Bio: My Old Lady

Foton copyright © 2014 Deux Chevaux Inc. and British Broadcasting Corporation. All Rights Reserved.
MY OLD LADY är en amerikansk pjäs av Israel Horovitz och som hade premiär just i USA. Nu har pjäsen blivit film. Israel Horovitz har skrivit filmmanuset, och för regin står Israel Horovitz. Filmen utspelar sig i Paris, där den också är inspelad, och produktionsbolag är brittiska BBC - i samarbete med ett franskt bolag.
Kevin Kline är ju en gammal favoritskådis och jag inbillade mig att det var längesedan jag såg honom på bio - men det stämmer inte. Karln var med i LAST VEGAS som kom förra året - en film jag helt förträngt. Inte så konstigt, den var inget vidare. I MY OLD LADY spelar han den utfattige amerikanen Mathias, som fått ärva en lägenhet i Paris av sin far. Mathias anländer till lägenheten, som visar sig vara minst sagt magnifik - jösses, en sådan vill man verkligen bo i.
Dock uppstår det ögonblickligen ett stort problem. Det visar sig att lägenheten inte står tom. I ett av rummen sitter nämligen Mathilde Girard (Maggie Smith), en dam på över 90 år. Hon bor där tillsammans med sin tjusiga dotter Chloé (Kristin Scott Thomas, som gjort sig en jättekarriär i Frankrike). Enligt en obskyr gammal fransk lag kan Mathias inte flytta in i- eller sälja lägenheten förrän Mathilde dött. Väldigt irriterande - han behöver ju stålarna!

Vad som sedan följer är ett intimt drama där det visar sig att Mathilde och Mathias' farsa burit på en hemlighet tillsammans. Och minsann om Mathias inte börjar att fatta tycke för Chloé. Synd bara att det föreligger risk att hon är hans syster.
MY OLD LADY börjar som en ganska lättsam komedi; Kevin Kline är kul på sitt typiska sätt, medan Maggie Smith fäller en del bra repliker. Men ju längre filmen pågår, desto allvarligare blir den. Det komiska anslaget försvinner nästan helt. Dessutom är det alltför uppenbart att det här bygger på en pjäs. Större delen av filmen består av långa dialogscener i olika rum i lägenheten.

Den franske skådisen Dominique Pinon, ni vet han med det tillskrynklade, lustiga utseendet, dyker upp i en skojig liten biroll. På en pir står en kvinna och framför en operaaria. Efter eftertexterna kommer ett oväntat påskägg i form av en kul liten bonusscen. Egentligen helt meningslös, men kul.
Det här är förstås en ytterst välspelad film, men jag kan knappast påstå att det är helgjutet. Det är lite tungfotat och skulle jag hävda att jag blev engagerad, skulle jag ljuga. Men om jag får tillstånd att uttrycka mig lite slarvigt och oinspirerat: det här är helt okej.

(Biopremiär 10/10)

-->