TOPPRAFFEL! sörjer: Dick Smith

Dick Smith, den gamle spjuvern, har kastat in skumplasten, 92 år gammal - och lär väl ha sett ut som en av sina egna gamla skapelser, till exempel som Dustin Hoffman som väldigt gammal gubbe i LITTLE BIG MAN.
Han var ju en av världens främsta make up-experter, Dick Smith, något han även Oscarbelönades för. Han inledde sin karriär på 1940-talet och jobbade under 40-, 50- och 60-talen på en lång rad produktioner jag aldrig hört talas om, främst TV-filmer, men även biofilmer som THE ALLIGATOR PEOPLE. I slutet av 1960-talet stod han för sminket i TV-serien DARK SHADOWS och hängde med på den första långfiolmen som följde på serien; VAMPYRENS HUS.

Därefter kommer så en lång, lång rad berömda filmer i vilka Dick Smiths arbete är minnesvärt: MIDNIGHT COWBOY, ovan nämnda LITTLE BIG MAN, GUDFADERN DEL I och II, EXCORCISTEN och dess flängda uppföljare KÄTTAREN, FRUARNA I STEPFORD, TAXI DRIVER, MARATONMANNEN, den underskattade och kontroversiella ONDSKANS REDSKAP (jag vill gärna se en svensk lyx-DVD-utgåva av den!), DEER HUNTER, EXPERIMENTET, och så stod han för de kletiga effekterna i SCANNERS - men de fick vi knappt se i Sverige, eftersom censuren klippte bort dem.

Vidare har vi NIGHTHAWKS, GHOST STORY, BLODSHUNGER, SPASMS (hur hamnade han på den?), AMADEUS, STARMAN och den ohemult populära TV-serien NORD OCH SYD. På det följde POLTERGEIST III, DAD, TALES FROM THE DARKSIDE: THE MOVIE, Stephen King-serien GOLDEN YEARS, DÖDEN KLÄR HENNE, EVIGT UNG, och den sista film han jobbade på var ONDSKANS HUS, det vill säga nyinspelningen av THE HOUSE ON HAUNTED HILL.
Dick Smith tog fram- och utvecklade material för make up-effekter; skumplast, latex och så vidare. När Rick Baker - Smiths arvtagare - var 18 skickade han ett brev till Dick Smith och bifogade bilder på sina skapelser. Smith svarade omedelbart och ville träffa den unge Baker. Bakers föräldrar skjutsade grabben till Smith, där han genast fick anställning som assistent.

DICK SMITH

1922 - 2014

R.I.P.

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Phillip Marshak

Det finns en hel del besynnerliga och fascinerande filmer därute. Under en stor del av 1990-talet var jag på jakt efter en amerikansk porrfilm från 1978 som hette DRACULA SUCKS. Inte för att den skulle vara speciellt bra, men jag gillar ju Draculafilmer, den här P-våfflan hade rykte om sig att vara påkostad; det var trots allt en bioproduktion, och konstigast av allt: Reggie Nalder medverkade i den, tack och lov i en påklädd roll som Van Helsing. Reggie Nalder - vampyren i SALEM'S LOT, skurk i MANNEN SOM VISSTE FÖR MYCKET, grym tortyrexpert i MARK OF THE DEVIL. Hur hamnade han i en porrfilm?

En kollega till mig lokaliserade DRACULA SUCKS. Det visade sig att Maxs hade släppt den - under den märkliga titeln ERUPTION. Hur tänkte de där? Filmen var inte bra - men fascinerande.
Nu har dess regissör; Phillip Marshak, dött, 80 år gammal. 1980 regisserade han skräckfilmen CATACLYSM, som Troma släppte, en film med Cameron Mitchell i huvudrollen. Lustigt sammanträffande: den gode Mitchell dök även han upp i en påklädd roll i en porrfilm; DIXIE RAY - HOLLYWOOD STAR. Marshak regisserade även en av historierna i NIGHT TRAIN TO TERROR; en skräckfilm med tre korta episoder, varav en var en nerklippt version av en aldrig färdigställd långfilm.
Men förutom dessa två skräckisar gjorde Phillip Marshak mest porr. Han låg bakom verk som SEXPARTY I KLIPPIGA BERGEN, SPACE VIRGINS och BLUE ICE - och minsann om inte Reggie Nalder medverkar även i den sistnämnda. Var Nalder månne polare med Marshak?
Phillip Marshak slogs i Korea, hans studerade skådespeleri med Chico Marx dotter Maxine, han medverkade i några pjäser, och på 1960-talet flyttade han från New York till Los Angeles, där han jobbade som Jerry Lewis' assistent.

