Bio: Tänk om...

Bilder copyright (c) Folkets Bio

Sällan har väl trettio minuter känts längre.
TÄNK OM... är baserad på en barnbok av Lena Sjöberg som Augustnominerats. Jag har förstås inte läst den, men jag fick ett exemplar efter pressvisningen. Jag gav genast bort den till ett behövande barn.
Den här animerade Knattefilmen, som regisserats av Linda Hambäck och Marika Heidebäck, vänder sig till de allra minsta biobesökarna. Tre-fyraåringar. Således är jag helt fel person att bedöma detta, jag har inte den blekaste aning om vad målgruppen gillar detta. Själv tycker jag att de primitiva och stelt animerade bilderna är rätt fula och trista.

Filmen består av en rad korta avsnitt om små djur som upplever saker och ting. Dock knappast äventyr, eftersom filmen saknar all form av raffel. Dialog saknas helt, istället framför Nina Persson sånger om vad figurerna hittar på. Alla sängtexter börjar med "Tänk om", och efter ett tag insåg jag att det hela tiden är samma melodi i olika arrangemang.
Det här är jättesnällt, totalt harmlöst, säkert uppbyggligt - och jag kämpade för att hålla mig vaken.
Jag är mer än fyrtio år för gammal för det här, jag kan omöjligt betygsätta TÄNK OM..., men om du som läser detta är tre-fyra år gammal, kan du ju skriva ditt betyg på raden här under:


______________________________
(Biopremiär 3/10)

Bio: Pojken med guldbyxorna

Foton copyright (c) Nordisk Film

Som barn älskade jag TV-serien POJKEN MED GULDBYXORNA, som sändes första gången 1975. Jag lånade även Max Lundgrens bok, som kom redan 1967, men jag minns inte om jag faktiskt läste den. När jag tänker efter har jag nog inte sett TV-serien sedan 1970-talet. Jag minns absolut ingenting! Rättare sagt: jag minns väldigt lite. Fragment av scener - och T-shirten Harald Hamrell hade på sig i huvudrollen som ynglingen Mats.

I Ella Lemhagens nya filmatisering av boken, bär Mats (Lukas Holgersson) en likadan T-shirt - och det är ju rätt kul. I övrigt är det nog en hel del som skiljer långfilmen från den gamla TV-serien. Det hela börjar med att Mats och hans kompis David (Olle Krantz) råkar ut för några mobbare och Mats' byxor görs obrukbara. Vid en container hittar han ett par byxor, trevligt nog i hans storlek. När han senare traskar iväg till en seriebutik för att komplettera sin samling mangapockets upptäcker han att han har en hundralapp i fickan. Ja, inte bara en - han kan dra fram hur många som helst! Byxorna är magiska.

1975 års guldbyxpojke.

Mats hemförhållanden är inte de bästa, och nu har han tvingats flytta hem till sin slarver till farsa (Shanti Roney). Men byxorna gör genast livet lite roligare - Mats och David köper genast en massa statusprylar, de äter på restaurang, de lär känna den tuffa tjejen Livli (Nina Sand), som är en hejare på att skjuta slangbella, och så figurerar en originell lodis; Zeke (Jimmy Lindström), som visar sig vara intelligent och blir en resurs. Efter ett tag får ungarna lite dåligt samvete och vill göra något gott med pengarna, och börjar skänka miljoner till välgörenhetsorganisationer.

Det ljuva livet varar inte hur länge som helst. Det visar sig att ett gäng skurkar anförda av den onde, tyske företagaren William Otto (Kurt Ravn) är på jakt efter byxorna. Dessa skurkar lyckas få reda på att Mats har brallorna och filmen förvandlas till en rafflande actionthriller.

