Radioraffel om Annabelle

Det var ju värst vad det var lugnt här på TOPPRAFFEL! tänker ni. Flera dagar utan filmrecensioner. Utan serierecensioner. Helt tomt är det. Vad har hänt? Jo, så här är det: jag har gjort något jag inte gjort på evigheter. På decennier. Jag har tagit mig lite semester. Jag har rest utomlands - till Göteborg. Dock bar det sig inte bättre än att det blev lite TOPPRAFFEL! i media ändå. I måndags medverkade jag nämligen i radio. Jodå. Jag dök upp i programmet Nordegren & Epstein i P1 tillsammans med Fredrik Strage och pratade lite om filmen ANNABELLE. Den lilla filmen har ju hamnat i händelsernas centrum eftersom det tydligen utbryter slagsmål och grejor i biosalongerna när den visas. Häromsistens tillkallades polis när en föreställning på Filmstaden i Malmö spårade ur. Som kanske är bekant skrev jag om mina egna upplevelser när jag såg filmen på premiärkvällen, den texten kan ni läsa HÄR.
... Och tack vare modern teknik går det alldeles utmärkt att lyssna på radioinslaget här:
 

Bio: Blixten och det magiska huset

Bilder copyright (c) Lucky Dogs
Animerade familjefilmer i 3D står numera som spön i backen, och det brukar vara Pixar, Disney, Dreamworks och något amerikanskt bolag till som dominerar. Då och då dyker det upp europeiska konkurrenter - men de är i de allra flesta fall så taffliga och/eller trista att jag i skrivande stund inte kan komma på ett enda exempel.
BLIXTEN OCH DET MAGISKA HUSET är en belgisk film. Minsann! Förvisso är den riktad mot den amerikanska marknaden, förtexterna är på engelska (medan dialogen dubbats till svenska), historien till och med utspelas i USA - men det är en belgisk rulle i regi av Jeremy Degruson och Ben Stassen. Vad har Ben Stassen på sig när han går på fest? Värsta stassen! Stassen har tidigare gjort den rätt vissna SAMMYS ÄVENTYR. (Där kom exemplet jag inte kom på här ovan)
Till en början heter Blixten ingenting. Han är en liten kattunge som blir kvarglömd när ägarna flyttar. Det dröjer inte länge innan han hittar ett stort, kusligt spökhus andra djur verkar rädda för. I huset bor en skojig trollkarl tillsammans med sina käcka husdjur och ett gäng små mekaniska, levande skapelser trollkarlen har uppfunnit. Det åskar och blixtrar ute, så den vänlige trollkarlen ger kattungen namnet Blixten.

Men alla är inte vänliga i den här filmen. Trollkarlen hamnar på sjukhus. Då dyker dennes elake brorson upp - och det enda han är ute efter är att sälja den enorma kåken för stora pengar. Således är det dags för Blixten att tillsammans med övriga djur agera hjälte. Slemma typer tar sig in i huset och så blir det spänning och jakter och grejor.
Handlingen i den här filmen är inget speciellt. Det är en sådan där story jag som vuxen glömmer bort samtidigt som jag ser på filmen. Jag reagerade på att det ibland blir ovanligt våldsamt, med onda bovar som skjuter och har sig.

Men jag kan inte göra annat än att påpeka hur flott och välgjord filmen är - för det är den! Figurdesignen är betydligt bättre än genomsnittet, populära filmer som ICE AGE-serien tycker jag har direkt ful figurdesign, och det är inte krystat och konstigt som i Disneys flygplansfilmer - eller BILAR för den delen. BLIXTEN OCH DET MAGISKA HUSET är synnerligen vältecknad.
Vad som också imponerar är 3D:n. Belgarna har minst sagt tagit vara på teknikens möjligheter och det känns verkligen som att sitta alldeles intill en scenkant, på vilken djur och människor springer omkring, medan fåglar flyger ut i salongen. Jag är rätt trött på 3D, det brukar sällan tillföra något, men i det här fallet var det häftigt.
Vad som också överraskar är valet av musik till ett par scener. Vad spelas när Blixten hittar huset och försöker ta sig in? Jo, "Lovecats" med The Cure! Och när han bekantar sig med de boende och de tokar omkring, då hörs "House of Fun" med Madness. Inspirerat! Vem hade väntat sig detta i en ny barnfilm?
Betyget nedan är snällt.

(Biopremiär 24/10)

-->

Bio: Love, Rosie

Foton copyright © 2014 Constantin Film Produktion GmbH. All Rights Reserved.

