TOPPRAFFEL! sörjer: Bob Hoskins

Häromveckan var det långfredag och då pratade jag och en kompis osökt om filmen DEN BLODIGA LÅNGFREDAGEN från 1980 - den blodiga svenska titeln på THE LONG GOOD FRIDAY med Bob Hoskins, en av de främsta brittiska gangsterfilmerna. Och nu gick Hoskins och dog i lunginflammation, endast 71 år gammal. Efter att ha diagnosticerats för Parkinsons drog han sig tillbaka från skådespeleriet 2012.
Han han med en farlig massa roller på film och TV, den gode Bob, efter att ha debuterat 1972 i en TV-serie. Under 70-talet blev det en hel del TV-serier för honom, och bland de jag sett hittar vi THRILLER och andra säsongen av ROCK FOLLIES - om det nu är någon mer än jag som kommer ihåg den. Den var rätt populär 1977, vill jag minnas. Han medverkade även i den amerikanska filmen NÄRGÅNGNA BILDER med Richard Dreyfuss och Jessica Harper - den såg jag på Landskrona Filmstudio och jag rodnade nog från början till slut. Den handlar om en filmregissör på 1930-talet som tvingas göra porrfilm.

1978 var han med i Dennis Potters PENNIES FROM HEAVEN och året därpå i STRIDEN I GRYNINGEN, bättre känd under originaltiteln ZULU DAWN. Vidare hittar vi Tom Selleck-rafflet LASSITER, COTTON CLUB, Terry Gilliams BRAZIL, TYSTAT VITTNE med Mickey Rourke, och förstås VEM SATTE DIT ROGER RABBIT. Han var Smee i Steven Spielbergs HOOK och Mario Mario i den nästan mytomspunna dunderfloppen SUPER MARIO BROS. och han spelade J Edgar Hoover i Oliver Stones NIXON.

Under 2000-talet är det glesare med filmer jag sett eller ens hört talas om, mycket släpptes direkt på DVD i Sverige, men han medverkade i den utmärkta HOLLYWOODLAND, och dök upp i PARIS JE T'AIME och i Abel Ferraras usla GO GO TALES som jag såg i Cannes och som knappt släpptes någonstans. Sin sista roll gjorde han i SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN.

BOB HOSKINS

1942 - 2014

R.I.P.

-->

Bio: Mademoiselle C

Foton copyright (c) Lucky Dogs
Nu blir det mode här på TOPPRAFFEL - och lite franskt också.
MADEMOISELLE C. Det låter som en film av Just Jaeckin. Men så kul ska vi inte ha det. Tvärtom, visar det sig. MADEMOISELLE C är en dokumentär av Fabien Constant och handlar om Carine Roitfeld. Och vem är det? frågar genast de som inte har någon större koll på modevärlden och antagligen de flesta som läser TOPPRAFFEL!. Nä, jag hade ingen aning om vem Roitfeld är. Efter att ha sett den här filmen har jag fortfarande ingen aning. Constants film är inte mycket till dokumentär, detta är snarare en långfilmslång, förbehållslös hyllning till- och reklamfilm för Roitfeld.
Carine Roitfeld var chefredaktör för Vogue Paris - med andra ord en fransk motsvarighet till Anna Wintour, som dokumenterades i THE SEPTEMBER ISSUE. Constants film börjar efter att Roitfeld lämnat jobbet på Vogue för att starta sitt eget superlyxiga magasin - CR Fashion Book. Vi får vara med när tidningen planeras, döps, och innehållet tas fram - allt sker på de mest spektakulära sätt i de mest glamorösa, spektakulära miljöer.

... Däremot får vi inte veta någonting alls om Carine Roitfeld. Hon är i bild och pratar nästan hela tiden, vi får träffa hennes barn och kollegor, men vem är hon? Vad driver henne? Hur började hon? Hon säger att hon är ryska, men när kom hon till Frankrike? Hon föddes i Paris, läser jag nu på Internet. Det var hennes föräldrar som var ryssar. Vad vi däremot får veta är att hon är "a wonderful person!" - kändisarna; modeller, designer, fotografer och skådespelare, står på rad för att hylla henne.
Det finns ingen som helst struktur i filmen. Den varar bara 93 minuter, men den känns som sju timmar, eftersom den bara hoppar från photo shoot till fest till nytt photo shoot och nya flamsiga tillställningar med det vackra folket - utan att någonsin föra berättelsen om arbetet med tidningen framåt, eller berätta om personen Roitfeld och hennes bakgrund.

