Serier: Spirou - Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man

Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke:
"Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man"
av Émile Bravo
Cobolt

Plötsligt händer det!

Plötsligt dyker det upp ett seriealbum från ingenstans; ett album av en person jag aldrig hört talas om, och det visar sig vara en av årets stora läsupplevelser.
Efter att ha fört en något tynande tillvaro ett bra tag försågs den klassiska belgiska äventyrsserien Spirou med nytt, friskt blod för ett par år sedan. Det senaste albumet; "I Vipers klor", var riktigt bra, och i min recension påpekar jag att det innehållsmässigt närmar sig det som åtminstone förr kallades "vuxenserier" - det vill säga, den typ av serier som främst Horst Schröder publicerade på sitt förlag.

Parallellt med den ordinarie Spirouserien ger Dupuis ut en, ska vi kalla det, alternativ version av Spirou. Under rubriken "Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke" låter man olika serieskapare göra egna tolkningar av serien, och nu har ett sådant album kommit ut på svenska. Det danska förlaget Cobolt har fått ett svenskt systerförlag, och det är de som har gett ut "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man" av Émile Bravo.

Jag har ingen aning om vem Émile Bravo är. Albumet inleds med en kort text i vilken Spirou och dess upphovsmän genom åren presenteras, med Bravo har man hoppat över. Jag letar upp karln på nätet och konstaterar att han är fransman, född 1964, och har sedan 1990 gett ut förhållandevis få serier. Dock är han även verksam som illustratör.

Émile Bravo struntar helt och hållet i den ordinarie serien och dess kronologi. "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man" utspelar sig strax före krigsutbrottet 1939 (ett år efter att Rob-Vel skapade figuren Spirou) och Bravo berättar hur Spirou träffade Nicke och Spip för första gången, och varför den unge hjälten envisas med att bära piccolouniform. Om det redan finns någon antik gammal serie som redogör för detta vet jag inte, men det spelar ingen roll. Det kan knappast ha gjorts lika raffinerat som här.

Spirou arbetar som piccolo på Moustic Hotel i Bryssel och han är en rätt misslyckad sådan; godhjärtad, men han råkar hela tiden i trubbel och han bråkar ofta med sin tjocke kollega. Till hotellet anländer en dag en handfull tyska, polska och brittiska politiker som stänger in sig i en salong för att styra upp det förestående kriget. Även en berömd modedesigner och hennes lika berömde boxare till pojkvän anländer, liksom en ung, judisk flicka, som börjar jobba på hotellet. Spirou och flickan, vars namn Spirou inte känner till, blir genast betuttade i varandra. Nicke, som kommit att bli Spirous kompis i vått och torrt genom alla album, dyker upp som irriterande, hänsynslös och väldigt klantig skvallerjournalist på jakt efter hett stoff om kändisarna på hotellet.

I Bravos version av Spirou har figurerna i stort sett bara namnen och i viss mån utseendet gemensamt med de i originalserien. Bravo har tagit de här figurerna och gjort något helt eget - och helt annat. Detta är definitivt en serieroman för vuxna. Det är en fascinerande och intrikat historia som till större delen utspelar sig innanför hotellets väggar. Spirou har försetts med betydligt mer karaktär än han vanligtvis har, vilket även gäller för de övriga figurerna, här har ju Spirou till och med ett kärleksliv, och även om det förekommer ett par farsartade situationer (som när vi får veta hur Spip fick sin mänskliga intelligens), är detta ett dialogdrivet drama som bland annat diskuterar Belgien, den belgiska mentaliteten och kriget. Spirou leker med några småpojkar som bråkar och kallar varandra kommunister eller fascister, och Spirous störste idol är Tintin - han berättar att han varje vecka läser om Tintin i Le Petit Vingtième, som ju var den tidning Tintin gick i när det begav sig. Vid ett tillfälle råkar Spirou även klä sig som Tintin - och Tintin, det är en figur många av albumets medverkande inte har mycket till övers för; serien gick i "en tidning för kristna scouter".

Nicke gör entré.