När Ella Lemhagen besökte BUFF i början av året och visade klipp ur filmen, sa hon att hon var lite rädd för att den skulle bli barnförbjuden. Jo, det låter rätt otroligt, men hon var rädd att hon gjort en lite för tuff film. Nu försågs filmen med 11-årsgräns, men den nya POJKEN MED GULDBYXORNA är onekligen en överraskande tuff film - något den vinner på. När jag var barn tyckte jag att det var så fånigt i barnfilmer att alla skurkar var rätt snälla och aldrig försökte skada hjältarna på riktigt. I Lemhagens film är skurkarna verkligen onda, de är beväpnade, de torterar och misshandlar Mats' farsa, och det blir vilda jakter och duell med slangbella - och som så många andra bra actionfilmer, utspelas slutuppgörelsen på ett stålverk (Jfr COBRA och TERMINATOR 2).

Vore jag i tioårsåldern hade jag antagligen älskat den här filmen, jag hade tyckt att den var hur cool och spännande som helst - och vem vill väl inte ha ett par brallor med obegränsade mängder pengar i fickorna?

Som vuxen har jag en del anmärkningar - antagligen typiska vuxenanmärkningar. Logiskt sett håller det här inte riktigt. För det första: det är 2014. Borde inte Mats istället ha ett guldbankkort eller en guldapp? Och det är ingen som reagerar på att några ungar köper dyra prylar och betalar kontant. De äter på dyra restauranger, de till och med bokar en svit på ett hotell. Allt kontant. Men det är väl sådant en tioåring inte tänker på; att det är otroligt misstänkt om det kommer en pojke med flera tusen spänn i fickan.

Ett par scener med Zeke är lite onödiga och slutscenerna känns lite avslagna, men på det stora hela är detta ett lyckat toppraffel för den yngre publiken.

... Och vad som är lite kul är att Harald Hamrell; alltså 70-talets Mats, och som nu främst är regissör, har en liten roll som polis.

 

 

 

 

(Biopremiär 26/9)

Bio: The Equalizer

Foton copyright (c) UIP Sweden

En dag någon gång under 1990 slog jag på TV:n och upptäckte att samtliga kanaler försvunnit. Märkligt. Irriterande. När jag senare gick ut såg jag en lapp i trapphuset. De höll på att installera kabel-TV i kåken. Under de närmaste veckorna, innan jag tröttnade, såg jag därför fruktansvärt mycket TV, en massa TV-serier, plötsligt gick det ju deckare varje dag.

En av de TV-deckare som gick på någon kanal, antagligen TV3, var MCCALL - vilket THE EQUALIZER (1985-1989) kallades i Sverige. Jag minns inte om jag faktiskt tittade på den serien. Jag minns främst en sketch i något humorprogram där man drev med serien. Den brittiske karaktärsskådespelaren Edward Woodward, känd från THE WICKER MAN och som gick bort 2009, spelade Robert McCall, före detta agent, numera privatdeckare.

När nu Antoine Fuqua, mannen bakom TRAINING DAY, BROOKLYN'S FINEST och OLYMPUS HAS FALLEN, har gjort långfilm av THE EQUALIZER innehar Denzel Washington rollen som McCall. McCall är fortfarande en man med en mystiskt förflutet, det antyds att han varit något slags agent som iscensatt sin egen död, men där slutar väl i princip alla likheter med TV-serien. Fuqua har gjort en exceptionellt stenhård actionthriller, fullkomligt humorbefriad och extremt rå.

McCall lever ett stillsamt liv i Boston. Han arbetar i ett enormt varuhus som bland annat säljer verktyg (notera detta!), han hjälper en överviktig kollega att komma i form, och eftersom han har sömnproblem går han varje natt till ett fik där han dricker en kopp te och läser böcker. Samma ställe frekventeras av Alina (Chloë Grace Moretz), tonårig prostituerad. De två brukar prata med varandra, hon vill egentligen bli sångerska. När Alina blir brutalt misshandlad av sin ryske hallick och dennes vedervärdiga anhang, får McCall nog. Han kliver in på deras kontor och bland annat med hjälp av två korkskruvar dödar han dem allihop på 29 sekunder.