Det pratas om att tidningen måste innehålla texter med substans och inte bara bilder - men vi får inte veta vad dessa artiklar handlar om och vilka som skriver dem. Däremot visas ytterst detaljerat hur bilderna tas. Ibland är dessa fotosessioner riktigt häftiga - i synnerhet de som ser ut som hämtade ur 40 år gamla Jean Rollin-filmer. Halvnakna brukar i slöjor på kyrkogårdar och så vidare. Jag kan inte säga att det framgår hur kollektionerna ser ut. Jag noterade de sexiga modellerna och de ibland bisarra situationerna, men kläderna kändes synnerligen sekundärt.
MADEMOISELLE C är som ett glassigt modemagasin på stor duk. Gillar man sådana magasin gillar man nog den här filmen. Vi andra tittar lämpligen på något annat. Till exempel en film eller två av Jean Rollin.

(Biopremiär 2/5)

-->

Bio: Divergent

Foton copyright (c) Nordisk Film

De börjar bli allt mer desperata därborta i Hollywood. Efter TWILIGHT måste de skaka fram ännu en filmserie som riktar sig till unga tonårstjejer - och som blir en megasuccé. Nu lyckades man förvisso med THE HUNGER GAMES, men övriga försök har floppat, ibland ganska rejält: BEAUTIFUL CREATURES, THE HOST, THE MORTAL INSTRUMENTS. Nu kommer DIVERGENT, baserad på en bok av Veronica Roth jag aldrig hört talas om, och till skillnad från nyss nämnda filmer har den här blivit en stor framgång på bio i USA. Fullt förståeligt, eftersom DIVERGENT rätt oväntat visar sig vara bättre än övriga filmer i det här facket - tweenfacket, eller vad det nu ska kallas.

För regin står Neil Burger, som gjorde LIMITLESS, och vi befinner oss i en dystopisk framtid. Platsen är visst Chicago, men det är inte mycket som känns igen. För att bevara freden i samhället har de styrande infört ett nytt system - ett väldigt konstigt och långsökt sådant. Invånarna är indelade i olika grupper, skapade efter olika dygder. De intelligenta, de tappra, de hjärtegoda, de osjälviska och allt vad de nu hette. Grupperna bor för sig i olika områden och de klär sig på ett visst sätt - allt i bästa METROPOLIS-anda. Hur man lyckades införa detta system begriper jag förstås inte.

När man är i femtonårsåldern ska man genomgå ett test för att se vilken falang man är lämpligast för och kommer att tillhöra i framtiden. Av någon anledning måste man sedan hålla sig till den falangen och kan inte längre umgås med sin familj. Åtminstone gäller detta den unga Tris (Shailene Woodley). Hon vill tillhöra de tappra; falangen som fungerar som något slags polis, men när hon genomgår testet (som utförs av Maggie Q) visar det sig att hon är divergent - hon passar in på ett flertal falanger; hon är exceptionellt begåvad. Därför anses hon av någon anledning som farlig. Det får absolut inte komma ut att hon är divergent.

Tris hamnar hos de tappra och genomgår en tuff utbildning. Falangens ledare kallar sig Four (Theo James), han är sur, hård och butter, men det dröjer inte länge innan han och Tris får upp ögonen för varandra så att det kan bli pusskalas. Det visar sig att falangen De intelligenta, som anförs av Kate Winslet, är ond och tänke iscensätta en illasinnad plan. Denna plan måste stoppas - och självklart är det Tris och Four som upptäcker det hela och måste sätta käppar i hjulet.