PHILLIP MARSHAK

1934 - 2014

R.I.P.

-->

Bio: Pettson & Findus - Roligheter

Foton: Mathias Neumann © 2014 Tradewind Pictures, Senator Film München, Network Movie. All Rights Reserved.
Under större delen av 1990-talet var jag lärarvikarie på låg- och mellanstadiet, och en dag för ungefär tjugo år sedan blev jag instruerad att titta på en dokumentärfilm tillsammans med en lågstadieklass. Filmen handlade om Sven Nordqvist, mannen bakom Pettson & Findus. Jag hade aldrig läst några Pettsonböcker, men jag kände till figuren och i den här dokumentären gav Nordqvist ett synnerligen sympatiskt intryck. I synnerhet som han hävdade att den som influerat honom mest är Will Elder. Den lika legendariske som genialiske MAD-tecknaren, alltså. Och nog för att det finns mycket av Will Elders eyeball-kicks i Sven Nordqvists bilder.
Sedan dess har jag fortfarande inte läst några Pettsonböcker. Jag har heller inte set några av alla de TV-program och filmer som gjorts. Jag hade ingen aning om vad den här nya biofilmen var för något - och när jag slog mig ner på pressvisningen och filmen rullade igång lyfte jag på ögonbrynen när den visade sig vara tysk. "Pettersson und Findus - Kleiner Quälgeist, große Freundschaft" heter den här filmen, som regisserats av en som heter Ali Samadi Ahadi, och det är tydligen hans andra Pettsonfilm. Titelrollen inehas av Ulrich Noethen, och gamla fina Marianne Sägebrecht spelar en grannfru. Men alla pratar svenska - vilket innebär att munrörelserna inte stämmer det minsta och det ser allmänt befängt ut. Ungefär som när man tittar på tysk TV. Vilket kanske är passande. Claes Månsson, Allan Svensson, Ewa Roos och Vicki Benckert gör några av rösterna.

Filmen är baserad på fyra av Nordqvists böcker och handlar bland annat om hur Pettson fick katten Findus - och det hela är väldigt snällt. Man har byggt upp miljöerna så att det ser ut som i böckerna, figurerna ser ut som i böckerna, och katten Findus är datoranimerad. Det är förhållandevis välgjort och livfullt, men samtidigt plastigt på ett lite märkligt sätt. Findus fungerar inget vidare, han integreras inte i miljöerna på ett tillfredsställande sätt, utan ser mest ut som just en animerad katt som kopierats in i filmen. Fast det noterar kanske inte den unga målgruppen.
Jag känner att jag är alldeles för gammal för PETTSON & FINDUS - ROLIGHETER. Som ofta är fallet när jag ser på renodlad barnfilm blev mina ögonlock snabbt tyngre och tyngre. Det blev allt lite småtrist i längden. Men färgglatt. Ungarna lär inte klaga.

(Biopremiär 1/8)

-->

Bio: The Purge: Anarchy

Foton copyright (c) UIP Sweden
James DeMonacos THE PURGE hade svensk biopremiär i juli 2013 - och redan nu har vi en uppföljare på repertoaren. Jag får tillstå att det känns lite oväntat. Nej, inte att det kom en uppföljare, men att de här filmerna faktiskt går upp på bio i Sverige. Det osar lite Direkt-på-DVD om filmerna - men den första filmen blev en sleeper i USA och drog in en massa pengar; den var förhållandevis skitbillig för Universal att göra.
Jag tyckte att THE PURGE var en rätt okej och underhållande film, men jag köpte inte premissen för fem öre. i En nära framtid har man lyckats dra ner brottsstatistiken i USA riktigt, riktigt rejält - detta tack vare The Purge. Reningen. En natt om året är det fritt fram att leva jävel och mörda och avreagera sig utan rättsliga påföljder. De rika låser in sig, de festar och har trevligt, de fattiga och utsatta försöker gömma sig bäst det går på gatorna, på vilka beväpnade gäng drar fram och slaktar och har sig.
Nej, det här är nog ännu mer långsökt än handlingen i THE HUNGER GAMES. Inte ens det mest ultrahögerstyrda samhälle skulle väl komma på-, rösta igenom- och genomföra något som The Purge. Det blir lite dumt. Fast okej - tanken är intressant.