Ibland hamnar man fel. Nej, jag hamnade i rätt salong, på rätt film - men ändå väldigt, väldigt fel. LOVE, ROSIE vänder sig till tonårstjejer. Man måste nog vara tonårstjej för att uppskatta det här. Jag kan riktigt se- och höra unga töser sitta och mysa och fnissa i biosalongen. Jag är en medelålders karl med polisonger.

LOVE, ROSIE bygger på en roman av den irländska författarinnan Cecelia Ahern (ja, hon stavar sitt förnamn så), som tidigare skrivit P.S. I LOVE YOU, vilken filmatiserades 2007. Den här filmen är förvisso på engelska och utspelar sig till större delen i Dublin (vilket inte märks överhuvudtaget), men den kommer från tyska bolaget Constantin och är regisserad av tysken Christian Ditter, som tidigare gjort en rulle som heter VICKE VIKING. Alla som sett VICKE VIKING: räck upp en hand! I huvudrollen som Rosie Dunne ser vi Lily Collins, dotter till Phil, och hela filmen berättas ur hennes synvinkel; hon är med i nästan varje scen.

Rosie och Alex är barndomskompisar, de har känt varandra så länge de kan minnas, och i en prolog får vi se dem som barn. Efter ett par minuter har ungarna vuxit upp till Collins och Sam Claflin, den senare ser ut som en väldigt ung Hugh Grant. Det är väldigt uppenbart att de här två egentligen är hopplöst förälskade i varandra, men eftersom de är bästisar inser de inte detta. De träffar andra killar och tjejer under hela uppväxten, och när de båda två kommit in på ett college i Boston i USA, bär det sig inte bättre än att en hopplös snubbe klantar sig och råkar göra Rosie på smällen. Hon skippar Boston för att bli ensamstående mor.

Alex gifter sig, skiljer sig, gifter sig igen, Rosie gifter sig med en tölp och hon har det tufft - och drömmer hela tiden om att en dag öppna hotell. Ja, någon ska väl drömma om det. Och aldrig fattar de unga tu att de bör skilja sig från sina respektive och äntligen bli ett par. Rosies dotter hinner bli tolv år under filmens gång. Inga medaljer till de som listar ut vad som sker i slutscenerna.

LOVE, ROSIE klassas som romantisk komedi. Och visst - ett par scener är väl lite skojiga. Som när en kondom ställer till det för Rosie och hennes framtid, och det därpå följande gynekologbesöket. Men i övrigt verkar filmmakarna ha blandat ihop flams med komedi, och sentimentalitet med romantik. Vilket inte hindrade några damer på pressvisningen från att snyfta. Det är inte utan att jag undrar vilka de var! Vad gäller handlingen finns här inget vi inte har sett förut. Det känns som att jag har sett den här filmen åtskilliga gånger tidigare. Samma standardstory, samma överraskningsmoment, samma typ av rollfigurer, samma slut - inklusive en kamp mot klockan. Och allt detta har gjorts betydligt bättre i andra filmer.

25-åriga Lily Collins är onekligen väldigt söt (tur att hon inte brås på sin far), men även om hon ska åldras tolv år under filmens gång, ser hon precis likadan ut hela tiden. Hon bör vara i 30-årsåldern på slutet, men kan passera som tjugo.

På soundtracket ligger diverse hitlåtar, oftast hemska sådana, från de år episoderna utspelas, och vid ett par tillfällen spelas låtar med Lily Collins.

... Men som sagt. Jag tillhör inte målgruppen. Och jag kan mycket väl tänka mig att målgruppen kommer att tycka att det här är gulligt, romantiskt, och hur festligt som helst. Själv fick jag lust att se om NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY... eller varför inte NOTTING HILL?

(Biopremiär 24/10)

Bio: Innan frosten

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - igen. Och nu blir det Kristin Scott Thomas här på TOPPRAFFEL! - igen! Jag konstaterar att Scott Thomas medverkar i mer än hälften av alla franska filmer jag ser och recenserar.

Eftersom Spegeln håller på att renoveras, visas sedan ett gäng månader alla typiska "Spegelnfilmer" på SF:s biografer i Malmö. Arthouserullar, alltså. Och de lockar folk! Jag diskuterade detta med en kille i personalen. Filmerna funkar bara på eftermiddagar och tidig kväll, men det kommer mycket folk. Det kommer mogen publik. Stök är obefintligt och personalen tycker att det är trivsamt. INNAN FROSTEN pressvisades inte, så jag såg den på en välbesökt ordinarie visning. Nästan bara tanter i salongen - och jag tillhörde de yngsta i publiken.