Émile Bravo visar sig vara en särdeles begåvad serieberättare. Han tecknar i en läcker, schwungig stil; linjerna ger intryck av att vara gjorda med grov blyerts eller kolstift, men det kan nog också handla om en sliten pensel. Sidorna är fullproppade med serierutor; layouten är statisk, rutorna är små, dialogen är bitvis massiv - men det är rasande skickligt gjort. Det är ett fantastiskt driv i berättandet. Jag har upprepade gånger klagat på serier som mest känns som illustrerade noveller; serier försedda med alldeles för många textplattor som inte tillför teckningarna något och vice versa. I det här fallet handlar det verkligen om en tecknad serie - berättelsen bärs fram av dialogen och bilderna. Ibland kan hela sidor upptas av närmast identiska bilder på folk som bara sitter rätt upp och ner och pratar - men det blir aldrig det minsta tråkigt.

När jag slår ihop albumet känns det som om jag har läst en roman - och jodå, Bravos berättelse skulle fungera alldeles utmärkt som en roman för vuxna. Det här skulle även kunna bli en riktigt bra film. Och jag kommer osökt att tänka på ovannämnde Tintin. Hergé pratade om att han funderade på att låta ett helt Tintinalbum utspela sig på en flygplats; ett ställe där människor från hela världen möts. Émile Bravo har gjort något liknande här, när han låter människor mötas på ett hotell, och det som händer där på Moustic visar sig vara av stor vikt för andra världskrigets utveckling.

Albumet är inbundet, riktigt flott, Per AJ Andersson står för den utmärkta översättningen, och jag konstaterar att detta är ett album som bör finnas på alla seriehyllor. "Bra serier blir aldrig omoderna" lyder Cobolts slogan. Det är bara att hålla med.

Serier: Från andra sidan

FRÅN ANDRA SIDAN - FEM FANTASTISKA BERÄTTELSER
Av Erik Kriek
Placebo Press

Ibland händer det att jag slänger ur mig att jag är Lovecraft-fan. Jag vet inte riktigt varför jag gör det - för det stämmer inte. Nej, det är inte så att jag tycker illa om HP Lovecraft och hans berättelser, men de har inte betytt något för mig. Jag läste väldigt mycket skräck när jag växte upp, jag läste mängder av novellsamlingar, i dessa fanns de flesta av Lovecrafts mest kända noveller - och jag har även köpt flera samlingsvolymer med enbart Lovecraft. Men det är mest för att man ska ha läst dessa stories, mest för att Lovecraft var en betydande författare. När jag tänker efter är det nog främst Stuart Gordons filmer; väldigt, väldigt fria tolkningar, som jag gillar mest - RE-ANIMATOR, FROM BEYOND, DAGON och kanske någon till.
Jag har läst Lovecraft på engelska och i flera olika svenska översättningar, och jag har läst många serieversioner av novellerna. Det nya, svenska serieförlaget har nu kommit med en samling serietolkningar av en tecknare jag aldrig hört talas om; holländaren Erik Kriek. En flott, inbunden volym med serier baserade på fem av Lovecrafts mest kända berättelser - och det känns allt lite ojämnt.
Det är alltid problematiskt att ge sig på Lovecraft. Många av hans noveller bygger helt och hållet på stämningar - och hans monstrum och världar är svåra att skildra i bild. "Dagon" är en av novellerna i detta album och i serieform blir berättelsen ganska poänglös. Det gäller även för den inledande "Främlingen", som mest känns tunn. Dessa två serier är dessutom mer illustrerade noveller än serier; de innehåller alldeles för mycket berättande text, text som bara återger vad som visas i bilderna. Dialog saknas och jag hade hellre sett att Kriek verkligen försökt skildra händelserna enbart med bilder och dialog, i synnerhet "Dagon".

De övriga berättelserna fungerar bättre - "Färg bortom tid och rum", "Från andra sidan" och framför allt "Skuggan över Innsmouth"; albumets längsta och bästa serie. Här låter Kriek figurerna interagera med varandra, även om han ramar in det hela med att huvudpersonen berättar i jag-form i textplattorna - vilket ju är vanligt hos Lovecraft.
Teckningsmässigt är detta ett elegant album. Erik Kriek tecknar i en stil som med sitt flitiga bruk av rastertoner för tankarna till Rand Holmes (och ibland även till Wally Wood). Tuschlinjerna är levande, skuggorna är tunga, och resultatet dryper av Lovecraftianska stämningar.

För min egen del hade det förstås varit kul om Kriek valt att göra serier på några av Lovecrafts mindre kända noveller, sådana som aldrig tidigare bearbetats - och det finns ju en hel del. Fast å andra sidan, det finns väl massor med människor där ute som aldrig har läst de här fem klassiska novellerna.
Jag noterar att den del kritiker varit lyriska över detta album. Jag är lite mer återhållsam, men tycker att "Från andra sidan" är ett klart rekommendabelt album, dess utgivning på svenska känns motiverad, och Placebo Press befäster sin position som ett förlag att hålla ögonen på.
Albumet inleds och avrundas med förord och en presentation av HP Lovecraft.