Om man tyckte att handlingen var dum i första filmen, vänta då bara på del två. Ja, jösses! Den här gången är det ännu värre. James DeMonaco står åter för manus och regi, men kända namn saknas nu helt - förra gången bidrag Ethan Hawke och Lena Headey med lite klass som skapade åtminstone en viss trovärdighet.
Titeln utlovar anarki, men sådan lyser med sin frånvaro. Huvudrollen den här gången innehas av Frank Grillo, som spelar en kille som går under namnet Sergeant. Han beväpnar sig och beger sig ut i nattens mörker som något slags Punisher, och skjuter ner våldsverkare. Vidare har vi ett ungt par på väg hem i sin bil. Bilen får motorstopp och de unga tu är riktigt illa ute, eftersom The Purge drar igång just då. Och så har vi en mår och hennes dotter som tvingas fly från sitt hem efter att inkräktare tagit sig in där.
De här fem sammanstrålar och under ledning av hårdingen Sergeant ska de försöka överleva natten - och Sergeant ska fullfölja sitt hemliga uppdrag, vad det nu är. Och nej, inte blir det lätt, inte - tvärtom blir det svårt, med alla mordgalna människor som envisas med att lägga sig i. Och plötsligt blir det HOSTEL 3 av det hela.

Jag ska inte spoila handlingen, men mot slutet av filmen går DeMonaco verkligen för långt; det blir mest fånigt, och folk; de rika som prioriterar på The Purge, beter sig löjeväckande och fäller de mest löjeväckande repliker.
Den här gången är det mer actionfilm än skräckthriller. Det skjuts och pangas rejält, och ibland blir det i princip krig mellan olika grupper. Långa scener där mynningsflammor lyser upp mörkret till öronbedövande smattrande. Speciellt spännande blir det aldrig och rollfigurerna är alldeles för anonyma för att man ska bry sig. Men jag kan inte påstå att det är tråkigt och den där Frank Grillo skulle onekligen funka bra i en ny film om The Punisher. Om någon nu vågar sig på att göra en sådan.

(Biopremiär 30/7)

-->

Serier: Linda och Valentin: Samlade äventyr 1

LINDA OCH VALENTIN: SAMLADE ÄVENTYR 1

av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières

Cobolt

Som barn älskade jag science fiction-äventyr. Förstås. Konstigt vore det annars. Problemet var bara att när jag var barn, var det 1970-tal - och jag bodde i Sverige. Det var väldigt svårt att tillfredställa mitt behov av rymdaction. TV visade på sin höjd Blixt Gordon med Buster Crabbe (och det var kanske dansk TV som körde den), 1975 gick MÅNBAS ALPHA på TV, 1977 kom förstås STJÄRNORNAS KRIG, och 1978 visade SVT en handfull avsnitt av STAR TREK. I Fantomen gick Blixt Gordon av Dan Barry, i Serie-nytt hittade man Tom Trick, det fanns kanske några serier till, men det var rätt tunt. Jag fick allt rita mina egna science fiction-serier.

Men så en dag hittade jag seriealbumet "Ambassadören som försvann" på Landskrona Stadsbibliotek. Albumet kom ut 1976, men jag antar att det här var efter att jag sett STJÄRNORNAS KRIG. Detta var det fjärde albumet om Linda och Valentin - trodde jag då. Som så ofta var fallet publicerade Carlsen/if inte albumen i korrekt ordning. "Ambassadören som försvann", som kom ut i Frankrike 1975, är det sjunde äventyret med de två rymdagenterna - dock publicerades det första äventyret inte som album.

Det här albumet gjorde oerhört stort intryck på mig. Jag tyckte att det var fantastiskt bra och roligt, och Jean-Claudes Mézières teckningar skapade verkligen en sense of wonder, som det heter på engelska. Jag lånade genast övriga, då utkomna album - och på Thörnqvists bokhandel hittade jag "Den falska världen" till reapris. "Den falska världen", som kom på svenska 1977, var mitt favoritalbum i sviten - kanske beroende på att jag aldrig riktigt förstod det som barn. Och jo, Linda och Valentin var en serie som blev alltmer vuxeninriktad med tiden.