... Fast jag satt mest och vred på mig och längtade mig bort.

Philippe Claudels film är väldigt fransk. Det här är dessutom ännu en fransk film på temat Gubbe träffar Väldigt Ung Tjej. 64-årige Daniel Auteuil spelar neurokirurgen Paul, som är gift med Lucie (Scott Thomas), som tillbringar dagarna med att påta i den gigantiska trädgård som omger deras flådiga villa. Deras äktenskap verkar svaja en aning, och en tag när Paul sitter på ett kafé börjar han att prata med servitrisen Lou, spelad av 30-åriga Leïa Bekhti, en väldigt söt tösabit.

Snart börjar någon att stalka Paul, det skickas mängder med blombuketter till honom, och han misstänker att det är Lou som har fallit för honom. Paul skäller ut tösen och försöker undvika henne - men snart inser han att han gillar att umgås med henne. Uppenbarligen trivs hon väldigt bra med honom. Fast någon egentlig romans handlar det inte om. Inget sex, inga kyssar. Lucie ser allt deppigare ut.

Sedan händer inte så mycket mer innan vi serveras en väldigt oväntad twist på slutet. Fast eftersom filmen inleds med slutscenen kommer vissa detaljer inte som någon överraskning.

Vad Lou ser i den 34 år äldre Paul är en gåta. Jag kan mycket väl förstå varför en del unga tjejer faller för coola, äldre män. Jag reagerar inte om 62-åriga Liam Neeson får ihop det med en 30-årig dofsing. Men Paul är en grå, fullkomligt charmbefriad gubbe.

Och filmen är lika grå den. Den är långsam och oengagerande. Visst är det välspelat, men det här känns fullkomligt meningslöst. Varför ska jag intressera mig för den triste Paul och hans passionslösa relation med Lou? Varför tittar jag på filmen? Jo, för att jag ska skriva om den. Annars hade jag aldrig sett den.

Bara för att det handlar om ett franskt drama med begåvade aktörer, behöver filmen inte vara bra.
INNAN FROSTEN är bara tråkig.

(Biopremiär 17/10)

Bio: Annabelle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox/Warner Bros.

2013 år största skräcksuccé på bio var THE CONJURING - en hyfsad film som inte höll riktigt hela vägen. James Wans film gjorde nämligen samma misstag som så många andra spökfilmer: den fläskade på med för mycket spökerier och effekter, vilket förtog all form av skräck, spänning och kuslighet.

Filmens prolog var betydligt bättre än resten av filmen - i denna fick vi nämligen träffa den osedvanligt otäcka dockan Annabelle; en skapelse så grotesk att man undrar hur någon kunnat köpa den till sitt barn redan innan dockan blev besatt. Snacka om barnmisshandel.

Nu har Annabelle förärats en egen långfilm, för regin står John R Leonetti, som agerade filmfotograf på THE CONJURING. ANNABELLE kostade 6,5 miljoner dollar och räknas som en lågbudgetfilm. Det är ungefär dubbelt så mycket som en genomsnittslig svensk långfilm kostar, men med Hollywoodmått mätt, är det ingenting. Men när det gäller skräck är låg budget en fördel. Skräckfilm måste vara lågbudget för att fungera - med undantag för EXORCISTEN och några till, hur många högbudgetskräckfilmer kan du komma på som du gillar?

Jag missade pressvisningen av ANNABELLE och gick därför och såg den i en fullsatt salong på premiärkvällen - en upplevelse jag skriver om HÄR. Jag är kluven till att se skräckfilm på bio, åtminstone på vanliga visningar med "vanlig" publik. Det brukar vara väldigt stökigt på visningarna. Samtidigt älskar jag att notera publikens reaktioner. Själv är jag så härdad att jag i princip aldrig tycker att någonting är otäckt och skrämmande - men det är härligt när eden unga publiken skriker sig hes av skräck.

ANNABELLE är en prequel till THE CONJURING och utspelar sig 1969. Det unga paret Mia och John (Annabelle (!) Wallis och Ward Horton) - uppenbarligen döpta efter Mia Farrow och John Cassavetes, som spelade liknande roller i ROSEMARYS BABY - väntar barn när de flyttar in i ett nytt hus. John har köpt en fin, dyr present till Mia, som samlar på dockor. Just det: Annabelle, en lika gigantisk som ful docka. Det dröjer dock inte länge innan idyllen krossas. Inspirerade av Mansonfamiljen störtar två galna sektmedlemmar in och attackerar Mia och John. Mia knivhuggs i magen innan polis anländer och sektmedlemmarna dödas. Blod droppar ner på Annabelle - och då händer det någonting med dockskrället ...