TOPPRAFFEL! sörjer: Jacques Bergerac

Den franske skådespelaren Jacques Bergerac slutade att agera 1969. Istället blev han chef på skönhetsproduktföretaget Revlons Pariskontor. Då hade han synts på bio och TV i femton år.

Bergerac var gift med Ginger Rogers och det var i en film med henne han debuterade 1954; I BROTTETS SKUGGA. Därefter sågs han i filmer och TV-serier som George Cukors LES GIRLS, ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, GIGI - ETT LÄTTFÄRDIGT STYCKE, THE HYPNOTIC EYE, FURY OF ACHILLES, THE DICK VAN DYKE SHOW, PERRY MASON, THE LUCY SHOW och GET SMART.

1967-68 kunde man se honom som Freddie the Fence i två avsnitt av LÄDERLAPPEN och det sista han gjorde framför en kamera var att dyka upp i THE DORIS DAY SHOW.

Bergeracs äldre bror var direktör för Revlon, vilket väl förklarar tjänsten i Paris. På 1980-talet skötte Jacques Bergerac Biarritz olympiska rugbyklubb. Men nu har karln gått och dött. Han var 87.

JACQUES BERGERAC

1927 - 2014

R.I.P.

Bio: Blended

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.

Bäste Gud -- eller Satan -- eller vem det nu är som ligger bakom,

Varför gör du så här mot mig? Den här veckan kommer att gå till historien som 2014 års biovecka som Gud glömde. Igår såg jag WALKING ON SUNSHINE - och idag satt jag igenom den nya Adam Sandler-komedin BLENDED. Det är mer än vad en karl klarar av - och då hör det förstås till saken att jag är härdad. Jävligt härdad.

En gång i tiden gillade jag ju Adam Sandler. Hans första två-tre komedier var skitroliga, och THE WEDDING SINGER är en rolig och gullig romantisk komedi. De filmerna ligger väldigt långt från JACK AND JILL, MIN LÅTSASFRU och BLENDED. Filmer som drar in enorma summor och som lockar stor publik trots att de verkligen suger - detta beroende på att de är Amerikas motsvarighet till filmer som GÖTA KANAL: filmer som ses av familjer, ofta boende på vischan, som bara går på bio en gång om året, och då vill ha en "rolig" film för hela familjen. Sandler har specialiserat sig på att göra rejält slätstrukna, fega, sliskigt sentimentala familjekomedier, som dock fortfarande kan innehålla ett och annat stänk vulgohumor.

Det finns några grejor i BLENDED som är roliga:

*En orkester bestående av apor som spelar "Careless Whisper".

*Terry Crews som bisarr sångare som förestår en ständigt uppdykande manskör.

*Prins Valiant omnämns två gånger.

*Kevin Nealon.

*En scen där Adam Sandler ska köpa tamponger.

... Men det är väl allt.

BLENDED har regisserats av Frank Coraci, mannen bakom ovannämnda THE WEDDING SINGER, men även den vissna ZOOKEEPER, som jag inte minns överhuvudtaget, och här återförenas Adam Sandler med Drew Barrymore från WEDDING SINGER och 50 FIRST DATES. Kombinationen Sandler & Barrymore har alltså funkat tidigare, varför ändra på ett vinande koncept?

Sandler är änklingen Jim, far till tre tjejer i olika åldrar. Barrymore är Lauren, frånskild mor till två killar. Jim och Lauren träffas på en katastrofal blindträff som leder till att de hatar varandra. Men det bär sig inte bättre än att de två, tillsammans med sina barn, hamnar på samma semesterresa till Sun City i Sydafrika - inte nog med detta, de tvingas även dela samma (lyx)våning på hotellet.

Sedan blir det tok och knas, må ni tro! Jim och Lauren bråkar och försöker undvika varandra! De träffar knasiga djur! Det partajas med tokiga semesterfirare! Personalen är helfestlig! Jag är ironisk! Snart upptäcker förstås Lauren att Jim egentligen är en hyvens kille, en riktigt rejäl farsa, och Jim blir ju betuttad i Lauren, allt för att vi ska få oss en hett efterlängtad kyss i slutscenen.