Totalt publicerades sexton album på svenska - de sista fyra gavs ut av Alvglans. Och jag får erkänna att jag nog inte läst de där fyra-fem sista albumen. Jag vet inte riktigt varför. Jag tittar på listan över de svenska albumen och inser att jag inte ens kände till att de tre sista faktiskt kom ut här. Sedan dess har Linda och Valentin gått som följetong i Fantomen, men eftersom jag bara köper strönummer av den tidningen, har jag inte återupptagit bekantskapen med serien där. Dock fick jag på 80-talet ett danskt album som samlade ett knippe korta avsnitt - "Ad rummets veje".

Linda och Valentin är en väldigt omhuldad serie. Älskad av många i min generation. Okej, serien är inte älskad av alla - jag minns att jag såg en insändare i Fantomen som klagade på denna "konstiga" serie, och redaktören svarade att serien faktiskt är dåligt berättad, eller något sådant, och nu plockats bort. Ett väldigt konstigt svar - om redaktören tyckte så, varför köra den till att börja med?

Linda och Valentin dök upp första gången 1967 och de två figurerade i 23 album innan serien slutligen avslutades 2013 - och det var hela tiden samma team; Christin & Mézières, båda födda 1938, som låg bakom. Det här var en väldigt betydande serie på flera sätt. Mest uppenbart är att serien influerade George Lucas när han gjorde sin STJÄRNORNAS KRIG. Det är även en serie som blir alltmer politisk, och Pierre Christin har gjort en del direkt politiska album förutom Linda och Valentin. Någon har kallat Linda och Valentin för en socialdemokratisk science fiction-serie. Det uppfattade jag förstås aldrig när jag var barn.

Det nya förlaget Cobolt, en svensk avläggare till danska Cobolt, har nu börjat att återutge Linda och Valentin i kronologisk ordning. Sju tjocka, flotta, inbundna volymer ska det bli, och den första finns ute på hyllorna sedan en tid tillbaka.

Nackdelen med att ge ut en serie komplett, i kronologisk ordning, är att många serier började lite stapplande - ofta är de första äventyren inte representativa för serien. Så är fallet med Linda och Valentin. De två huvudpersonerna introducerades i ett kortare äventyr; "De onda drömmarna", som i Sverige tidigare publicerats i Tung Metall nr 11/1986 (som jag läste i en bastu). Detta första äventyr är ärligt talat inget vidare och det är svårt att tro att detta inte bara kunde få en fortsättning, utan även utvecklas till en berömd serie. Handlingen är lite krafsig och det är rätt ofokuserat berättat, vilket leder till viss förvirring. Det känns som om de två upphovsmännen har hittat på efterhand. Rumtidsagenten Valentin, som lever i den 27:e århundradet, reser tillbaka till medeltiden för att haffa en skurk från sin egen tid. Valentin får hjälp av bondflickan Linda - som utan att protestera sedan följer med Valentin till framtiden. Hennes framtid, hans nutid. Varför gör hon det?

När nästa äventyr; "Det stigande vattnets stad", börjar har även Linda gått och blivit agent och Valentins kollega, och trots att hon kommer från 1000-talet, är hon den smartare av de två. Valentin kan ibland ge intryck av att vara lite trög och Linda får ha överseende med honom - vilket hon efter några album har på ett kärleksfullt sätt.

Detta andra äventyr är betydligt bättre än det första, framför allt finns här flera maffiga bilder på ett översvämmat New York, men det är fortfarande aningen tunt och trevande. Det hela blir ytterligare lite bättre i den här bokens tredje äventyr; "De tusen planeternas rike". Dock får vi vänta till volym två, som kommer i september, innan serien tar fart på riktigt.

Cobolts utgåva av Linda och Valentin är nyöversatt av Björn Wahlberg, som tidigare gjort underverk med Tintin. Boken innehåller ett långt förord med intressanta fakta, och det har även stoppats in omslag och annat från Pilote; den fransk-belgiska serietidning Linda och Valentin ursprungligen publicerades i.