Det uppstod en hel del frågor när jag såg DIVERGENT. Den största frågan är Varför? Den här framtidsvärlden är lite i konstigaste och mest krystade laget. Förvisso påminner det lite om, tja, Indien med sitt kastsystem, men logiken funkar inte. Dock hindrar det inte filmen från att vara helt okej och hyfsat underhållande. Jag tycker bättre om den här än HUNGER GAMES och bitvis är DIVERGENT lite tuffare, trots sin snällhet - målgruppen är trots allt unga flickor.

Shailene Woodley är ännu en sådan där hjältinna som, likt Jennifer Lawrence, ska vara "vanlig" och "alldaglig". Och det är ju lite trist. Vad är det för coolt med det? När grabbar gör actionfilm för grabbar med kvinnlig hjälte, får vi Milla Jovovich med stor picka och samurajsvärd. När det görs actionfilm för tjejer får vi någon som ser ut att sitta i kassan på Hemköp. Ett annat problem med Shailene Woodley är att hon ser ut att vara tretton. Hon är 22, men det hjälper inte. Det känns kymigt att se på när hon hånglar loss med den 29-årige Theo James. Huh!

Lenny Kravitz dotter Zoë har en rätt stor roll och är roligare än Tris, och vi ser även Ashley Judd och Ray Stevenson i filmen, som varar 2.20 och är alldeles för lång - och som dessutom har lite för många jönsiga drömscener.

(Biopremiär 30/4)

Bio: Brick Mansions

Foton copyright (c) Scanbox

Luc Besson är en produktiv man. Alltför produktiv tycker nog många. Jag kommer ibland på mig själv med att anse att han är för produktiv - de filmer han skriver manus till, producerar och ibland även regisserar är av högst ojämn kvalitet. Actionfilmer som är slickade, tjusiga, men som ofta saknar vissa ingredienser som får dem att känna som annat än fabriksprodukter. Fast å andra sidan: det finns ju massor av människor som producerar enorma mängder underhållning och lyckas hålla jämn- och ibland till och med stigande kvalitet. Till exempel alla de som producerar TV-serier, månatliga serietidningar och så vidare.

Luc Bessons senaste produktion - han har skrivit manus och producerat - är en engelskspråkig nyinspelning av Bessons franska original BANLIEUE 13 från 2004, som jag tyvärr inte har sett (det finns även en uppföljare jag inte heller sett). Jag kallar inte BRICK MANSIONS för en amerikansk remake, eftersom det är en fransk-kanadensisk film, förvisso inspelad delvis inspelad i Detroit, men fortfarande från Bessons bolag EuropaCorp.

Det hela utspelar sig ett par år in i framtiden. Brick Mansions kallas ett stort, övergivet område i Detroit. Där huserar gangsters och den som styr över området är en viss Tremaine (RZA). Fransmannen David Belle, mannen som uppfann spring-klättra-och-hoppa-tjofräset Parkour, och som var med i de två franska filmerna, är Lino, vars flickvän kidnappas av Tremaine. Filmens huvudroll innehas av Paul Walker, som är polisen Damien, som skickas in i Brick Mansions, eftersom Tremaine hotar att spränga hela stället i luften. Damien och Lino tvingas samarbeta, så snart kutar de omkring och slår folk på käften.

Detta är en av Paul Walkers sista filmer. Walker omkom ju i en bilolycka i november förra året, och det känns onekligen lite konstigt att se honom röra på sig i den här filmen. Ännu konstigare känns det när han fräser omkring i vilda biljakter. Och ja: alldeles innan eftertexterna ploppar det upp ett porträtt på Walker, vars minne filmen tillägnas.

... Fast ärligt talat: Paul Walker må ha varit en sympatisk och schysst kille, men mycket till actionhjälte är han inte. Han ser alldeles för snäll ut. Lite för gossaktig. Då har David Belle ett hårdare och ruffigare utseende. Dock kan ett bra actionutseende inte riktigt rädda BRICK MANSIONS, som för övrigt är regisserad av långfilmsdebuterande fransmannen Camille Delamarre. Filmen lider av flera problem. För det första: liksom alldeles för många actionfilmeridag, är det här en PG-13-film. Det innebär att den är alldeles för tam och snäll. De franska filmerna ska visst vara betydligt mer gritty. I BRICK MANSIONS får rollfigurerna inte svära. En svart skurk skriker ibland "MOTHERFUCKERS!!!" - men "fuckers" dränks alltid av en explosion eller pistolknall. Blod finns här nästan inget och det bjuds självklart inte på något naket.