BLENDED är väldigt sentimental, Jims mellandotter pratar med sin osynliga, döda mamma som alla saknar, lovsången till familjen sjunges gång på gång, och filmens moral andas 1950-tal. Eller 30-tal. Ett genomgående skämt går ut på att ingen kan se att Jims äldsta dotter Hilary (Bella Thorne) är en flicka. De tror att hon är en pojke - och tycker att hon är ful. Detta unkna skämt funkar inte alls - i synnerhet inte som hon förstås är söt redan från början, alldeles för söt för att bli kallad "fugly" - och hennes fula utstyrsel (grön träningsoverall och misslyckad page) är rätt standard bland svenska tjejer. Självklart förvandlas Hilary och får ögonblickligen en jämnårig kille på fall.

Större delen av BLENDED är äcklig, direkt vidrig. Dessutom är det hela mer eller mindre en förtäckt reklamfilm för Sun City. Men - jag erkänner att jag skrattade några gånger. Men dessa skratt kan inte rädda helheten. Och det här varar två timmar! Frank Coraci har gjort något slags filmisk variant av laxermedel. Jag funderade ett tag på att sätta en tvåa, men nej - då vore jag nog för snäll.

(Biopremiär 27/6)

TOPPRAFFEL! sörjer: Eli Wallach

Tuco är död!

Visst trodde vi att han skulle leva för evigt, den gode Eli Wallach, men nu har han kastat in sin mexikanarhatt och begett sig till den stora cantinan ovan molnen. 98 år hann han bli - och han var verksam in i det sista. Jag ser här att hans sista film, en kortfilm som heter THE TRAIN, är i postproduktion just nu, och bara häromåret; 2010, var hnan med i WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS.

Eli Wallach var en av USA:s mest aktade karaktärsskådespelare, född i Brooklyn och utbildad i Texas. Han debuterade 1945 på Broadway och blev en av de första som ägnade sig åt "the method". Han tillhörde kretsen kring folk som Tennessee Williams och Elia Kazan.

Ess i topp

1951 började Wallach att dyka upp i olika TV-serier och 1956 långfilmsdebuterade han i BABY DOLL, i regi av Kazan och med manus av Williams. En enorm mängd roller i TV-serier och långfilmer följde. Vi kunde se honom i 7 VÅGADE LIVET, DE MISSANPASSADE, SÅ VANNS VILDA VÄSTERN, och han spelade mr Freeze i LÄDERLAPPEN på TV!

1966 for han till Europa och gjorde sin mest välkända roll - den som banditen Tuco; den fule, i Sergio Leones DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE. Det blev fler spaghettiwesterns för Wallach och vi kunde se honom mot Terence Hill och Bud Spencer i ESS I TOPP, och mot Giuliano Gemma och Tomas Milian i DEN FEGE, DEN TRÖTTE OCH DEN SLUGE.

Ondskans redskap

Vidare har vi filmer som MACKENNAS GULD, den underskattade skräckfilmen ONDSKANS REDSKAP (det vill säga THE SENTINEL), DJUPET, Steve McQueens sista film MÄNNISKOJÄGAREN, HÅRDA GRABBAR, GUDFADERN DEL III, MYSTIC RIVER, THE HOLIDAY och THE GHOST WRITER från 2010; i denna spelade han "Old man". Några TV-serier vi såg Wallach i är KOJAK, TALES OF THE UNEXPECTED, ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, LAGENS ÄNGLAR och I LAGENS NAMN.

Gudfadern del III

I sina sista filmer såg Eli Wallach mer än lovligt skröplig ut, men en gång i tiden var han en intensiv och kraftfull skådis. Faktum är att jag ibland irriterade mig lite på honom - han hade nämligen en tendens att spela över. Å andra sidan ska en rollfigur som Tuco spelas på detta sätt.

ELI WALLACH

1915 - 2014

R.I.P.

Bio: Walking on Sunshine

Foton copyright (c) Nordisk Film

Varför?

Varför?

Oh!

Varför?

Oh, varför?

Varför i helvete går den engelska musikalen WALKING ON SUNSHINE upp på bio i Sverige? Tror Nordisk Film verkligen att denna enfaldiga film kommer att gå hem i stugorna? Att den unga tonårspubliken är så fullkomligt okritisk att detta kommer att uppskattas? Att MAMMA MIA-publiken kommer att flockas för att se ännu en solig semesterfilm?

