Bio: Mannen som räddade Paris

Foton copyright (c) Atlantic Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - fransk-tyskt, till och med.
MANNEN SOM RÄDDADE PARIS smögs upp på Filmstaden här i Malmö utan att pressvisas, vi fick inte ens ett meddelande om att den skulle gå upp på bio. Således blev det till att traska bort till en ordinarie visning under helgen. Jag gissade att det knappast skulle bli rusning till den här filmen - och jag gissade rätt. Förutom jag dök det upp fem betalande, och jag var yngst i salongen.
Detta är en film av Volker Schlöndorff, som forfarande främst är känd för att ha gjort BLECKTRUMMAN. Fast att kalla detta för film är nästan att ta i - det är en filmatiserad pjäs och 80% av filmen är inget annat än just teater på stor duk. Innehållet är dock intressant. Året är 1944 och den tyske generalen von Choltitz (den franske skådespelaren Niels Arestrup från EN PROFET) och hans mannar planerar att spränga Paris i luften. Bomber placeras ut över staden. Men så plötsligt kliver den svenske konsuln Raoul Nordling (André Dussollier från EN BOHEM I PARIS och en väldig massa annat) in på generalens hotellrum, han har tagit sig in i byggnaden via en lönngång. Nordling har för avsikt att prata von Choltitz tillrätta och få honom att avstå från att utplåna Paris.

... Och som vi alla vet, står Paris kvar. Och detta är väl det största problemet med filmen. Vi vet ju hur det kommer att gå. Det blir aldrig någonsin det minsta spännande.
Varför svenska hjältar under andra världskriget tvunget skulle heta Raoul vet jag inte, men till skillnad från Raoul Wallenberg, har jag aldrig hört talas om herr Nordling, en man som levde hela sitt liv i Paris - och som inte såg det minsta ut som André Dussollier. I Frankrike är dock karln en välkänd nationalhjälte och tydligen har det gjorts flera filmer om hans bedrift.

Större delen av MANNEN SOM RÄDDADE PARIS utspelar sig i ett och samma rum. Två gubbar pratar. Och pratar. Det är så ofilmiskt det kan bli. Schöndorff försöker emellanåt liva upp det hela med att visa vad som händer ute på stan samtidigt - hur tyska soldater jobbar med bomberna, hur franska motståndsmän drabbar samman med fienden; det blir lite pang-pang, och jag tänker att det hade blivit en betydligt mer engagerande film om lejonparten hade handlat om till exempel en motståndsman eller en vanlig tysk soldat och dennes upplevelser under denna dramatiska natt. Då hade utgången varit mindre oviss; killen skulle ju kunna stryka med på slutet.
Arestrup och Dussollier är utmärkta i sina roller, bristen på spänning till trots blir det intressant. Men vad detta ska upp på bio att göra begriper jag inte. Det ser ut som en TV-film; som klassisk TV-teater. Filmen gör sig sannolikt bättre i det mindre formatet. Betyget blir tveksamt.

(Biopremiär 19/9)

-->