Det visar sig att dräggen inte var vilka skurkar som helst, McCall har tagit kål på några viktiga personer i den ryska maffian. Därför skickas den iskalle och grymme "Teddy" (Marton Csokas), tidigare spetsnaz, till Boston för att leta upp och döda McCall - och alla som står McCall nära. Men nu är ju inte McCall vem som helst. Han besitter a particular set of skills. Han blir tvingad att ensam slåss mot horder av ryssar. Och då är det bra att ha tillgång till verktyg. Borrmaskin, till exempel. Och bultpistol.

Denzel Washington kan ibland vara lite irriterande, åtminstone när han spelar i seriösa dramer; då framstår han som rätt präktig. Men - när han spelar hårding, som i TRAINING DAY och MAN ON FIRE, då är han så hård att han får badkarsvatten att kallna och tapeter att lossna. Actionscenerna i THE EQUALIZER är väldigt blodiga, det blir närmast splatterfilm här, och av någon anledning gillar McCall att klocka sina våldsamma bedrifter. Han planerar sina drag i huvudet innan samman drabbningen, gissar hur lång tid det kommer att ta, och så klickar han på sitt armbandsur och går loss så att blod och hjärnsubstans sprutar. Det är sällan vi får se så här brutala thrillers nuförtiden, vi lever ju i en era när Hollywood försöker se till att alla filmer får åldersgränsen PG-13 (inget blod, inga svordomar, inget naket) för att locka så stor publik som möjligt.

Men ultravåldet till trots - Fuquas film är till större delen ett drama. Filmen berättas i ett ganska långsamt tempo, vi får ta del av McCalls lugna vardag ett bra tag innan Alina råkar illa ut. De flesta scenerna utspelas nattetid, scenerna från fiket är uppenbart inspirerade av Edward Hoppers målning "Nighthawks", filmmusiken är hotfullt lågmäld. En del dialog i början är kanske lite klumpig och övertydlig, som när McCall berättar om "Den gamle och havet" för Alina, men det är inget som stör.

Jag gillar THE EQUALIZER. Det här torde vara höstens, kanske årets, hårdaste film. Och jag gillar tuffa thrillers som inte kompromissar. Dessutom är Marton Csokas en särdeles obehaglig skurk. Oklanderligt klädd, alltid ett och samma kalla, känslolösa ansiktsuttryck, och något makalöst sadistisk och genomrutten.

Bill Pullman och Melissa Leo dyker upp i två mindre roller som före detta kollegor till McCall.
Fast när jag tänker efter ... Det här är ju en Liam Neeson-film. Liam Neeson brukar ju numera ofta spela en stenhård ex-agent med a particular set of skills. Utvecklades månne den här filmen med Neeson i åtanke? Denzel Washington, som även producerat, klarar dock uppgiften galant. Det vore kul att se en crossover-film där Robert McCall slår sig samman med Bryan Mills från TAKEN-filmerna och rensar upp!

(Biopremiär 26/9)

Serier: Det var en gång i Frankrike, tredje delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Tredje delen: "Polisens heder"
Av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget 

En miljon sålda exemplar in Frankrike. Det är en hel del. Liknande upplagor på seriealbum - eller ens serietidningar - är vi inte i närheten av här i Sverige. Tvärtom - här verkar vissa mindre förläggare tycka att det är en framgång om man lyckas sälja ett par hundra ex. Att seriesviten "Det var en gång i Frankrike" av Fabien Nury och Sylvain Vallée säljer som den gör i sitt hemland är inte konstigt: detta är en av senare års absolut bästa serier - och en av de märkligaste.
"Det var en gång i Frankrike" är en komplex serie och dess huvudperson Joseph Janovici är en komplex person. En judisk skrothandlare som gör sig en förmögenhet, som under andra världskriget skaffar sig många tyska vänner - och som hjälper den franska motståndsrörelsen. Joseph, som funnits i verkligheten, var en märklig man. Han är osympatisk och man vet inte var man har honom, åtminstone inte än så länge i den här albumsviten. Vad är han egentligen ute efter? Är han ond, god, är han bara självisk?
Detta tredje album handlar om Honneur de la police; en grupp inom den franska motståndsrörelsen bestående av anställda inom Paris' poliskår. Vi presenteras för två poliser, men även dessa är lika tvetydiga som Joseph.