WALKING ON SUNSHINE är en film sxtarring nobody you've ever heard of och för regin står en duo som kallar sig "Max and Dania" - vilket står för Max Giwa och Dania Pasquini, de har tidigare regisserat STREETDANCE 2 och STREETDANCE 3D. Jag upptäcker att jag inte bara har sett den sistnämnda, jag har även recenserat den - och gav den tydligen en trea i betyg. Jösses. Jag minns absolut ingenting av den.

Det är inte så mycket att säga om handling i WALKING ON SUNSHINE; det är ett billigt, oinspirerat och osannolikt tunt riff på MAMMA MIA.

Det börjar med en prolog som utspelar sig för tre år sedan. Blonda Taylor (Hannah Arterton, Gemmas lillasyster) är på semester i Puglia i Italien. Varför då? Jo, därför att Puglias filmkommission ligger bakom filmen - det här är ett sätt att locka turister till regionen (Italiens klack). Där träffar hon italienaren Raf (Giulio Beruti) och de två blir skitkära i varandra. Men hon åker hem för att fullfölja sina studier.

Tre år passerar alltså och Taylor återvänder till Puglia för att träffa sin storasyster Maddie (Annabel Scholey) - och återse Raf. Det visar sig att Maddie ska gifta sig om två dagar - med Raf! Han har ju inte hört av Taylor, och Maddie vet ingenting. Katastrof! Maddies ex-pojkvän Doug (Greg Wise) anländer för att återta Maddie, medan Talor och Raf försöker låta bli att inte åtrå varandra. Vilket de förstås gör.

... Och utan någon som helst orsak kompas allt detta av gamla hitlåtar från 1980-talet. Det här är en Jukebox From Hell när det gäller musikval. Och obegripligt. Filmen utspelar sig inte på 80-talet. Varför dessa låtar? Den tilltänkta publiken var ju inte född då. Taylor och Maddie har två kompisar de hela tiden umgås med; Elena (Leona Lewis) och Lil (Katy Brand) - och den sistnämnda är ... Face facts: hon är smällfet. Jag gissar att det är tänkt att hon ska vara härlig, kul och naturlig, men för i helvete - hon är ett fläskberg och det blir mest lyteskomik när hon dansar och sjunger.

Sång- och dansnumren är sanslös taffliga. De är illa koreograferade, illa iscensatta, skådespelarna lyckas inte ens läppsynka så att det ser naturligt ut, och alla dessa showscener dyker upp på de mest krystade sätt. Det är bara dumt, det ser onaturligt ut, och sämst är nog när man i bakgrunden i en scen ser några brittiska killar som bakar pizza i takt med musiken. På möhippan klär alla ut sig till 80-talsstjärnor. Madonna, Tina Turner, Cyndi Lauper. Vem Lil ska föreställa vet jag inte, hon liknar mest Kakan Hermansson.

Det är lite kul att Doug spelas av en kille som är 48; alla andra är yngre, betydligt yngre. Men filmens största behållning; dess enda behållning är Annabel Scholey - eftersom hon är väldigt snygg och besitter charmig utstrålning.

I övrigt är detta en av årets absolut dummaste filmer. Till på köpet måste vi sitta igenom "Wake me up before you go-go", "Holiday", "It must have been love", "How will I know", "Girls just want to have fun" och annat i versioner som inte är något att skriva hem om.

Just det, jag uppskattade en scen som innehåller silvertejp, en åsna och en nunna, men den är över på tre sekunder.

WALKING ON SUNSHINE är en förolämpning. Det här är plågsamt dåligt. Filmen får MAMMA MIA att framstå som en riktigt bra film - och det är den ju definitivt inte. Gå förbi valfri resebyrå och plocka upp- och bläddra igenom deras senaste kataloger. Det ger större utbyte - och det är gratis.

(Biopremiär 27/6)

TOPPRAFFEL! sörjer: Patsy Byrne

Alldeles nyligen dig Rik Mayall, bland annat känd som Lord Flashheart i SVARTE ORMEN. Nu har ännu en av de medverkande i denna legendariska TV-serie kastat in renässansmössan: Patsy Byrne har dött, 80 år gammal.
Patsy Byrne, som började sin skådespelarkarriär i The Royal Shakespeare Company, lär väl för all framtid bli ihågkommen som Nursie; drottning Elizabeths barnsliga och naiva dadda. Hon medverkade i den andra, och kanske roligaste, säsongen av SVARTE ORMEN som sändes 1986, och hon återvände till rollen i de två TV-filmerna SVARTE ORMS JULSAGA (1988) och SVARTE ORM - TILLBAKA TILL FRAMTIDEN (1999).