Även om äventyren i denna första volym alltså är lite svagare än det som komma skall, så är detta förstås en bok som bör införskaffas av alla som påstår att de är intresserade av serier. Linda och Valentin är en av science fiction-genrens hörnpelare.

Bio: Hercules: The Thracian Wars

Foton copyright (c) Paramount Pictures
Det ska vara en Hercules i år. För ett par månader sedan gick Renny Harlins THE LEGEND OF HERCULES upp på bio i Sverige. Enligt personalen på Filmstaden är det den film som gått sämst på bio i år. Våra glada vänner på The Asylum har förstås snabbt fått ur sig en Herculesfilm: HERCULES REBORN. Men här har vi nu slutligen årets stora Herculesfilm, den alla väntat på: HERCULES - eller som den heter i Sverige: HERCULES: THE THRACIAN WARS. För regin står den alltid lika profillöse Brett Ratner; en typisk Gun For Hire, och filmen bygger på en serietidning från Radical Studios som jag inte hört talas om. Killen som skrev manus till serien; Steve moore, dog i mars i år, så filmen är tillägnad hans minne.
Nå.
Vad är då det här?

Jo, mina damer och herrar som gått i barndom, det ska jag berätta: det här är en riktig tjoflöjtfilm! Eller tjubangfilm, som det heter i Danmark. Dwayne Johnson, som ju faktiskt besitter viss charm och utstrålning, är Hercules (folk är aldrig Herakles i de här filmerna) - och vi får veta att hans storverk till större delen är bluff. Det är oklart om han verkligen är halvgud och son till Zeus. Däremot är han en legosoldat som tillsammans med sitt team utnyttjar legenden om storverken för att sätta skräck i motståndare. Hercules och hans gäng verkar göra det mesta för pengar - och de skulle lika gärna kunna heta Conan, Valeria, Subotai och så vidare. Det här känns nämligen som ett traditionellt sword & sorcery-äventyr, med vissa inslag av grekisk mytologi.
Hercules anlitas av Ergenia (svenska Rebecca Ferguson), dotter till lord Cotys av Thrakien (John Hurt), för att stoppa ett inbördeskrig och störta en tyrann. De tuffa hjältarna går med på detta, men saker och ting visar sig inte vara som de trott.
Handlingen i HERCULES: THE THRACIAN WARS är väl lite ... sådär. Den är inte särskilt kul och engagerande. Tvärtom är den lite ointressant och det är inte utan att jag undrar varför filmskaparna inte hållit sig till de välkända äventyren ur myten.

Däremot har filmen försetts med ett härligt skådespelaruppbåd. Ian McShane är Amphiaraus, som även agerar berättare och är en komisk tillgång. Rufus Sewell spelar en annan kille i Hercules gäng, liksom norrmannen Aksel Hennie från HUVUDJÄGARNA. Coolast med bred marginal är amasonen Atalanta, som görs av norskan Ingrid Bolsø Berdal iförd sport-BH av läder. Tuff och tystlåten brud som slaktar drivor av fiender. Joseph Fiennes är en slem kung iförd Michael Bolton-frisyr.

Som vanligt är Brett Ratners regi rätt slätstruken, det här ser ut som någonting vem som helst skulle kunna ha gjort - men det spelar ingen roll, för detta är, den vissna handlingen till trots, väldigt underhållande och ibland riktigt roligt. För att vara en PG-13-film är den förvånansvärt våldsam och blodig, med avhuggna huvuden spetsade på pålar, högar av blodiga lik, och många och feta strider. Det må vara oklart om Hercules verkligen är en halvgud - men han är stor och stark som en sådan. Redan i början av filmen klubbar han ner fem motståndare med ett och samma slag. Bäst är när han lyckas slunga iväg en häst och dess ryttare - något han kommenterar med "Fucking centaur!".

Filmen, som självklart är i 3D, påminner en aning om ett långt, våldsamt och påkostat avsnitt av TV-serien HERCULES med Kevin Sorbo - eller ett avsnitt av XENA. Filmen är bättre än jag trodde den skulle vara, den är bättre än den förtjänar vara; den hinner aldrig bli tråkig och det är kul att se alla de här skådisarna.
... Och någon borde ge Atalanta en egen film.

