BUFF: De tøffeste gutta

Foton copyright (c) Filmbin/SF Norge
Dags för BUFF:s - och årets - andra nordiska superhjältefilm. En film som inte alls är en superhjältefilm, visar det sig. DE TØFFESTE GUTTA är snarare en vigilantefilm - och en synnerligen misslyckad vigilante. En norsk KICK-ASS för barn - utan ultravåld och excesser. Men mest av allt är detta en film om mobbing.
Liksom den danska ANTMAN handlar Christian Los film om en tolvårig pojke; Modulf (Sondre Blakstad Henriksen), men han bara fantiserar om att vara en superhjälte. Han älskar superhjälteserier, han saknar sin far, som är död - och han är hela skolans mobboffer. Han intalar sig själv att han är något slags superhjälte: eftersom de korkade mobbarna är upptagna med honom, slipper skolans övriga mesar mobbas. Han räddar massor av elever från mobbing, tycker han. Han kommer hem smutsig och blåslagen varje dag, men berättar inget för sin ömma moder; han säger att han spelat fotboll med alla sina kompisar.
En dag får Modulf nya grannar; en militär och dennes käcka dotter Lise (Regine Stokkevåg Eide), som bott i Japan och kan aikido. Lise börjar i Modulfs klass, de två blir kompisar, och när den tuffa tjejen inser hur det ligger till, tränar hon upp Modulf (Yes, we get a montage!) så att han ska kunna slå tillbaka. De tänker ut planer på hur de ska ge igen på mobbarna.
DE TØFFESTE GUTTA, som listas som THE TOUGH GUYS i BUFF-katalogen, men som visas textad på svenska med titeln TUFFA KILLAR, börjar och slutar med serietidningsestetik, och det fläskas mot med heroisk, Morriconeinspirerad musik - men däremellan ser det mest ut som en typisk nordisk barnfilm. Kompetent, bra flyt, men inget som sticker ut rent estetiskt. Filmen utspelar sig i Lillehammer och skolan Modulf går på är kliniskt fri från invandrare - med undantag av en av mobbarna som heter Ali och ser lite österländsk ut. Det ser kanske ut så i Norge, vad vet jag - men jag tänker osökt på BEYOND RE-ANIMATOR, som utspelar sig på ett amerikanskt fängelse helt utan svarta fångar. Den filmen spelades in i Spanien.

Det här är en sådan där film i vilken det bara verkar finnas en lärare på hela skolan, och varken han eller rektorn - eller någon annan vuxen - märker vad som pågår på skolan; hur pass grov mobbningen är, och det köper jag inte riktigt. Och ungefär två tredjedelar in i filmen går man lite för långt; Lise slås blodig och måste gå med kryckor, men ingen fattar vad som egentligen hänt. Överhuvudtaget stjälper den sista tredjedelen filmen en aning. Det hela mynnar ut i ett tal om- och mot mobbing, som vore det parodi på en amerikansk film. Alla applåderar, alla blir snälla. Men det är inte parodi, det är på allvar - och det blir bara dumt. Det hade onekligen varit mycket roligare om man sket i alla moralkakor och fina budskap, och istället lät Modulf (som ibland går omkring i en hemgjord superhjältedräkt) spöa skiten ur mobbarna och sedan fortsätta sin karriär som vigilante.
... Men fram till dess är det här trivsamt och småroligt. Lise är en väldigt irriterande typ med sitt eviga leende och sin hurtighet. Deras mustaschprydde lärare (Anders Baasmo Christiansen) är fantastisk och har den bästa scenen, som involverar en gylf, en pillesnopp, och mycket smärta. Den unga BUFF-publiken; mest mellanstadieungar, tror jag, kiknade av skratt då - och rent allmänt verkade de gilla filmen. De skrattade även åt vissa lustiga norska repliker.

-->