En del av er har kanske undrat var den här recensionen har hållit hus. Nu är det ju ett tag sedan DET ANDRA HEIMAT hade biopremiär. Grejen är att filmen pressvisades samtidigt som POMPEII - och jag valde förstås POMPEII. Och sedan dess har jag dragit mig för att se heimatfilmen. Den varar nämligen tre timmar och 45 minuter - plus femton minuters paus i mitten. Man måste alltså avsätta en hel kväll för att se den. Det kan man kanske göra om man verkligen vill se den - men jag var inte speciellt lockad.
Jag har inte sett Edgar Reitz' tidigare HEIMAT-filmer, vilka gjordes för TV och hade imponerande spellängder. Jag minns hur folk skämtade om hur lång HEMAT var när den kom 1984. Denna nya film är en prequel till de tidigare filmerna, vilka var en krönika över den fiktiva tyska byn Schabbach under 1900-talet. Den här gången utspelar sig det hela på 1840-talet. Det är fattigt, det är gyttjigt, folk har det eländigt. Bönder och hantverkare drar över landet och den unge Jakob (Jan Dieter Schneider) drömmer om att utvandra till Sydamerika. Han gillar att läsa, men det går inte hem hos de andra familjemedlemmarna - sådant trams ska han låta bli, här ska det minsann knegas!
DET ANDRA HEIMAT har fått oerhört bra kritik i Sverige. Recensenterna har kallat det här för mästerverk. Det anses att det är en bedövande vacker film.
... Och jo, det är en väldigt, väldigt snygg film. Svartvitt foto, ibland med färglagda detaljer som glöder på ett lite kusligt vis, och den ofta ödesmättade musiken skapar ibland fantastiska stämningar. Men ... jag blev inte engagerad för fem öre. Jag brydde mig inte ett dugg om rollfigurerna. Tvärtom kom jag för jämnan på mig själv med att sitta och tänka på annat - vilket kanske innebar att jag missade eventuell viktig information på duken. Filmen är oerhört långsam, allting som sker får ta sin tid, och om det här vore en cykel skulle den trilla omkull - den håller knappt styrfart. Fast samtidigt är filmen inte lika inspirerat tråkig som till exempel TURINHÄSTEN. Framför allt har DET ANDRA HEIMAT en handling. Men satan, vad lång den är. Skådespeleriet är på sina håll teatraliskt.
Mot slutet av filmen dyker plötsligt och oväntat Werner Herzog upp som en viss Alexander von Humboldt. Döpt efter MOT FORT HUMBOLDT, hoppas jag.
Betyget här under är något jag bara drar till med - och det är främst baserat på filmens estetik. För jag inser att jag inte tycker någonting alls om DET ANDRA HEIMAT. Sådana här filmer är ju sällan min kopp te, jag är inte intresserad av arbetarhistoria - jag är till exempel fullkomligt ointresserad av svenska statare och Ivar Lo Johanssons böcker. Och jag är ju inte världens största anhängare av lång och långsam arthousefilm. Jag blev inte precis lockad att se de tidigare filmerna.
... Och nu har jag inte mer att skriva om den här.
(Biopremiär 25/4)
-->
0 kommentarer:
Skicka en kommentar