När jag recenserade de två första albumen (läs texten HÄR) anmärkte jag på att serieskaparna hoppade fram och tillbaka i tiden, vilket skapade en del förvirring - ibland visste jag inte var och när scenerna utspelade sig. Den här gånger håller man sig till åren 1943-1944 och handlingen berättas kronologiskt. Intrigerna är dock lika snåriga den här gången, men vet aldrig vad man kan förvänta sig när man vänder blad - handlingen tar tvära vändningar.

Teckningsmässigt är detta smått fantastiskt. Joseph rör sig i varierade miljöer och allting är detaljerat avbildat. Bildvinklar varieras konstant. Färgläggningen är stämningsfull - vid ett tillfälle besöker figurerna en dekadent tysk nattklubb och den känns onekligen dekadent. Berättartekniskt är det strålande, liknande flyt får man leta efter, dialogen känns naturlig och vad gäller den svenska översättningen har jag ingenting att anmärka.
Nu återstår tre album i den här serien. De ser vi fram emot. Att "Det var en gång i Frankrike" ges ut i Sverige är en stor kulturgärning! 

-->

Bio: Mannen som räddade Paris

Foton copyright (c) Atlantic Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - fransk-tyskt, till och med.
MANNEN SOM RÄDDADE PARIS smögs upp på Filmstaden här i Malmö utan att pressvisas, vi fick inte ens ett meddelande om att den skulle gå upp på bio. Således blev det till att traska bort till en ordinarie visning under helgen. Jag gissade att det knappast skulle bli rusning till den här filmen - och jag gissade rätt. Förutom jag dök det upp fem betalande, och jag var yngst i salongen.
Detta är en film av Volker Schlöndorff, som forfarande främst är känd för att ha gjort BLECKTRUMMAN. Fast att kalla detta för film är nästan att ta i - det är en filmatiserad pjäs och 80% av filmen är inget annat än just teater på stor duk. Innehållet är dock intressant. Året är 1944 och den tyske generalen von Choltitz (den franske skådespelaren Niels Arestrup från EN PROFET) och hans mannar planerar att spränga Paris i luften. Bomber placeras ut över staden. Men så plötsligt kliver den svenske konsuln Raoul Nordling (André Dussollier från EN BOHEM I PARIS och en väldig massa annat) in på generalens hotellrum, han har tagit sig in i byggnaden via en lönngång. Nordling har för avsikt att prata von Choltitz tillrätta och få honom att avstå från att utplåna Paris.

... Och som vi alla vet, står Paris kvar. Och detta är väl det största problemet med filmen. Vi vet ju hur det kommer att gå. Det blir aldrig någonsin det minsta spännande.
Varför svenska hjältar under andra världskriget tvunget skulle heta Raoul vet jag inte, men till skillnad från Raoul Wallenberg, har jag aldrig hört talas om herr Nordling, en man som levde hela sitt liv i Paris - och som inte såg det minsta ut som André Dussollier. I Frankrike är dock karln en välkänd nationalhjälte och tydligen har det gjorts flera filmer om hans bedrift.

