Bio: Hallonbåtsflyktingen

Foton copyright (c) Erika Cardenas Hedenberg/Nordisk Film
HALLONBÅTSFLYKTINGEN? Vad är det för titel? Det låter ju inte speciellt lockande. Ordet "flykting" gör att det känns lite deppigt och allvarligt. "Hallonbåt" tillför något slags naiv, surrealistisk, om än inte rolig, touch. Dessutom handlar filmen om en finne, vilket får mig att tänka på barnprogram jag var rädd för som barn. Jag tyckte det var otäckt med Finland när jag var liten. Alla tråkiga, gråa barnprogram var på finlandssvenska när jag var barn.
Den här filmen, i regi av Leif Lindblom, bygger på en roman av Miika Nousiainen - och visar sig vara riktigt rolig. Jag blev överraskad! Jag förväntade mig en tråkorgie, men kom på mig med att sitta och skratta mest hela tiden. Inga jättegarv, men ändå.
Jonas Karlsson spelar Mikko Virtanen, en finne som älskar Sverige över allt annat. Han hävdar att han är en svensk man fångad i en finsk kropp. Fast hans bild av Sverige bygger helt och hållet på gamla folkhemsklyschor. När filmen börjar befinner han sig på färjan till Stockholm - och han tänker ta livet av sig. Han äter hallonbåtar och samlar mod för att hoppa överbord. Då dyker det upp en svensk man, Mikael Andersson (Erik Johansson), som tänker ta livet av sig han med.

Det blir inget av självmorden. De två kommer istället överens om att Mikko kan överta Mikaels identitet, vilket han lyckas med. Dessutom råkar Mikael av allt att döma stryka med på riktigt. Mikko blir nu den väldigt svenska svensken Mikael Andersson.
Han söker upp "sin" gamla mor (Suzanne Reuter), som ligger på ett hem. Där upptäcker han att han har en syster, Maria Andersson (Josephine Bornebusch), och hon tycker förstås att det är konstigt att det dykt upp en finne som låtsas vara hennes bror. Mikko lyckas dessutom få ihop det med sköterskan Lotta (Frida Hallgren) på hemmet. De två flyttar ihop - och råkar få en finne (Jarmo Mäkinen) till granne. Saker och ting blir rätt komplicerade för den falske svensken Mikko; den ende som vet att han inte är den han utger sig för är Maria.

HALLONBÅTSFLYKTINGEN lyckas få svenska företeelser vi tar för givet och inte reflekterar över att framstå som väldigt lustiga. Filmen ger verkligen ingen positiv bild av Finland; Mikko hatar Finland och allt som har med landet att göra. I Finland är allting grått, fult och trist - i Sverige är det soligt och vackert, man äter kylskåpskall fil och lyssnar på ABBA och har fina namn och Försäkringskassa. Mikkos vision av Sverige är en fånig idyll som inte existerat på mer än 50 år - om den nu existerat överhuvudtaget.
Ibland kan jag ha lite svårt för Jonas Karlsson, hans spelstil tenderar att vara lite teatralisk, men här är han utmärkt och väldigt rolig. Josephine Bornebusch fäller giftiga repliker och är som vanligt rolig hon med (för att inte tala om tjusig). Björn Bengtsson gör Marias svennige sambo Rille, en riktigt dum svensk och så långt ifrån Mikkos idealbild man kan komma.

Betyget nedan är kanske lite väl positivt, men det är väldigt sällan jag har kul när jag ser en ny, svensk komedi. Den här gången hade jag kul - men visst, jag har invändningar. I vanlig ordning är HALLONBÅTSFLYKTINGEN, precis som så många andra svenska filmer, en rätt ful film. Den är skjuten rätt upp och ner utan några som helst extravaganser, filmfotot är grått och oinspirerat. Men det får man acceptera i det här fallet.
Som sagt: jag blev överraskad av den här filmen.

(Biopremiär 10/10)

-->