Bio: Sånger från Manhattan

Foton: Andrew Schwartz Copyright: ©2013 Killifish Productions, Inc. All Rights Reserved. 
SÅNGER FRÅN MANHATTAN. Jag hade inte hört talas om den här filmen, så jag min pellejöns trodde förstås att den heter SONGS FROM MANHATTAN i original. Så är inte fallet - det visade sig att den heter BEGIN AGAIN. Men den handlar om sånger från Manhattan.
Och det är en osedvanligt jönsig film. Trevlig - men jönsig.
Irländaren John Carney, som gjorde ONCE, har skrivit och regisserat denna dramakomedi. Keira Knightley spelar den unga låtskrivaren Gretta från England, som flyttat till New York med sin popstjärna till pojkvän (Adam Levine, som tydligen är popstjärna i verkligheten - fast jag känner inte till pågen). Fast det dröjer inte länge innan han dumpar Gretta och drar till Los Angeles. Gretta kompis Steve (James Corden från ONE CHANCE) från Bristol uppträder på en liten klubb och tvingar den motvilliga Gretta att spela en låt på scenen.

Mark Ruffalo spelar Dan, en före detta musikproducent som sunkat ner sig; han har problem med exfru (Catherine Keener), dotter och jobb. Han råkar vara på klubben när Gretta uppträder och tycker sig se en stjärna födas. Han vill ta sig an henne - men bolaget han tidigare jobbade på säger nej. Då får Dan en fantastisk (och lite osannolik) idé: han och Gretta ska spela in en skiva själva - på olika platser runt om i New York. De samlar ihop några entusiastiska musiker som ställer upp, och så far de runt i stan och sjunger och spelar. Inga priser till er som räknar ut hur det slutar.
Jag köper inte storyn här. Allting går lite för enkelt - och det blir ofta töntigt. Extra töntigt när de lyckas få förbipasserande barn att medverka och sjunga stämmor.

Musiken som framförs i filmen är hemsk. Singer-songwriter-grejor och så slätstruket och visset att man storknar. Och är inte många av rollfigurerna lite för bohemiska och coola för att lyssna på sådan? I början säger Dan till Gretta att hon måste skaffa sig en ny look för att slå, hon kan inte fortsätta att vara en pojkflicka, hon är inte sexig nog. Hon blir arg - men scenen funkar inte alls. Hon är ju fucking Keira Knightley! Hon skulle kunna framträda täckt av bajs och ingen skulle märka det!
Vad som räddar filmen är skådespelarna - det är ett bra gäng; Knigtley, Ruffalo, Keener och Corden. Fast okej, Ruffalo - en kille jag oftast gillar - spelar över och hans rollfigur är lite för osannolik. Filmen är full av fina New York-miljöer och jag uppskattar att den trots sin snällhet och gullighet är R-rated - folk svär rätt kraftigt. Keira Knightley sjunger själv och det gör hon inte så tokigt. Synd att låtarna är så hemska, bara.
Ovanstående skäl gör att jag höjer betyget ett snäpp. För egentligen är det här lite för dumt.

(Biopremiär 18/7)

-->