(Biopremiär 25/7)

-->

Bio: Tusen gånger god natt

Foton copyright (c) TriArt Film
Aldrig tidigare i filmhistorien har en titel varit mer passande! TUSEN GÅNGER GOD NATT. Just precis. Om du av någon anledning får för dig att kasta bort en varm, vacker sommarkväll på den här filmen - ta med dig en kudde. Den kommer att behövas.
Jag trodde att detta drama med Juliette Binoche skulle vara en fransk film, men där sket jag mig allt på tummen. Det är en norsk-svensk-irländsk produktion, i regi av Erik Poppe och inspelad på Irland.
Och det händer absolut ingenting under de två timmar filmen varar.
Binoche spelar Rebecca, en av världens bästa krigsfotografer. Ute på ett uppdrag i Afghanistan i början av filmen smäller en bomb av och Rebecca skadas. Hennes man (Nikolaj Coster-Waldau) och barn oroar sig för henne, de tycker att hon måste välja: jobbet eller familjen.
Det är väl i princip vad som händer i den här gonattfilmen.

Pretentiöst är bara förnamnet. Ja, herregud, vad pretentiöst det här är!
Erik Poppe verkar besatt av att filma Juliette Binoches olika kroppsdelar i extrem närbild; oftast delar av ögonen. Han verkar också besatt av att filma hur Binoche duschar - i extrem närbild; det enda vi ser är hur vattendropparna slår in i husen. Och alldeles för ofta är det filmat i slowmotion. Och om det inte är slowmotion, känns det som slowmotion.
Vill du se en film i vilken Juliette Binoche tittar ut genom olika fönster i en evighet har du hittat rätt film. Eller om du vill se Nikolaj Coster-Waldau stå rätt upp och ner och titta på Binoche i en evighet utan att säga något. Rent allmänt pratas det väldigt lite i filmen. Dialog - och handling - ersätts av bilder på landskap. Och bilder på skådespelare som fundersamt tittar på landskap.
Lycka till att hålla dig vaken i biosalongen!
Fast du borde dock gå och se TUSEN GÅNGER GOD NATT. Eftersom Svenska Filminstutet gått in med pengar, har du ju varit med och finansierat med dina skattepengar.
God natt!
Specialbetyg:

(Biopremiär 25/7)

-->

Toppraffelbiblioteket!

Nyligen fick jag tummen ur röven och gjorde vad jag skulle ha gjort för längesedan.
Ni har kanske noterat att det i den där spalten längst till höger finns ett gäng böcker författade av mig? Nu finns det ännu fler. Jag har dessutom försetts med en egen författarsida på Amazon - den hittas HÄR. Och ja, det handlar främst om böcker på engelska.

THE HORROR MOVIE BOOK. Den här har funnits i marginalen några år nu - och jag hoppas att ni inte gjort misstaget att beställa den tidigare. Jag släppte den här första via Lulu.com, men den såg rent ut sagt för jävligt ut i tryck. Texten flödade om, bilder flyttade på sig, och vissa symboler och svenska bokstäver försvann helt. Jag godkände aldrig den versionen. Nu har jag dock sett till att ge ut den på nytt, men via CreateSpace - och för säkerhets skull tog jag bort bilderna. Boken är på hela 378 sidor och innehåller över 100 skräckfilmrecensioner på engelska, tidigare publicerade främst på Xomba.com. Förotd av Brian Yuzna!

NECROFANIA. Tunnare volym som samlar mina recensioner från den nu nerlagda skräcksajten TerrorFlicks.com. 104 sidor.

FILM FOLKS. Ännu en trevlig liten volym på 96 sidor som samlar en del intervjuer med- och artiklar om skådespelare och regissörer.

A LITTLE BOOK ABOUT STEVEN SEAGAL. Billig liten bok med mina recensioner av ett gäng av Steven Seagals direkt-på-DVD-filmer.

PÅ SPANING EFTER DET MÖG SOM FLYTT. Denna har ju funnits till salu ett bra tag nu. En massa av mina icke-filmrelaterade inlägg har från TOPPRAFFEL! har samlats på 322 sidor med väldigt liten text. Förord av Jan Sigurd.

SEX & VÅLD. Ja, jag får ju inte glömma bort den här - en bok på svenska som inte finns tillgänglig på Amazon. Här har jag samlat mina kultfilmskrönikor ur NST från 1995-1999.