Byrne medverkade i stort sett bara i TV-serier och Tv-filmer, bland de få långfilmer hon gjorde hittar vi Lindsay Andersons BRITTISKA SJUKAN, Menahem Golans HANNAS KRIG och Bille Augusts filmatisering av LES MISÉRABLES.
Några av de oräkneliga TV-serier vi kunde se Patsy Byrne i är JAG CLAUDIUS, I VÅR HERRES HAGE, TALES OF THE UNEXPECTED, LÄKARNA PÅ LANDET och TILLBAKA TILL AIDENSFIELD.

PATSY BYRNE

1933 - 2014

R.I.P.

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Anthony Goldschmidt

Filmaffischer idag säljer inte berättelser - de säljer filmstjärnor. Ärligt talat: hur ofta går du förbi en biograf, ser en affisch och tänker "Den där måste jag se!"? När jag växte upp på 1970- och en bit in på 80-talet kunde jag stå utanför biografer och hänfört stirra på flotta, målade posters, som gjorde sitt bästa för att sammanfatta filmens innehåll och locka folk att köpa en biljett. Under 80-talet började den klassiska filmaffischen att ersättas av fotografier på skådespelare - stjärnorna står rätt upp och ner och poserar. Det är glorifierade idolbilder - och inte så kul. Visst finns det undantag även idag, och visst är filmaffischer viktigt även idag, i synnerhet för små lågbudgetfilmer - som nästan alltid varit fallet, satsar skräckfilmare fortfarande på coola affischer och DVD-omslag. Men dessa syns sällan hängande utanför filmstaden.

En av de sista av de stora filmaffischskaparna har nu dött, 71 år gammal. Anthony Goldschmidt började sin karriär som art director på ett företag i New York, innan han i slutet av 1960-talet flyttade till Kalifornien och fick jobb som produktionsassistent på Warner Bros. 1971 lämnade han Warners för att starta sitt eget företag för grafisk design, och 1979 startade han Intralink Film Graphic Design; ett viktigt bolag i Hollywood.

Anthony Goldschmidt, ofta tillsammans med John Alvin, eller andra, skapade- eller var inblandad i skapandet av de klassiska affischerna till flera av Mel Brooks' filmer, som DET VÅRAS FÖR SHERIFFEN och DET VÅRAS FÖR FRANKENSTEIN. Andra posters från Goldschmidt och hans medarbetare var de till till exempel MCCABE & MRS. MILLER, PHANTOM OF THE PARADISE, E.T., PURPURFÄRGEN och PEE-WEES BIG ADVENTURE. Fast jag får nog hända att det Goldschmidt och Intralink fick ur sig de senaste 20-25 åren inte imponerar - det är inget jag vill ha inramat på väggen.

Affischer som de till THELMA & LOUISE, DA VINCI-KODEN och, ähum, SEX AND THE CITY.
Goldschmidt gjorde mycket mer än filmaffisher; han designade även förtexter, på 1990-talet designade han och Intralink om TriStars logotype; den där med Pegasus, och 1976 Emmynominerades Goldschmidt för sina förtexter till en TV-film; ELEANOR AND FRANKLIN.

ANTHONY GOLDSCHMIDT

1942 - 2014

R.I.P.

-->

Serier: Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr

IGÅR, IDAG OCH IMORGON BLIR ALDRIG MER SOM FÖRR
av Daniel Ahlgren, Joakim Gunnarsson, Hedvig Häggman-Sund, Lars Krantz, Jimmy Wallin, Li Österberg
Apart Förlag
Innan jag satte mig ner för att skriva den här recensionen beslutade jag mig för att ta en promenad. Och vem träffade jag på under denna promenad? Jo, Daniel Ahlgren - mannen bakom boken jag skulle skriva om. Hej Daniel, trumpetade jag, jag ska skriva om ditt nya album! Hur mycket vill du ha för att skriva något snällt? svarade han.
Jag ville inte ha någonting. Men visst är det ett problem när man känner personerna bakom de verk man ska recensera. I det här fallet känner jag samtliga medverkande - utom Li Österberg. Jag vet inte om jag ens har träffat Österberg. Men oavsett vilket: nej, jag är inte köpt. Jag skriver vad jag tycker och tänker om det här albumet.
Senast jag skrev om Daniel Ahlgren var när hans Ove - den 34-årige hårdrockaren kom ut i Japan, den recensionen kan ni läsa HÄR. Han går från strength to strength, den gode Daniel. Sedan ett antal år tillbaka ägnar han sig åt att göra superhjälteserien S3, som handlar om en svensk gymnasieskola där vissa av eleverna har superkrafter - och frågan är om detta inte är hans främsta projekt hittills. Jag personligen var väl aldrig Daniels största anhängare i början, när det mest handlade om vardagsrealism och Daniel själv. Men jag har ju aldrig varit inne på den typen av serier. I och med S3 grottar Daniel ner sig i de prylar han växte upp med och som format honom - och då främst serietidningar. Det här känns passionerat. Fast jag får väl erkänna att jag läst långtifrån allt i S3-sviten. I början gick den i serietidningen Kapten Stofil, men samlingsalbumen gavs ut av Bakhåll - och de har varit mer eller mindre osynliga ute i handeln. Nu ligger han på ett annat förlag; Apart.