För det andra: BRICK MANSIONS byger på Parkour. Filmen går ut på att visa upp så mycket Parkourutövande som möjligt - vilket innebär att det blir rätt krystat. Dessutom ser actionscenerna alldeles för uttänkta och koreograferade ut; som dansnummer. David Belle hoppar och skuttar och klättrar och har sig. Nu är förvisso hans stund ofta smått otroliga och imponerande, vilket skänker ett visst underhållningsvärde - men samtidigt gör filmskaparna sitt bästa för att förstöra dessa scener med irriterande shaky-cam och alldeles för snabba klipp. Varför anstränga sig och utföra våghalsiga stunts när man knappt kan urskilja vad som sker?

Filmens handling är ganska ointressant; den är så pass vissen att jag glömde vad det hela gick ut på medan jag tittade på filmen. RZA är en rätt kass skådis. BRICK MANSIONS är halvokej och går att titta på, men inte mer.

(Biopremiär 30/4)

Bio: The Lunchbox

Foton copyright (c) Scanbox

Den indiska filmen THE LUNCHBOX, med manus och regi av långfilmsdebuterande Ritesh Batra, har haft stora framgångar internationellt på bio och filmfestivaler. Och ska jag vara ärlig har jag lite svårt att förstå varför. Så oerhört bra är inte detta lilla drama med inslag av romantik och komedi. Det här är en lågmäld och rätt långsam historia som skulle kunna släppas under titeln YOU'VE GOT FOOD. För jag kommer nämligen att tänka på YOU'VE GOT MAIL - vilken i sin tur var en nyinspelning av THE LITTLE SHOP ON THE CORNER.

Lunchsystemet i Mumbai verkar vara hur komplicerat som helst. Restauranger och privatpersoner skickar ut lunchlådor via ett nätverk av bilar och cykelbud och allt möjligt, och tydligen ska de aldrig komma fel. Den uttråkade hemmafrun Ila (Nimrat Kaur) känner att hennes make har tröttnat på henne. Hon tänker försöka vinna tillbaka hans hjärta via magen och skickar iväg lunchlådor med exceptionellt god mat. Det är bara det att dessa hamnar fel - de dimper ner på den pensionsmässige ekonomen Saajans (Irrfan Khan) skrivbord. Han äter glatt upp innehållet.

Lunchboxarna fortsätter att komma, alla från Ila, och snart börjar de två att skicka brev till varandra via lådorna. En relation på distans uppstår - med andra ord, lite grann som i YOU'VE GOT MAIL. Här finns till och med en scen där de två bestämt träff på en restaurang, men Sajjan vågar inte gå fram till den vackra Ila (hon är verkligen skitsnygg), utan betraktar henne på håll. Ungefär som i YOU'VE GOT MAIL.

Man blir onekligen hungrig av att se filmen. Maten ser verkligen god ut. I övrigt går filmen i gult och miljöerna är lite skitiga och svettiga så som de brukar vara i indiska filmer. Saajan får en ny, yngre kollega; Shaik (Nawazuddin Siddiqui) som ska ta över när Saajan slutar. Saajan får inte gifta sig med sin flickvän, hennes föräldrar har inte godkänt honom - han är kortvuxen, föräldralös och alldeles för mörkhyad. Men han verkar vara rätt glad ändå - och framför allt ser han ut som en indisk Tony Curtis. Saajan själv ser mest ut som den lömske i en Indiana Jones-film. Han har samma trötta, lätt sorgsna uppsyn filmen igenom.

THE LUNCHBOX är trevlig, lite intressant - men samtidigt inte något anmärkningsvärt och minnesvärt. Och den är emellanåt lite småtråkig. Och ja, självklart är filmen alldeles för lång - det är ju alla filmer nuförtiden.