Större delen av MANNEN SOM RÄDDADE PARIS utspelar sig i ett och samma rum. Två gubbar pratar. Och pratar. Det är så ofilmiskt det kan bli. Schöndorff försöker emellanåt liva upp det hela med att visa vad som händer ute på stan samtidigt - hur tyska soldater jobbar med bomberna, hur franska motståndsmän drabbar samman med fienden; det blir lite pang-pang, och jag tänker att det hade blivit en betydligt mer engagerande film om lejonparten hade handlat om till exempel en motståndsman eller en vanlig tysk soldat och dennes upplevelser under denna dramatiska natt. Då hade utgången varit mindre oviss; killen skulle ju kunna stryka med på slutet.
Arestrup och Dussollier är utmärkta i sina roller, bristen på spänning till trots blir det intressant. Men vad detta ska upp på bio att göra begriper jag inte. Det ser ut som en TV-film; som klassisk TV-teater. Filmen gör sig sannolikt bättre i det mindre formatet. Betyget blir tveksamt.

(Biopremiär 19/9)

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Polly Bergen

Den amerikanska skådespelerskan Polly Bergen har gått bort, 84 år gammal, och hon var ju främst känd för sin roll som mrs Vernon-Williams i John Waters CRY-BABY från 1990.
Nej, det är hon förstås inte. Jag gissar att hon nog mest är känd som Gregory Pecks hårt prövade hustru i FARLIG FRÄMLING från 1962, det vill säga originalversionen av CAPE FEAR med Robert Michum som busen. Men Polly Bergen gjorde oerhört mycket mer än dessa två roller.

Bergen började som sångerska och hade redan skapat sig en karriär innan hon gjorde sin första egentliga filmroll i RUSKIGA REKRYTER (1950) med Dean Martin och Jerry Lewis. Dessa herrar spelade hon mot igen i GRABBEN ÄR MIN och ALLA TIDERS KOMPIS. Under 1950-talet kunde hon även ses i saker som FAST COMPANY och FORT BRAVO, och 1958 fick hon sin egen TV-serie; THE POLLY BERGEN SHOW.
1960 och 70-talen tillbringade Bergen mest i TV-produktioner och hon medverkade i ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, WAGON TRAIN, DR KILDARE, brittiska rysarserien THRILLER, ELLERY QUEEN, THE LOVE BOAT och TV-filmen MURDER ON FLIGHT 502. På 1980-talet mötte hon åter Robert Mitchum, då i serien KRIGETS VINDAR, och hon sågs i HOTEL, MORD OCH INGA VISOR och ännu fler anonyma TV-filmer.

Polly Bergen filmade fram till 2012 och de senaste decennierna hade hon roller i THE SOPRANOS, COMMANDER IN CHIEF, DESPERATE HOUSEWIVES, och sista biofilmen hette A VERY SERIOUS PERSON, den kom 2006 och ska inte blandas ihop med bröderna Coens A SERIOUS MAN.

POLLY BERGEN

1930 - 2014

R.I.P.

-->

Bio: Min så kallade pappa

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Under tillkomsten av sin nya film MIN SÅ KALLADE PAPPA var dess manusförfattare och regissör Ulf Malmros väldigt aktiv i sociala medier. Nu verkar karln ha försvunnit från Twitter och Facebook, men vi fick följa hans arbete från casting, via filmning, till klippning. Väldigt kul. Dock avslöjade nog Malmros aldrig vad filmen handlade om eller ens vad det var för typ av film. Jag ser alltid fram emot varje ny Ulf Malmros-film, han har gjort ett par av mina svenska favoritfilmer, och oftast har det handlat om komedier. Den här gången är det ett drama av det tyngre slaget.
Michael Nyqvist spelar den självupptagne skådespelaren Martin, som helst vill spela seriösa roller på Dramaten, men istället medverkar i "Bennys baciller"; en fars på Chinateatern. Föreställningens stjärna görs av Henrik Dorsin. Vi får se utdrag ut pjäsen; det är hutlöst roligt, en härlig parodi på fjantiga farser, och jag vill se möget i sin helhet! Dorsins rollfigur visar sig vara ännu mer självupptagen än Martin, till på köpet är han ett riktigt svin. Martin har en fest i sin enorma våning för att fira alla sina år på teatern, och där förnedras han av Dorsin. Festen avslutas abrupt när Martin drabbas av en stroke och hamnar på sjukhus med minnesförlust.