Daniel Ahlgren

Daniel Ahlgren har skrivit samtliga manus till episoderna i detta nya album, dock har han tagit hjälp av några andra tecknare. Albumet är copyright 2007-2014 - så länge har det varit på gång. Anledningen till att det tagit så lång tid, är att en av tecknarna (inga namn, men han har skägg) aldrig färdigställde sin episod. Daniel själv har tecknat de två episoder som inleder boken, varav den första tidigare publicerats i antologin "Allt för konsten X". Denna episod, den klart roligaste i albumet, är i färg - och det visar sig att Daniels bilder gör sig alldeles utmärkt i färg. Avsnittet handlar om att de unga, svenska superhjältarna har maskerad med temat Konstiga och obskyra superhjältar.
Därefter följer en rad lösryckta nummer ur påhittade serietidningar. Vi får ett tidningsomslag och sedan en serie ur tidningen. Först har vi Atomica nr 1 ("Ny tidning!") av Daniel Ahlgren. Här blir den mystiske hjälten Järngeten, som ingen vet vem det är och var han kommer ifrån, fullkomligt uppslukad av just Atomica nr 1.
Därefter följer Alfapojken nr 11, som tecknats av Hedvig Häggman-Sund och Joakim Gunnarsson. Här tänker Alfapojken tillbaka på när han var barn och lekte superhjälte med Starkast-i-världen-pojken - en grabb som inte hade superkrafter. Hedvig är ju en av Sveriges skickligaste serietecknare och serien ser glassig och läcker ut - synd att den inte är i färg.

Hedvig Häggman-Sund, skiss, och Joakim Gunnarsson, tusch

En gosse som jobbar bäst i svartvitt är skräckserietecknaren Lars Krantz. Han bidrar med ett nummer av tidningen Kaninmannen; en serie inspirerad av både hårdkokta deckare och Lovecraft - och nog för att det är hårt, alltid. Lars' tunga skuggor lämpar sig synnerligen väl för detta manus.
Sist i boken hittar vi Äventyrliga serier med Morgondagens Hjältar nr 33, som till större delen tecknats av den skäggige Jimmy Wallin. Här upptäcker Exploding Boy; en kille med Prins Valiant-frisyr, att Prince of Uranus och Indexboy har rest i tiden och råkat ändra historiens gång. Nio av seriens sidor, lustigt nog sidorna i mittpartiet, är tecknade av Li Österberg. Hon tecknar inte alls som Jimmy och för att vara ärlig: hon är långtifrån en lika bra tecknare som de övriga medverkande, det ser lite amatörmässigt och fanzineaktigt ut jämfört med resten av sidorna. Å andra sidan har hon tecknat några sidor då det reses i tiden, så det funkar rätt bra ändå - som om tidsresenärerna hamnar i en värld där allt ser ut så här. Och hon tecknar inte fult och kasst.

Lars Krantz

Tecknarna i all ära, men det är Daniel Ahlgren och hans manus som är albumets stora stjärna. Visst handlar det om bagateller, men det är udda, kluriga och fascinerande historier, och persongalleriet är bra och inspirerat. Framför allt är Daniel en hejare på att skriva dialog - hans dialog sopar banan med det de flesta andra svenska serieskapare stoppar in i pratbubblorna. Här pratar folk som riktiga människor. Och de här figurerna må ha superkrafter och superhjältedäkter, men de är trots detta vanligt folk som sällan är ute på superhjälterier. De sitter mest och hänger och umgås och har vardagliga problem - som andra gymnasieelever.