(Biopremiär 25/4)

Bio: The Other Woman

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Åtminstone de senaste 30-40 åren ha många komedier anklagats för att vara grabbiga, sexistiska, pubertala och tramsiga. Och jodå, det kan nog stämma när det gäller främst amerikanska komedier. Men att en film är grabbig, sexistisk, pubertal och tramsig behöver inte innebära att den inte är rolig. Jag tycker inte heller att det behöver anses vara speciellt upprörande.
Om man tvunget ska bli upprörd över något finns det en annan genre som ligger bättre till: en viss typ av chick-flicks. Komedier riktade till tjejer; filmer som är så idiotiska och visar upp ett publikförakt som får mig att ta mig för pannan. Nog för att vi grabbar är ett jönsigt släkte som gillar fjanterier, men varför ska kvinnor utsättas för fullkomligt efterblivna produkter? Gillar verkligen tjejer sådant? Typexempel är intelligensbefriade SEX & THE CITY 2 och den vedervärdiga BRÖLLOPSDUELLEN. Vore jag kvinna skulle jag överväga könsbyte efter dessa två slemhögar.

Nick Cassavetes nya chick-flick THE OTHER WOMAN är inte bara en förolämpning mot kvinnor. Filmen är en förolämpning mot mänskligheten. För manus står långfilmsdebuterande Melissa Stack. Dansken Nikolaj Coster-Waldau, en kille jag gillar, spelar Mark King - en rik, framgångsrik herre som börjat dejta den lika framgångsrika Carly (Cameron Diaz). Hon är störtförälskad i honom. Men så visar det sig att han är gift. Leslie Mann spelar Marks ovetande hustru Kate. När hon får veta att maken är otrogen söker hon upp Carly - och de två råkar bli vänner. De planerar att hämnas på Mark och medan de jobbar med denna hämnd träffar de på en tredje tjej Mark uppvaktar - den unga Amber (Kate Upton), vars bröst upphäver tyngdlagen. Även Amber dras in i hämnden. Nu jävlar ska Mark råka illa ut!
Absolut ingenting i THE OTHER WOMAN är roligt. Ingenting! Inte ens när Mark blir ilurad laxermedel och skiter i en evighet. Det här är en film full av hatiska rollfigurer. Cameron Diaz är bara osympatisk och bitchig på överklassvis. Leslie Mann brukar ju vara rolig, men här är hon bara påfrestande. Man verkar tro att det räcker med att skrika för att det ska klassificeras som komedi. Leslie Mann babblar oavbrutet med gnällig röst och skriker. Kate Upton, i en roll Cameron Diaz kunde gjort för tjugo år sedan, har ingen personlighet alls. Fast hon har stora lökar och klär i bikini. Carlys vedervärdiga sekreterare låter jag bli att nämna. Don Johnson - som skulle kunnat göra rollen som Mark för 30 år sedan - har en liten roll som Carlys farsa, och han besitter fortfarande lite ruffig charm.

Jag satt och vred på mig filmen igenom. Jag stånkade och pustade. Jag skämdes. Jag skämdes å de medverkandes vägnar. Det här är pinsamt uselt och en magnifik uppvisning i publikförakt. Vilka kommer att tycka att den här filmen är kul? Gillar verkligen tjejer sådant här? Det här kan väl inte ens gå hem hos Blondinbella och hennes anhang - och då har Blondinbella ändå citerats i bioannonserna för några av de senaste årens sämsta filmer.
Jag hoppas verkligen att dessa tjejer inte visar sig tillhöra mitt umgänge.
THE OTHER WOMAN kan få en normal människas huvud att explodera.

(Biopremiär 25/4)

-->

Bio: Pompeii

Foton copyright (c) Nordisk Film
Vesuvio. Det är en pizza med tomat ost skinka. Men det var knappast denna pizza som dödade staden Pompejis befolkning år 79 efter Kristus. Nej, det var förstås vulkanen Vesuvius som fick ett utbrott och ställde till det. Och ja, jag beklagar - detta var en fet spoiler. Åtminstone om du som läser detta är så korkad och obildad att du inte känner till Pompeji och dess undergång.