Vad Martin aldrig berättat för någon är att han har en dotter. Vera Vitali spelar denna dotter; den gravida lågstadiefröknen Malin. Hon har aldrig träffat sin far, eftersom Martin tidigt lämnade modern och sedan alltid höll sig borta. Nu söker Malin upp sin far och försöker skapa något slags relation från scratch - eftersom han inte har en aning om vem hon är. Eller vem han själv är.
MIN SÅ KALLADE PAPPA är en ytterst välspelad film. Nyqvist är oerhört bra i rollen, det torde vara lite Guldbaggevarning här, och Vitali gör också bra ifrån sig som den frustrerade Malin. Sverrir Gudnason är en skådespelare jag ofta har lite svårt för - han brukar göra alla roller precis likadant, alltid aningen för överdrivet och lite för teatraliskt. Här spelar han Malins sambo Frank - och han är ett kräk. Och Gudnason har väl aldrig varit bättre. Det är något med hans anletsdrag och leende som gör att han verkligen känns falsk och obehaglig. Johannes Brost har en mindre roll som Franks farsa, en aning besynnerlig herre som står Malin förhållandevis nära.

Tova Magnusson-Norling och Källa Bie dyker upp i minimala roller, medan Lotta Tejle, som brukar ha större roller i Ulf Malmros' filmer, även hon förpassats till en liten biroll. Och jag kan inte påminna mig att någon av rollfigurerna pratar värmländska. Apropå värmländska: Björn Starrin medverkar inte alls - och Kjell Bergqvist lyser med sin frånvaro även han.

Nå. Jag tycker att MIN SÅ KALLADE PAPPA är en bra film. Gripande och helt klart sevärd. Och som sagt: skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Men - till skillnad från tidigare Ulf Malmros-filmer kommer jag troligen aldrig att se den här rullen en gång till. Den har liksom gjort sitt efter en titt. Men det brukar jag anse om de flesta dramer. Filmen är dessutom aningen för lång med sina 123 minuter och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om slutet.

(Biopremiär 19/9)

-->

Bio: The Maze Runner

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

De amerikanska filmproducentrerna rotar allt djupare i boklådorna för att hitta rafflande ungdomsböcker att filmatisera. Harry Potter- och Twilightböckerna filmatiserades relativt omgående efter att de kommit ut, men i många fall har jakten på en ny mastodontfranchise lett till att man dammat av gamla, bortglömda saker. Boken "Ender's Game", vars filmatisering 2013 floppade, kom redan 1985, och den nu aktuella "The Maze Runner: I dödens labyrint" av James Dashner kom 2007 - och i svensk översättning först nu inför filmpremiären.

Jag har inte varit alltför positiv till de tidigare filmer av den här sorten som kommit de senaste åren. Jag tycker att HUNGER GAMES-filmerna är för bleka, vissna och ospännande. Jag tyckte bättre om DIVERGENT, även om den inte är något att hoppa högt över. Långfilmsdebuterande regissören Wes Balls THE MAZE RUNNER skiljer sig en aning från nyss nämnda filmer, eftersom dess antagonist inte är en tonårstjej - och målgruppen är blandad, det här är inte främst riktat mot unga flickor. Det är en klar fördel som filmen vinner på - och även om åsikterna var blandade efter pressvisningen erkänner jag glatt att jag gillade filmen. Det hade jag inte riktigt räknat med!

Dylan O'Brien spelar ynglingen Thomas, som med minnesförlust vaknar upp i en hiss på väg uppåt. Han hamnar ute i vildmarken, där ett gäng tonårskillar tar emot honom. De är alla fångar där, ingen minns hur de har hamnat där - och de är omgärdade av höga murar. Bakom dessa murar döljer sig en labyrint - en mekanisk labyrint som förändras varje natt.