Li Österberg

Det känns väldigt skönt med ett svenskt seriealbum helt fritt från sunkiga mensskämt, dryga Möllankids, och som faktiskt innehåller "riktiga serier" - det här är serier av människor som älskar serier och behärskar konstformen. Det är inte bildsatta noveller; det är inte sidor fulla av text istället för teckningar. Och av någon anledning är det väldigt, väldigt ont om sådana serier i dagens Seriesverige.
Spring och köp, pojkar och flickor!

-->

Bio: Förr eller senare exploderar jag

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag har aldrig sett LOVE STORY - men jag vet hur den slutar. Det har jag vetat sedan jag var barn. "Jasså, det är den där snyftaren där hon dör på slutet." Det känns liksom lite meningslöst att se den nu. FÖR ELLER SENARE EXPODERAR JAG, i regi av ynglingen Josh Boone och som bygger på en ungdomsbok jag förstås inte läst (eller ens hört talas om), är en kärlekshistoria om en tonårstjej som har obotlig cancer och är döende. Jag vet inte, men det känns liksom givet på förhand att detta inte kommer att sluta lyckligt. Fast riktigt så enkelspårigt och förutsägbart som jag trodde att filmen skulle vara är det inte. Det är ibland dessutom överraskande roligt.
Sextonåriga Hazel, som spelas av 23-åriga Shailene Woodley från DIVERGENT, är den döende flickan. Han har konstant slangar i näsan och kånkar runt på sin tunga syrgastub. Laura Dern (som ser väldigt gammal ut nuförtiden) och Sam Trammell är hennes föräldrar. Hazel är intelligent, intellektuell, och förhållandevis glad och positiv, men hon har inga vänner och sitter mest hemma. Morsan skickar iväg henne på olika aktiviteter och senast i raden är en kyrka där cancerdrabbade ungdomar träffas. Hazel tycker att stället är astöntigt, men en dag träffar hon den äldre killen Gus - han är nitton och spelas av tjugoårige Ansel Elgort (som även han var med i DIVERGENT); Woodley är alltså flera år äldre än sin motspelare. Det får mig att tänka på damen som spelar Cary Grants morsa i I SISTA MINUTEN; hon var i Grants ålder. Gus har haft skelettcancer och har därför en benprotes, men han kom till mötet främst för att stötta sin kompis Isaac (Nat Wolff), som håller på att bli blind.

Gus - som hela tiden har otända cigarretter i munnen - faller genast för den söta Hazel, och de börjar umgås. Fast hon försöker låta bli att bli kär i honom, hon hävdar att hon är en granat, och när hon exploderar kommer många att såras. Givetvis blir Hazel Gus' flickvän ändå - men det dröjer en bra stund innan första kyssen, som sker i Anne Frank-huset i Amsterdam.
... Hazel är nämligen besatt av en roman som skrivits av den mystiske Jan Van Houten i Amsterdam och Hazel lyckas resa dit med sin morsa och Gus för att träffa Van Houten. Jag har förstått att Van Houten, hans bok och Amsterdamresan är en betydande del i romanen - men i filmen känns det bara som ren utfyllnad, som om teamet ville åka på semester till Holland. Van Houten visar sig vara en bitter amerikan spelad av Willem Dafoe, men detta, liksom alla turistbilder på Amsterdam, tillför absolut ingenting. Fast filmens roligaste scen är när Van Houten frågar vad Hazel och Gus vet om svensk hip-hop och sätter på låten "Bomfalleralla" med Afasi & Filthy. Det förekommer mer svensk musik på soundtracket, bland annat Lykke Li.

FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG är en snyftare så att det stänker om det, jag har sett tonårstjejer börja gråta när de såg trailern (!) - och filmen är en stor succé i USA. Det lär den bli här också - småtöserna kommer nog att älska filmen. Men bortsett från den onödiga Amsterdamresan, är filmen en halvtimme för lång. Ansel Elgort är lite irriterande på ett sätt jag inte kan sätta fingret på, det är nog hans uppsyn. Vissa scener är skrattretande - som när museibesökarna applåderar när Hazel och Gus äntligen kysser varandra. Unga holländare kan inte engelska. Jag hade hellre sett att Hazel fick ihop det med den blinde Isaac - det hade kunnat bli jättekul, om han hela tiden gick in i stolpar och trillade ner i brunnar.
Men på det hela taget är det en ganska sympatisk film. I väntan på THE EXPENDABLES III.

(Biopremiär 22/6)

-->