Mot alla odds överlever inte bara Mia, hon föder även en välskapt dotter. Men inte blir det frid och fröjd för det. Märkliga saker börjar ske i hemmet. De tvingas flytta, men spökerierna följer med dem till den nya lägenheten. Även Annabelle, trots att John kastat henne i en soptunna. En gungstol gungar av sig själv, en grammofon spelar samma låt på repeat, det poppas popcorn ...

Wallis och Horton är bra som det utsatta paret, de är sympatiska och blir inte irriterande, som så många andra liknande rollfigurer i liknande skräckfilmer. Och ANNABELLE är liksom THE CONJURING hyfsad. Den är förhållandevis lågmäld och jag sätter ett plus i kanten för att det inte vräks på med effekter mest hela tiden. Den svarthyade, bevingade demonen som då och då dyker upp var ingen höjdaridé, men Annabelle själv är en effektiv antagonisk. Vad som är intressant med denna docka, är att hon inte rör på sig. Alls. Hon är ingen Chucky; Chucky pratar och springer omkring. Annabelle sitter hela tiden blickstilla med stel, otäck blick.

Men Leonettis film lyfter aldrig riktigt. Förvisso är filmen Rated R i USA, men den är trots detta förhållandevis snäll. Det blir aldrig så kusligt som det borde bli, aldrig speciellt spännande.

... Tyckte jag. Den unga publiken i salongen verkade tycka annorlunda. Jävlar, vad skrämda vissa av dem blev! Oj, vad de skrek! Jag njöt i fulla drag av att höra ångestskriken. Vissa var alldeles skakiga när de lämnade salongen.

Betyget nedan är kanske lite i snällaste laget. Men jag tycker tillräckligt bra om filmen för att vilja se Annabelle återkomma ännu en gång. THE CONJURING 2 står på tur, men om dockan figurerar även i den har jag ingen aning om.

(Biopremiär 17/10)

De kallar honom Simon - Djävulens högra hand

Några av er undrar kanske varför jag inte har recenserat ANNABELLE än. Det är sällan det händer, när jag tänker efter har det nog aldrig hänt, men på grund av diverse ... omständigheter försov jag mig. Således tvingades jag att se filmen på en ordinarie visning premiärkvällen, det vill säga igår fredag.
Jag har tidigare skrivit om fullkomligt vedervärdiga biobesök. Absolut värst var det när jag för fyra år sedan såg PRECIOUS - den texten kan ni läsa HÄR. Eftersom jag igår var ute på galej skippade jag den första visningen på Filmstaden Storgatan, och valde nästa; klockan 22.10. Redan när jag dagen innan hämtade ut min biljett sa kassörskan att det var rätt fullt, och då handlade det dessutom om Ettan, den största salongen.
Jag anlände till biografen och möttes av enorma mängder tonåringar i foajén. Och vad såg jag bredvid biljettkillen om inte en säkerhetsvakt. Suck! Inte en sådan här visning till! En så kallad "högriskfilm", de kallas så - det brukar oftast handla om actionfilmer som lockar stökiga yngel. Jag sa det till biljettkillen när jag gick in - "Säg inte att jag hamnat i en krigszon!".
Jag slog mig ner på min plats och genast blev det lite stökigt, när en kille köpt biljett så sent att han inte kunde sitta bredvid sina polare. Snäll och väluppfostrad som jag är bytte jag plats med pojken. Reklamen rullade klart - och så klev vakten och en kille från SF; Simon, upp på scenen.
När tidigare visningar spårat ur, har det oftast kommit in unga, veka personer ur personalen och nervöst försökt få ordning på situationen. Det funkar sällan. Det krävs en person med pondus.
Simon visade sig vara en ung man med välansat skägg och pondus - och en Don't fuck with me-attityd. Han började med den vanliga informationen - var toaletterna ligger, var utgången finns, och en uppmaning om att slänga skräpet i papperskorgarna.
... Men sedan blev det ord och inga visor! Han bad publiken att ta upp sina mobiltelefoner och genast stänga av dem. Han sa att den förra föreställningen; den jag alltså skippade, hade förstörts. Den unga publiken hade pratat, ringt i mobilerna, burit sig för jävligt åt, och folk kastades ut. Den här gången skulle Simon och vakten köra nolltolerans. "Jag har slängt ut 40 personer, jag har slängt ut 20 personer, det spelar ingen roll, de som stör kastas ut." Han tillade att om publiken inte lyder honom tar vakten i med hårdhandskarna - och om folk fortfarande jävlas, ringer de polisen: "Och de är här på två minuter!".
Simon avslutade sitt anförande med att säga att han trodde att publiken kommit för att ha trevligt, att han och personalen vill ha det trevligt, och att han hoppades att det kommer att bli trevligt.
Simon och vakten lämnade scenen. Filmen rullade igång.
... Och kidsen i den fullsatta salongen satt knäpptysta - det vågade inte ens kolla vad klockan var på sina mobiler. Okej, helt tysta var de inte. Med jämna mellanrum skrek de lungorna ur sig. Oj, vad skrämda de blev av den slemma dockan Annabelles icke så muntra upptåg på vita duken! "Jag ska aldrig mer se en skräckfilm!" sa en tjej efteråt. "Jag var så rädd att jag höll på att spy!".
Efter filmen pratade jag lite med SF-veteranen Bengan, som jag känt sedan min tid på Fantastisk Filmfestival. Han är också en man med pondus. Han är inte bara hård mot de hårda, han är även hård mot de svaga. Bengan berättade om fredagens första föreställning. Det var tydligen mycket fjortisar i salongen, de babblade och bar sig åt, folk kom ut och ville ha pengarna tillbaka, och efter en kvart tände de upp i salongen och slängde ut en skock drägg. Då hade resten av publiken applåderat.
För att sammanfatta: en stor eloge till Simon på Filmstaden för den heroiska insatsen!
Min recension av ANNABELLE kommer så snart som möjligt, jag hinner inte skriva den idag.

