Bio: Pojken med guldbyxorna

Foton copyright (c) Nordisk Film

Som barn älskade jag TV-serien POJKEN MED GULDBYXORNA, som sändes första gången 1975. Jag lånade även Max Lundgrens bok, som kom redan 1967, men jag minns inte om jag faktiskt läste den. När jag tänker efter har jag nog inte sett TV-serien sedan 1970-talet. Jag minns absolut ingenting! Rättare sagt: jag minns väldigt lite. Fragment av scener - och T-shirten Harald Hamrell hade på sig i huvudrollen som ynglingen Mats.

I Ella Lemhagens nya filmatisering av boken, bär Mats (Lukas Holgersson) en likadan T-shirt - och det är ju rätt kul. I övrigt är det nog en hel del som skiljer långfilmen från den gamla TV-serien. Det hela börjar med att Mats och hans kompis David (Olle Krantz) råkar ut för några mobbare och Mats' byxor görs obrukbara. Vid en container hittar han ett par byxor, trevligt nog i hans storlek. När han senare traskar iväg till en seriebutik för att komplettera sin samling mangapockets upptäcker han att han har en hundralapp i fickan. Ja, inte bara en - han kan dra fram hur många som helst! Byxorna är magiska.

1975 års guldbyxpojke.

Mats hemförhållanden är inte de bästa, och nu har han tvingats flytta hem till sin slarver till farsa (Shanti Roney). Men byxorna gör genast livet lite roligare - Mats och David köper genast en massa statusprylar, de äter på restaurang, de lär känna den tuffa tjejen Livli (Nina Sand), som är en hejare på att skjuta slangbella, och så figurerar en originell lodis; Zeke (Jimmy Lindström), som visar sig vara intelligent och blir en resurs. Efter ett tag får ungarna lite dåligt samvete och vill göra något gott med pengarna, och börjar skänka miljoner till välgörenhetsorganisationer.

Det ljuva livet varar inte hur länge som helst. Det visar sig att ett gäng skurkar anförda av den onde, tyske företagaren William Otto (Kurt Ravn) är på jakt efter byxorna. Dessa skurkar lyckas få reda på att Mats har brallorna och filmen förvandlas till en rafflande actionthriller.

När Ella Lemhagen besökte BUFF i början av året och visade klipp ur filmen, sa hon att hon var lite rädd för att den skulle bli barnförbjuden. Jo, det låter rätt otroligt, men hon var rädd att hon gjort en lite för tuff film. Nu försågs filmen med 11-årsgräns, men den nya POJKEN MED GULDBYXORNA är onekligen en överraskande tuff film - något den vinner på. När jag var barn tyckte jag att det var så fånigt i barnfilmer att alla skurkar var rätt snälla och aldrig försökte skada hjältarna på riktigt. I Lemhagens film är skurkarna verkligen onda, de är beväpnade, de torterar och misshandlar Mats' farsa, och det blir vilda jakter och duell med slangbella - och som så många andra bra actionfilmer, utspelas slutuppgörelsen på ett stålverk (Jfr COBRA och TERMINATOR 2).

Vore jag i tioårsåldern hade jag antagligen älskat den här filmen, jag hade tyckt att den var hur cool och spännande som helst - och vem vill väl inte ha ett par brallor med obegränsade mängder pengar i fickorna?

Som vuxen har jag en del anmärkningar - antagligen typiska vuxenanmärkningar. Logiskt sett håller det här inte riktigt. För det första: det är 2014. Borde inte Mats istället ha ett guldbankkort eller en guldapp? Och det är ingen som reagerar på att några ungar köper dyra prylar och betalar kontant. De äter på dyra restauranger, de till och med bokar en svit på ett hotell. Allt kontant. Men det är väl sådant en tioåring inte tänker på; att det är otroligt misstänkt om det kommer en pojke med flera tusen spänn i fickan.

Ett par scener med Zeke är lite onödiga och slutscenerna känns lite avslagna, men på det stora hela är detta ett lyckat toppraffel för den yngre publiken.

... Och vad som är lite kul är att Harald Hamrell; alltså 70-talets Mats, och som nu främst är regissör, har en liten roll som polis.

 

 

 

 

(Biopremiär 26/9)