag att serien var otroligt cool - men när jag nyligen såg om piloten konstaterade jag att den är rätt ... vissen.

Ytterligare serier av Larson är SIMON & SIMON, som SVT visade, QUINCY, som väl gått på någon kabelkanal, AUTOMAN, som alla tyckte var hur frän som helst, och så har vi en av 1980-talets främsta TV-skapelser, mustaschdeckaren MAGNUM med Tom Selleck. En serie som är som balsam för själen. Det är alltid lika trevligt att titta på MAGNUM.
Det var även Larson som skapade NATTENS RIDDARE med David Hasselhoff och en talande bil, idag är den nog mest känd under originaltiteln KNIGHT RIDER. På 1990-talet dök Connie Sellecca upp i P.S. I LUV U, och på senare år har Larson varit inblandad i de nya versionerna av KNIGHT RIDER och BATTLESTAR GALACTICA.
Detta är bara några av de program Glen A Larson var inblandad i, och han hann även med att regissera en handfull avsnitt av olika serier, och i egenskap av gammal popmusiker skrev han musik till ett gäng serier.
Vad de flesta av de här TV-serierna har gemensamt, är att de är robusta. De har oftast sympatiska och karismatiska skådisar i huvudrollerna, alltid klämmiga signaturmelodier, och självklart sköts de på 35mm-film, vilket alltid ser bra.

GLEN A LARSON

1937 - 2014

R.I.P.

-->