-->

Bio: Bröllopskaos

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Det är inte varje dag vi får se en fransk komedi på bio i Sverige. Eller en fransk publikfilm rent allmänt. Jag och en kollega brukar ofta diskutera detta - det faktum att vi nästan aldrig får se icke anglosaxiska länders stora, inhemska biosuccéer på bio, knappt ens på DVD, i Sverige. De europeiska - eller asiatiska för den delen - filmer som går upp på bio här är i de allra flesta fall tyngre art house-rullar. Filmfestivalvinnare, Oscarskandidater och så vidare. Sällan det som fått fransmän, tyskar, spanjorer att gå man ur huse. Nästan aldrig franska actionfilmer, thrillers och komedier.

... Men här har vi en komedi. Ja, inte bara det - här har vi en fantastiskt rolig komedi! En film som borde få svenska folket att gå man ur huse. Så skedde när EN OVÄNTAD VÄNSKAP gick upp i Sverige för två år sedan, den rullade för fullsatta salonger väldigt länge. I annonserna för BRÖLLOPSKAOS jämför man med just EN OVÄNTAD VÄNSKAP - men BRÖLLOPSKAOS är en betydligt bättre och roligare film än den tidigare succén, som var rätt tillrättalagd och överskattad.

Philippe de Chauverons film handlar om vad grannarna kallar "Benettonfamiljen" - detta beroende på familjens alla (hud)färger. I centrum står Claude och Marie Verneuil (Christian Clavier och Chantal Lauby), ett katolskt par med väldigt traditionella (och franska) värderingar. De har fyra vackra döttrar, och det enda Claude och Marie vill, är att flickorna ska gifta sig med trevliga, katolska pojkar. Detta har hittills inte skett: tre av döttrarna är gifta ... med en jude, en muslim och en kines! Claude och Marie försöker hålla skenet uppe, men det går inte så bra.

Men så berättar yngsta dottern Laure (Elodie Fontan) att hon hittat en kille - och inte nog med det: han är katolik. De blivande svärföräldrarna blir överlyckliga! Men så får de träffa Charles (Noom Diawara), killen ... och han visar sig vara afrikan. Då uppstår filmtitelns utlovade kaos. Än mer kaotiskt blir det när brudgummens föräldrar anländer.

BRÖLLOPSKAOS är fruktansvärt rolig. Det är en film om fördomar, smygrasism och kulturkrockar, och filmen får väl anses vara synnerligen aktuell i dagens samhälle. Att den utspelar sig i Frankrike innebär att allting skruvas åt ytterligare en aning, eftersom (nu är jag fördomsfull här) fransmän har en tendens att vara ännu mer förstoppade och traditionsbundna än vi här uppe i norr.

