Bio: Borgman

Foton copyright (c) Njutafilms
Den holländska filmen BORGMAN, med manus och regi av Alex van Warmerdam, tävlade i Cannes förra året. Dessutom utsågs den till bästa film på Fantastisk Filmfestival i Lund och vann priser på en rad andra festivaler. Det här var även Hollands Oscarbidrag. Trots detta tror jag inte att jag hört talas om filmen - det är möjligt att jag snubblat över titeln, kanske läst en notis, men jag har inte lagt den på minnet.
Du som älskade Batman och Spider-Man kommer att älska BORGMAN! Eller ... Nej, vänta nu här. Detta är förstås ingen superhjältefilm. BORGMAN hade Sverigepremiär den 30/5, men av någon anledning smögs den upp i Malmö först den sjätte juni, och då utan att pressvisas. I marknadsföringen jämförs filmen med DOGTOOTH och FUNNY GAMES, och jodå, visst finns här likheter, men man får även intrycket att BORGMAN ska vara något slags omskakande skräckfilm. "Dramathriller", står det i biografen Spegelns programförklaring. Recensionscitat pratar om "obehaglig" och "otäck".
... Därför blev jag förvånad när filmen visade sig vara en absurd, surrealistisk och svart komedi - och den lilla publiken på visningen jag bevistade satt mest och skrattade. Det gjorde jag också. Filmen börjar med att några karlar, en av dem en präst, beväpnar sig och ger sig in i en skog. De är av allt att döma på jakt efter en viss Camiel Borgman (Jan Bijvoet), en långhårig luffare som bor i en håla under marken. Borgman lyckas fly och på vägen väcker han sina polare Ludwig (Warmerdam själv) och Pascal (Tom Dewispelarere), som även de bor i små hålor under marken. Varför bor de där? Vilka är de? De flyr.

Borgman anländer till en dyr designervilla. Där bor paret Marina (Hadewych Minis) och Richard (Jeroen Perceval) med sina tre barn och danska barnflicka Stine (Sara Hjort Ditlevsen). Hemmet är dyrt, lyxigt, superdesignat - och sterilt. Marina och Richard verkar bara dysfunktionella och labila, han har ett bra jobb, hon verkar vara hemmafru. Borgman ringer på och vill låna badrummet; han känner sig så skitig, men han får genast stryk av Richard.
Senare ser Marina till att hjälpa Borgman; han får bada, han får mat, och han får till och med övernatta i ett litet trädgårdshus. Richard är helt ovetande. Nu förvandlas Borgman plötsligt till en bisarr inkräktare. Han tar dit sina vänner, men även två kvinnor som inte drar sig för att mörda. Samtliga i detta besynnerliga gäng har likadana ärr på ryggraden.

BORGMAN ställer hela tiden frågor, den skapar ett intresse - vilka är de här människorna? Varför beter de sig som de gör? Vad är de ute efter? Det hela blir bara mer och mer mystiskt. Så pass att jag ungefär halvvägs in säger till mig själv "Nä, vänta nu, detta är säkert en sådan där film som inte kommer att besvara några frågor, den kommer att sluta med allt hängande i luften". Om den verkligen slutar så låter jag vara osagt.

Efter visningen på Spegeln utbrast en kille att BORGMAN är en stark kandidat till den sämsta filmen någonsin. Det håller jag definitivt inte med om. I princip gillade jag filmen - men den är alldeles för arty för sig eget bästa. Det finns inget som helst driv i berättandet och filmen varar nästan två långa timmar. Det här är mest en massa scener som staplas på varandra och filmen skulle kunna vara hur lång som helst - och den skulle kunna vara en kortfilm. Filmen håller bara på utan att handlingen förs framåt.
Ibland blir det Monty Python av det hela - till exempel dumpas alla lik i en sjö, där de får stå upp och ner med huvudena fastgjutna i cementfyllda hinkar. Vid ett tillfälle framför inkräktarna en flängd dansföreställning på en scen de byggt upp i trädgården - och jag tänker på John Cleese och hans Confuse-A-Cat-föreställning.
Stämningen är hela tiden påträngande och iskall, de flesta av rollfigurerna utstrålar ondska, i Borgmans fall kalkylerad sådan. Det är välspelat - med vissa undantag. Söta danskan Stine (Danska filminstitutet har skjutit till pengar) pratar bara engelska, och replikerna på engelska är väldigt taffliga och illa spelade; skådisarna ser plötsligt osäkra ut.
BORGMAN är en okej film, men jag förstår inte att den vunnit en massa priser - det är den inte värd.
... Fast det är väl jag som inte är pretentiös nog.

(Malmöpremiär 6/6)

-->