Några modiga killar har utsetts till "maze runners" - de beger sig in i labyrinten för att utforska den och försöka hitta en utväg. Förutom den överhängande risken att gå vilse, kan man även dödas av de otäcka, till hälften mekaniska varelserna som kallas grievers. Livet med pojkarna i lägret är inte heller en dans på rosor; där utkämpas maktkamper. En kille som kallar sig Gally (Will Poulter) är något slags självutnämnd ledare, Thomas Brodie-Sangster spelar Newt, som inser att Thomas troligen är en bättre lämpad ledare.

Så en dag skickas en tjej som heter Teresa (Kaya Scodelario) upp med hissen. Hon är den enda tjejen - och tydligen ska hon vara den sista som anländer. Och det verkar som om hon och Thomas kände varandra innan de fick sina minnen raderade.

Jag har alltid varit förtjust i sådana här berättelser. Enorma, märkliga städer och byggnader som verkar leva egna liv, som bär på djupa mysterier. Alex Proyas gjorde den kanske inte helt lyckade DARK CITY, om en stad som förändras, och på 1980-talet kom Francois Schuitens och Benoît Peeters seriealbumsvit Les Cités Obscures, som inleddes med "Samaris murar"; ett album som gjorde stort intryck på mig när det publicerades på svenska.

Wes Ball har tidigare främst jobbat med set design och visuella effekter - och labyrinten i den här filmen är en imponerande och fantasieggande skapelse. Filmen står och faller med den. I övrigt är det här något slags korsning mellan "Flugornas herre" och filmen CUBE, om ni nu minns den. Slutet är rätt klyschigt och inget vidare (här medverkar Patricia Clarkson), men fortsättning följer - och fram tills dess är det spännande och underhållande.

Filmen är lite tuffare än övriga tonårsfilmer av det här slaget; hade THE MAZE RUNNER kommit på 1980-talet hade det varit en blodig Schwarzeneggerfilm. Nu är det dock 2014 och majoriteten actionfilmer mildras för att kan förses med åldersgränsen PG-13, så att barn och ungdomar kan se dem. I Sverige har dock THE MAZE RUNNER blivit barnförbjuden. Detta är synnerligen märkligt. Så här står det på Statens Medieråds hemsida: "Framställningen innehåller skräckinslag med en hotfull och ödesmättad stämning, närgånget skildrat våld, suggestiva mardrömsscener och starka nyhetsinslag med lidande människor. Detta i kombination med instängda och utsatta barn och ungdomar i uppslitande situationer bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn under 15 år." Det här låter inte klokt. Visst, filmen är tuffare än HUNGER GAMES och DIVERGENT, men det är fortfarande en "snäll" film riktad till ungar. Nu kan dessa inte se filmen på bio - så de kommer väl att sitta hemma och ladda ner den illegalt istället. Samtidigt förses en hel del betydligt mer våldsamma och vuxna filmer med 11-årsgräns. Det är väldigt märkligt, det här.

I vilket fall: jag tycker att THE MAZE RUNNER är en överraskande bra och spännande film!

... Och alla filmer som innehåller repliken "... Or die trying!" är per automatik bra.

 

(Biopremiär 19/9)