En scen fick mig att haja till. Claude och Charles farsa André (Pascal N'Zonzi) tillbringar en blöt kväll på stan och passerar ett konditori. Där stövlar den överförfriskade André in och vill köpa en "tête-de-nègre", pekar på bakverket, och expediten förklarar att de heter "chokladbollar". "Tête-de-nègre" är alltså franska för negerbollar - och inte nog med att jag inte hade en aning om att bakverket finns i Frankrike, jag visste inte heller att de tydligen haft en negerbollsdebatt de med och döpt om bollen till "chokladboll". André står på sig och blir mer och mer upprörd, han skriker att han vill ha sin "tête-de-nègre" medan omgivningen blir alltmer besvärad.

Det är också kul när de olika svärsönerna driver med Claude och Marie och till exempel slänger ur sig att det kommande barnbarnet nog ska få ett traditionellt muslimskt förnamn, vilket chockar det hårt prövade katolska paret.

Det här är skitkul. Se nu till att BRÖLLOPSKAOS blir den publiksuccé den förtjänar att bli!

(Biopremiär 17/10)

Bio: A Walk Among the Tombstones

Foton copyright (c) Scanbox

Nu kommer vi att ha dem på bio samtidigt: de två hårdaste gubbarna i filmbranschen just nu. Denzel Washington är stenhård i THE EQUALIZER, och här kommer den synnerligen sammanbitne Liam Neeson som Matthew Scudder, privatdeckare utan licens, i A WALK AMONG THE TOMBSTONES, efter en roman av Lawrence Block, mig veterligen inte översatt till svenska.

Scudder har tidigare spelats av Jeff Bridges i Hal Ashbys 8 MILJONER SÄTT ATT DÖ från 1986, en på sin tid rätt omtalad thriller. A WALK AMONG THE TOMBSTONES är den tionde av hittills sjutton böcker om hjälten, och när filmatiseringen börjar är det 1991. Scudder är en försupen New York-snut, som sitter och krökar på en bar när några rånare plötsligt störtar in. Scudder drar sin picka och sätter efter våldsverkarna. Han skjuter ner dem ute på gatan, men en av Scudders kulor träffar en förbipasserande pojke som dör. Scudder kastar då in polisbrickan.

Ett gäng år senare besöker Scudder ofta Anonyma Alkoholister och försöker vara en bättre människa, men blir motvilligt övertalad av en heroinlangare att leta upp dennes fru som kidnappats. Scudder vägrar först, men efter att ha fått veta hur de sadistiska kidnapparna dödat kvinnan trots att de fått pengar, blir det dags att åter plocka fram skjutjärnet och leta upp psykopater.

Handlingen i denna deckare är märkligt ... basic. Det är lite tunt. Mycket till deckargåta blir det inte heller, eftersom vi tidigt får veta vilka kidnapparna är. Vad vi däremot inte får veta är varför de här två männen beter sig som de gör, varför de kidnappar, torterar och mördar folk. Det känns nästan som att Block, eller filmens manusförfattare, tycker att detta är onödig information. Eller så glömde han bort att få med motivet i manuset.

Scott Franks film är inte riktigt helgjuten. Bitvis är den lite avslagen. Som helhet känns den som ett avsnitt av en TV-deckare - till och med som en brittisk TV-deckare; det är lite grått, tempot är lugnt, här finns inga flashiga extravaganser. Bitvis är det dock lite arty och inspirerat. Fast det är inte direkt en dålig film. Liam Neeson är bra som Matthew Scudder och i vanlig ordning är han stenhård. Förr tyckte jag alltid att Neeson var en trist, charmlös träbock, men jag har ändrat inställning sedan hans karriär fick en nytändning och han förvandlades till tough guy i actionfilmer och thrillers. Jag gillar att förtexterna inleds med "LIAM NEESON in" och så titeln.

I den här filmen får Scudder hjälp av en liten hemlös, streetsmart kille som brukar sova på biblioteket - där han även läser böcker. Grabbens medverkan känns inte helt lyckad och amerikanska recensenter har påpekat att han inte alls pratar som en streetsmart, hemlös New York-grabb från tiden då filmen utspelar sig. Jag tyckte nog mest att han var lite fånig, onödig och i vägen för handlingens gång.

Jag har alltså flera invändningar mot A WALK AMONG TOMBSTONES, men det här är en film man mycket väl kan klämma en vissen kväll utan att bli alltför besviken. Och jag skulle inte ha något emot att se Liam Neeson återkomma i fler Matthew Scudder-raffel.