Det har gjorts en rad filmer om Pompeji. Mest känd är kanske den italienska THE LAST DAYS OF POMPEII från 1959, som bygger på romanen med samma namn, och som hade Sergio Leone som medregissör. 2014 års vulkanfilm har regisserats av Paul WS Anderson - det vill säga den riktige Paul Anderson (den falske Paul Anderson är han som kallar sig Paul Thomas Anderson). Ingen Milla Jovovich den här gången, men väl 3D och en massa action. Filmen blev ingen större framgång i USA, och det finns orsaker till det, men sällan har undergången varit vackrare.
En film om Pompeji kan ju inte bara handla om själva vulkanutbrottet - man måste förstås stoppa in lite annat också. Hjältar, skurkar, äventyr och kärlek. Det spelar egentligen ingen roll. Man kan hitta på vad som helst - allt stryker ändå med i slutscenerna. Andersons film handlar om en gladiator som kallas "kelten" - det dröjer innan vi får veta att han egentligen heter Milo (Kit Harington). Som barn i Britannien slaktades inte bara Milos familj, utan hans folk av den grymme senator Corvus (Kiefer Sutherland) och hans blodtörstiga romerska armé. Milo växte upp som slav och som gladiator är han oövervinnelig.
Milo hamnar i Pompeji där han blir kompis med den biffige gladiatorn Atticus (Adewale Akinnuoye-Agbaje) och förälskar sig i den nobla tösen Cassia (Emily Browning), dotter till borgmästarparet Aurelia och Severus (Carrie-Anne Moss och Jared Harris). Den romansen blir förstås problematisk. Än mer så, då den rälige Corvus dyker upp och är intresserad av att investera i Pompeji. Vid sin sida har Corvus den ännu grymmare Proculus (Sasha Roiz), som spökat ut sig i något slags Napoleonfrisyr.

Konflikter, jakter och fajting, och vad tror ni händer precis när läget är som värst för Milo och hans käresta? Jo, vulkanskrället börjar spy ut rök och sten och lava.
POMPEII är en rappt berättad film som aldrig hinner bli tråkig - den varar bara en timme och 45 minuter, vilket är anmärkningsvärt idag när katastroffilmer och andra storfilmer brukar ligga på två och en halv timme. Problemet med filmen är kärleksparet i centrum. Kit Harington är en osedvanligt blek muskelhjälte. Han har utstrålning som en tallrik överkokt blomkål serverad med äggsås. Han ger ett mesigt och valpigt intryck, trots alla muskler, och liknar sångaren i ett tyskt popband från 1980-talet. Vore han med i THE EXPENDABLES hade han blivit skjuten innan förtexterna. Emily Browning är söt men blek även hon - och det tänder aldrig till mellan de unga tu, kemin är inget vidare. Han är bara tråkig. Men bra på att slåss och döda folk.

Däremot är filmens skurkar bra. Kiefer Sutherland tar i för kung och fosterland och ser ibland ut som Malcolm McDowells Caligula. För att i USA vara en PG-13-film är filmen förvånansvärt våldsam och blodig. Actionscenerna är mestadels bra.
... Och ja, Pompejis undergång är kärleksfullt skildrad. Vulkanutbrottet är maffigt värre. Katastrofen är fläskig. Jordbävningar, byggnader som faller som korthus, en tsunamiliknande våg, ett skepp som far fram längs en gata, tusentals människor som flyr och dränks i lava. Allt i 3D och ackompanjerat av pampig musik och domedagskörer.

POMPEII går knappast till filmhistorien och är väl en bagatell i katastroffilmsfacket - men man kan ha betydligt värre saker för sig en kväll än att se detta spektakulära romarraffel.

(Biopremiär 25/4)

-->

Bio: Mina päron

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - och väldigt, väldigt menlöst. Det görs rätt mycket bra film i Frankrike - och en del av dessa filmer släpps även i Sverige. Direkt på DVD. Bra franska filmer som biovisas är det sämre ställt med. Jag antar att landets distributörer är på jakt efter en ny braksuccé som EN OVÄNTAD VÄNSKAP och liknande mysorgier - men ibland räcker det inte med att det är Frankrike, att folk pratar franska, att det är pittoreskt och mysigt och "varmt". Det är MINA PÄRON ett typexempel på.

