Bio: Två dagar, en natt

Foton copyright (c) Folkets Bio
Jag tar igen missade filmer, tredje och sista delen.
Alltså. Där satt jag på en ny mexikansk restaurang som hade smyginvigning. Det var gott, det var frikostigt, det var trevligt, och goda vänner satt vid mitt bord. Men så var jag tvungen att avlägsna mig. Jag skulle göra ännu ett försök att se bröderna Dardennes senaste film TVÅ DAGAR, EN NATT. Filmen tillhör de jag inte hann med under Malmö filmdagar och den pressvisades inte senare. Jag kunde inte se den under premiärhelgen, eftersom jag då var uppe på Bokmässan i Göteborg. Väl hemkommen från Götet gick jag bort till Filmstaden Storgatan för att se filmen, men det visade sig att den gick på Filmstaden Entré, och dit hann jag inte innan filmen började. Ett par dagar senare gjorde jag ett nytt försök - tjejen i kassan lovade att jag skulle hinna se både TVÅ DAGAR, EN NATT och 20,000 DAYS ON EARTH direkt efter varandra samma kväll. Hon hade missat att de gick på olika biografer, så inte fan hann jag se båda.
Men nu, så. Med andan i halsen anlände jag till biografen ett par minuter innan filmen rullade igång. Det var jag och femtio tanter i salongen. De tjattrade som på ett kafferep och parfymdoften låg tung. Tänk att de var så intresserade av den här filmen?

De belgiska bröderna Dardenne. Jean-Pierre och Luc. De är ju väldigt uppburna i vissa kretsar. Deras filmer tävlar alltid i Cannes. TVÅ DAGAR, EN NATT fick en femma i betyg i Sydsvenskan. Den enda av deras filmer jag sett är POJKEN MED CYKELN - vad jag kommer ihåg. Och den gillade jag inte. Men Marion Cotillard har huvudrollen i den här nya filmen, och henne gillar jag förstås.
Cotillard spelar Sandra. Hon mår inte så bra psykiskt. Hon sover mycket, gråter hela tiden, käkar konstant medicin - och nu kommer hon sannolikt att tvingas gå från sitt jobb. Kollegorna har haft en omröstning - de har fått välja om de vill ha kvar Sandra eller få en bonus på 1000 euro. Ett väldigt konstigt system. Kanske vanligt i Belgien? Det gick inte så bra, men Sandra har sett till att det ska bli ännu en omröstning. Nu har hon två dagar och en natt på sig att övertala kollegorna om att offra sin bonus så att hon kan få stanna. Hon har man och två barn och behöver pengarna.
Vi får nu följa Sandra när hon besöker sju-åtta kollegor och pratar med dem. Om samma sak. Efter 95 minuter röstas det och filmen avslutas med ett antiklimax.

Visst. Det här är välspelat och känns realistiskt, närmast dokumentärt. Men hallå. Jag satt och undrade vaffan det var jag tittade på. TVÅ DAGAR, EN NATT handlar inte om någonting alls. Inte mer än att Sandra ska övertala folk i en serie nästan identiska scener. Jag hade aldrig lyckats skriva en sådan här berättelse själv. Om någon sagt till mig att snabbt skriva ihop en fungerande story, hade jag hittat på en handling. Jag hade säkert stoppat in en antagonist och en protagonist. Det hade hänt saker. Och på slutet hade jag försökt stoppa in en överraskande vändning. Det är inte säkert att det hade blivit bra, men det hade blivit en berättelse. Bröderna Dardennes film innehåller knappt något av det jag nyss listade. Det är bara grått och dassiga, belgiska miljöer. Det är bara vardagstristess. Det är fullkomligt poänglöst. Nu sitter det säkert en massa människor där ute och tolkar och läser in saker i filmen, men kom igen: det händer ingenting. Det är fullkomligt ointressant. Varför ska jag bry mig om de här personerna?
Märkligt nog är TVÅ DAGAR, EN NATT inte speciellt tråkig; den borde ju vara skittråkig, den är bara totalt meningslös. Om man nu inte sitter och läser in något om den lilla människans kamp mot, öh, mossiga maktstrukturer och egoistiska överställda, och får för sig att det är en viktig film.
I en scen lyssnar de på Van Morrison på bilradion och sjunger med.
När filmen var slut rusade jag tillbaka till restaurangen. Mina vänner satt kvar. Jag tog ännu ett glas vin.
Det förtjänade jag.

(Biopremiär 3/10)

-->