... Men nu fick jag lust att se om 8 MILJONER SÄTT ATT DÖ!

(Biopremiär 17/10)

Bio: LasseMajas detektivbyrå - Skuggor över Valleby

Foton copyright (c) Svensk Filmindustri

Så när som på en dag är det exakt ett år sedan jag recenserade den första långfilmen om LasseMajas detektivbyrå, LASSEMAJAS DETEKTIVBYRÅ - VON BROMS HEMLIGHET. Jag avslutade den texten med att nämna att nästa film kommer att heta STELLA NOSTRA. Så blev dock inte fallet. Tydligen kommer det en tredje film med denna titel - den 16:e oktober 2015.

Jag ser att jag gav den förra filmen en trea i betyg, men jag minns den som lite konstig och inte helt klockren. Den här gången är det bättre. Regissören Walter Söderlund dog 2012 under inspelningen av den här filmserien, Pontus Klänge står för kompletterande regi. Lukas Holgersson och Amanda Pajus är tillbaka som kompisarna Lasse och Maja - och här syns det att det är några år sedan filmerna spelades in. Holgersson kan just nu ses i dubbel upplaga på bio; det är han som innehar titelrollen i POJKEN MED GULDBYXORNA, och i den ser han betydligt äldre ut, så pass att jag inte känt igen honom om jag inte visste att det var han.

Lasse och Maja är amatördetektiver, men har försetts med ett eget kontor i Vallebys polisstations källare, och de anlitas ofta av polismästaren (Tomas Norström). Konstexperten Carl-Magnus Granath (Henrik Dorsin med lustig fransk accent) anländer till byn för att värdera bybornas konst och sedan sälja verken på auktion. Samtidigt anländer den ökända konsttjuven Konstskuggan (Ika Nord) - och konstverk börjar att mystiskt försvinna. De enda som kan fånga Konstskuggan - eller vem det nu är som är tjuven - är förstås Lasse och Maja.

Liksom förra gången är det Maja som dominerar i duon, det är hon som har utstrålning, medan Lasse är rätt blek och trist. Fast det är birollerna och skådisarna som gör dessa som gör att filmen funkar och blir så pass rolig som den är. Henrik Dorsin, iförd peruk och skägg, är väldigt skojig - och det blir ju väldigt tokigt när han spiller kaffe på sig och måste gå utan byxor! Michael Segerström är också väldigt kul som nattvakt. Han spelar förstås en tjock, långsam och lite korkad skåning (hets mot folkgrupp?). Babben Larsson spelar journalist på lokaltidningen, medan Jennie Silfverhjelm är överdriven på barnteatervis som elak och egoistisk polis.

Återigen är filmen inspelad SIN CITY-style; alla miljöer och bakgrunder är skapade i datorer, skådespelarna agerar mot green screens, och detta skänker en viss skönt surrealistisk barnboksstämning. Tekniskt sett är det på pass kompetent gjort att jag inte tänker på att det inte är riktiga hus.

Plus i kanten för några stiliga vuxenskämt. En kille tror sig äga en äkta Picasso, men när Granath granskar signaturen ser han att det faktiskt står Putte Inkasso på den, och när Lasse och Maja dyker upp med en tavla för värdering, är det Harry Haerendels "Gammal sjöbjörn" ("Fiskargubben") de har med sig! "Den stinker som en prytt i en parfymbytik!" säger Carl-Magnus Granath. Då skrattade jag högt - och jag hörde min kompis Peter skratta från bakersta bänkraden. Ett gökur visar sig vara ett äkta apur.

Alldeles bakom mig på pressvisningen satt en kvinna med sin dotter i sexårsåldern, och hon - den lilla tösen, alltså - levde sig verkligen in i filmen och ropade till figurerna på duken. "Men sätt på larmet då!", "Hon är bakom dig!". Således har Söderlund och Klänge lyckats med sin målsättning, vilken torde vara att fånga den yngsta publiken.