I original heter den här filmen MES HÉROS, vilket förstås betyder "Mina hjältar". Men visst, filmen handlar om huvudpersonen Maximes (Clovis Cornillac) föräldrar - det vill säga päron (... säger någon "päron" nuförtiden?). Några andra päron såg jag inte till, men väl äpplen som skalas utförligt i en scen. För manus och regi står Éric Besnard, som tidigare bland annat skrivit manus till den usla BABYLON A.D.

Maximes morsa Olga (Josiane Balasko) har arresterats av polisen, efter att hon gett sig på en granne som misshandlade sin fru eller flickvän. Maxime, som är ambulansförare, hämtar ut sin bestämda och ibland ganska högljudda morsa. Maxime har problem på hemmafronten och flyttar därför hem till föräldrarna ett tag. Just du dyker det upp ytterligare en person i föräldrahemmet; en liten afrikansk gosse vars mor riskerar att utvisas. Den rättrådiga Olga är engagerad i ett nätverk som hjälper folk i sådana här situationer.

Det hela utspelar sig i ett ytterst pittoreskt hus med en pittoresk trädgård, och de får för sig att julpynta stället trots att det inte är jul, och den godmodige farsan Jacques (Gérard Jugnot) klär ut sig till jultomte.

MINA PÄRON är ett rätt tjusigt filmfoto med en varm lyster i bilderna. Men det är väl allt. För detta visar sig vara totalt meningslöst, slätstruket och ointressant. Det är fullkomligt poänglöst. Filmen är inte rolig och den är inte engagerande. Olga är en rätt irriterande typ. Ibland blir det lite sentimentalt - och ibland blir det väldigt sentimentalt. Hela tiden är det rätt ... tråkigt.

Tydligen blev filmen en framgång på bio i Frankrike när den hade premiär där 2012 - men vad den ska upp på svenska biografer att göra vet jag inte. Det kan väl knappast finnas någon som har utbyte av den här storyn, som känns som en oinspirerad veckotidningsnovell.

Sedan får de prata hur mycket franska de vill.

 

 

 

 

(Biopremiär 25/4)

Bio: Optimisterna

Foton copyright (c) Folkets Bio
Sådär! Äntligen! Då är jag ikapp med de filmer jag har missat de senaste veckorna. Jag passade på att smita in på Spegeln en eftermiddag under påskhelgen och se den här norska dokumentären av Gunhild Westhagen Magnor. Det var jag och en gammal tant i salongen.
Har man sett trailern till OPTIMISTERNA har man i princip sett hela filmen. Verkligen. Den här filmen visade sig vara exakt vad jag trodde den skulle vara. I centrum hittar vi det norska volleybollaget Optimisterna, vilket består av ett gäng käcka damer i åldern 66 till 98. Den 98-åriga Goro Wergeland utkristalliserar sig snabbt som något av filmens huvudperson, eller åtminstone den av tanterna som skiner mest. Det är svårt att tänka sig att hon är 98 - hon är vigare än jag någonsin varit. Fast å andra sidan tar det här laget ganska lätt på spelet och reglerna - de verkar spela lite hur som helst.
De får för sig att de vill möta ett annat lag med åldrade medlemmar och lyckas hitta herrlaget Krutgubbarna i Sollentuna. Optimisterna förbereder sig för matchen och så bär det av till Sverige för landskamp.

Som så ofta är fallet är detta TV på stor duk. Här finns inga som helst filmiska finesser. Westhagen Magnor berättar rätt upp och ner. Här finns heller ingen dramatisk uppbyggnad inför den avslutande landskampen. Det blir aldrig spännande, men undrar aldrig hur det ska gå, och man bryr sig inte. Det hela är rätt platt. Dessutom är filmen alldeles, alldeles för lång. 93 minuter. Denna TV-film borde vara högst 50-60 minuter - vilket den säkert kommer att vara när den TV-visas. Det är ju trots allt så att många dokumentärer förlängs och biovisas enbart för att man ska få långfilmsstöd.
Men de är rätt charmiga, de här tanterna. Det är lite lustigt emellanåt.
Varning för alldeles för många närbilder på åderbråck och annat räligt.

(Biopremiär 4/4)

-->