Bio: 20,000 Days on Earth

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Jag tar igen missade filmer, del två:
Ännu en film jag inte fick in i mitt schema på Malmö Filmdagar och som jag valde bort eftersom jag inte har någon relation till Nick Cave. Inte mer än att jag köpte singeln med "Where the Wild Roses Grow", den där duetten med Kylie Minogue, när den kom. Annars har jag alltid tyckt att Nick Cave känts lite pretto och trist - och inte tillräckligt rock 'n' roll.
20,000 DAYS ON EARTH är konstnärsparet Iain Forsyths och Jane Pollards första långfilm och det handlar ... något slags dokumentär. Nick Cave, 57, har levt 20 000 dagar och under 24 timmar tittar han tillbaka på sitt liv. Han går till en psykiater och pratar om sin far och sin första sexuella upplevelse. Han tittar på fotografier från sin uppväxt och karriär. Han samtalar med personer han tidigare samarbetat med - Kylie Minogue sitter plötsligt i baksätet när Cave kör bil genom natten. Han komponerar en ny låt, vars text handlar om Hanna Montana och Miley Cyrus. Och så får vi se Cave och hans band repa och framträda på scener.
Kanske måste man vara Nick Cave-fan för att uppskatta det här till fullo. Bitvis är det intressant. Ibland är det roligt. Nick Cave är ingen dystergök, visar det sig, tvärtom kan han vara rätt kul. Plötsligt dyker skådespelaren Ray Winstone upp och samtalar med Cave. Det är en snygg film, det här, filmfotot och miljöerna är ibland suggestiva, och eftersom det i pressreleasen står att det handlar om 24 fiktiva timmar, kan jag inte avgöra om vi verkligen får se Caves hem eller om det är studiobyggen eller hyrda lokaler.

... Men så har vi då musiken. Nick Cave pratsjunger till melodierna. Jag kommer osökt att tänka på det Thåström har sysslat med på sina senaste plattor - han slutade ju av någon anledning att sjunga och började istället att recitera till suggestiva melodislingor. Något som ledde till att jag slutade att lyssna på karln. Allting går likadant. Cave framför inte alltför många låtar i filmen, men de låter precis likadant. Tycker jag. Pretentiösa och trista - och jag kom på mig med att tänka på annat. Ungefär som när jag sitter och skriver och lyssnar på någon radiokanal eller random spellista och det kommer en låt jag inte gillar. Jag kopplar bort låten.
Efter visningen på Malmö Filmdagar hyllade många kritiker 20,000 DAYS ON EARTH. Men - jag pratade även med några som hade lämnat visningen. De tyckte bara att det var trist.
Oavsett vilket: Kylie Minogue är en väldigt tjusig kvinna. Jag har av naturliga skäl aldrig lyssnat på hennes musik, det är liksom inte min genre, men jag har alltid tyckt om henne. Hon är känd för att vara så fantastiskt trevlig, och det kan jag mycket väl tänka mig att hon är.

(Biopremiär 3/10)

-->