 

 

 

 

(Biopremiär 17/10)

Bio: '71

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Konflikten mellan katoliker och protestanter i Nordirland måste vara något av det mest svårbegripliga i modern - hyfsat modern - tid. Rättare sagt, jag vet vad som skedde i slutet av 1960-talet, jag vet varför de slogs fram till 2007, men det är ändå märkligt och svårbegripligt. Det handlar ju inte om medeltiden, det här var moderna människor boende i samma land, i samma städer.
Den brittiska filmen '71, i regi av Yann Demange, som tidigare främst jobbat med TV, utspelar sig i Belfast 1971. Jack O'Connell spelar den unge, brittiske soldaten Gary Hook, som efter sin militärutbildning hoppas på att bli skickad till Tyskland. Så sker dock inte. På grund av eskalerande stridigheter i Belfast skickas Gary och hans förband dit - och det går fel med en gång.
Soldaterna beger sig till ett område där katoliker och protestanter i princip bor mittemot varandra med en gata mellan sig. Britterna ska visa sig välvilliga och bär inte hjälm och sköldar, men de hamnar mitt i ett upplopp. En unge stjäler vapen från soldaterna, och Gary och ytterligare en soldat rusar iväg efter grabben. Då kommer en yngling fram och skjuter ihjäl den andre soldaten. Gary lyckas komma undan.

Den vettskrämde Gary irrar ensam runt i Belfast och försöker oskadd komma tillbaka till sitt förband - något som är lättare sagt än gjort. Han träffar en liten kille som vill hjälpa honom, men de hamnar i en pub som sprängs i luften. Gary skadas - och konstaterar att diverse personer känner till hans närvaro och är ute efter honom. Och han vet inte vilka han kan lita på.
Yann Demange har gjort en extremt tät thriller. Filmen, som bland annat är inspelad i Liverpool, har en rå och skitig look; Belfast framstår som helvetet på Jorden, en nästan surrealistisk, overklig, våldsam plats, med brinnande billar längs trottoarerna. Tankarna går till FLYKTEN FRÅN NEW YORK och THE WARRIORS. Gary rör sig i en labyrint där döden lurar bakom varje gathörn, och trots detta finns det i de sunkiga hemmen människor som försöker leva vanliga liv. De bor vägg i vägg med slagfält, ungefär.

'71 innehåller en hel del stridsscener, och med undantag för en eldstrid på slutet, handlar det här om våld snarare än action. Det är ju trots allt skillnad på våld och action. Här finns inga flashiga stridsscener där hjälten dödar folk på coola, estetiskt tilltalande sätt - tvärtom är flera scener direkt ångestframkallande. Gary tvingas hugga ihjäl en fiende med kniv i en utdragen scen, där offret dör en plågsam, oheroisk död. Filmen lyckas då och då med konststycket att vara spännande på riktigt, just tack vare flera intensiva, iskalla scener. Det är påträngande och känns synnerligen realistiskt.
Jag har aldrig sett den 24-årige Jack O'Connell tidigare, men han har redan ett rätt digert CV, fast det handlar mest om TV-serier jag aldrig sett eller ens hört talas om. Han är väldigt bra i huvudrollen; han har ett rätt vanligt, lite oskuldsfullt utseende, vilket gör att Gary Hook känns som, tja, en kille vem som helst som hamnat i denna blodiga varböld till stad. Resten av rollerna innehas av rejäla karaktärsskådisar, oftast försedda med sköna mustascher och halvlångt, flottigt hår.
I en scen diskuteras David Bowie.
Rått, skitigt, spännande och utomordentligt bra. '71 är en film som måste ses!

(Biopremiär 10/10)

-->

TOPPRAFFEL!-biblioteket växer ...

Jag har säkert nämnt det tidigare (och det finns ju reklam för dem i spalten här till höger), men jag har släppt en del böcker på engelska via CreateSpace, och som finns till salu på Amazon och Barnes & Noble. Nu har jag fått ut ytterligare två: "The Movie Reviews That Came From Under The Couch!", som samlar recensioner av B-filmer, actionfilmer, kultfilmer och en del annat; tidigare publicerat på Xomba.com, och det mesta översatt från TOPPRAFFEL!, samt "An Eccentric Goes to the Movies", som samlar de recensioner som blev över, de som inte behandlar genrefilm. Med andra ord, komedier, blockbusters, familjefilmer, art house-filmer. Återigen översatt från TOPPRAFFEL! och tidigare publicerat på Xomba.com.
Förvisso finns texterna fortfarande kvar på Xomba, men den sajten har ballat ur totalt, vilket innebär att allt är väldigt, väldigt svårläst och svårnavigerat. Nu är allt samlat i praktiska volymer.
Böckerna finns både som fysiska, tryckta böcker, och som eböcker för Kindle. Idag lördag och i morgon söndag har jag förresten rea på några av mina böcker i Kindleutgåva.
På den HÄR amerikanska sidan hittas samtliga böcker, men de går även att beställa från andra Amazonbutiker världen över; det är möjligt att frakten är billigare från England eller Tyskland, vad vet jag.

-->