Bio: The Double

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
När jag flyttade hemifrån - det är väldigt längesedan nu - hade jag som brukligt inflyttningsfest. Efter att ha ätit och druckit hemma hos mig, gick vi vidare på lokal; jag vill minnas att det var Johns vi hamnade på. Det dracks ännu mer, stället stängde, och jag lullade ensam hemåt. Jag gick in genom porten, uppför trapporna, och tog fram dörrnyckeln.
Nyckeln passade inte!
Där stod jag och lirkade och hade mig utan att lyckas låsa upp. Plötsligt öppnades dörren - inifrån ...
Det visade sig att jag försökt ta mig in till grannen på våningen under - men när jag senare tänkte på incidenten associerade jag till Kafka. Det här var ju allt lite kafkaeskt. Tänk om jag mött mig själv? Tänk om det var jag som öppnade dörren för att be mig dra åt helvete.
Jag kom att tänka på denna episod när jag såg THE DOUBLE; en ny film av Richard Ayoade som gjorde SUBMARINE (som jag inte sett). Nu bygger förvisso Ayoades film; en brittisk produktion, på Fjodor Dostojevskijs kortroman "Dubbelgångaren" från 1846, men det är väldigt mycket Kafka över den här filmen och dess märkliga berättelse. Jag associerar även till Orwell och dennes "1984", och till Terry Gilliam - och då främst BRAZIL. Estetiskt sett tänker jag en del på europeiska och främst franska serietecknare. Färgskalan närmar sig Enki Bilals, kanske ser jag även lite Boucq i det här.

Jesse Eisenberg spelar Simon James, en grå mus med dåligt självförtroende som jobbar på ett besynnerligt och otroligt tråkigt företag. Där jobbar även Hannah (Mia Wasikowska) som Simon är hemligt förälskad i. När filmen börjar sitter Simon ombord på ett tunnelbanetåg. Kupén är tom sånär som på honom, trots detta kommer det fram en man och hävdar att Simon sitter på hans plats. Den osäkre Simon ser sig omkring, tvekar, men flyttar på sig. Denna scen sätter filmens ton och fångar Simons karaktär.
En dag dyker det upp en ny medarbetare på företaget. James Simon. Denne man ser ut exakt som Simon James och klär sig exakt likadant, men beter sig diametralt annorlunda. Han är utåtriktad, maskar på jobbet, och gillar att gå på krogen och ragga brudar. Simon känner att James börjar ta över hans liv. Dessutom limmar han framgångsrikt på Hannah.

Jag gillar verkligen THE DOUBLE. Jag har alltid fascinerats av sådana här historier - och av dystopier. Och detta är förstås en klassisk dystopi. Staden - och antagligen världen - de lever i är otroligt deppig och klaustrofobisk. Miljöer, bostäder och teknik är ett mischmasch av nytt och gammalt, och kombinationer av nytt och gammalt. Estetiskt sett är allt otroligt genomtänkt.
Företaget Simon jobbar på leds med järnhand av någon som kallas Översten (gamle fine James Fox), som figurerar i besynnerliga reklamfilmer, Wallace Shawn spelar mr Papadopoulos, som är något slags ettrig chef, Phyllis Sommerville gör Simons sjuka - och elaka - mor, vid hennes sida sitter en otroligt konstig kvinna och säger konstigheter, medan en manlig sköterska kräver att få alla kontanter Simon har på sig. Jesse Eisenberg är väldigt bra i den dubbla huvudrollen; i vanliga fall brukar jag tycka att han är rätt blek och enkelspårig.

Enligt NonStop Entertainments pressida är THE DOUBLE en dramakomedi. Jodå, det stämmer väl - till viss del. För visst är det här ofta roligt. Ibland är det direkt absurt - som när en begravning på den dödas begäran hålls mitt i natten. Samtidigt är det här lite obehagligt. Det är dystert. Men det är också vackert. Det är oupphörligen fascinerande. Det är även ganska långsamt berättat, det här är arty, och filmen sticker ut från det som i vanliga fall visas på SF:s biografer. Här i Malmö känns det som om den skulle fungera bättre på Spegeln - men Spegeln håller på att byggas om och är stängd sedan några månader.
När jag i slutet av året sammanfattar filmåret 2014 lär jag placera THE DOUBLE som en av årets bästa filmer. Den är även en av de mest unika filmerna i år.
Den här ska du förstås se.

(Biopremiär 19/9)

-->