Bio: Metalhead

Foton copyright (c) Njutafilms
Isländska heavy metal-filmer är en genre på stark frammarsch. Fast än så länge finns det väl bara en - den här. Om jag inte missat en massa. Och det har jag nog inte.
Ragnar Bragasons METALHEAD börjar 1982. Mitt ute i ingenstans på Island bor en lycklig familj som jag inte riktigt vet vad man ska kalla, med tanke på att de som islänningar har olika efternamn. Föräldrarna har hoppsat på den gröna vågen och har flyttat dit för att försörja sig som mjölkbönder. De sjunger även i kyrkokören. Äldste sonen är hårdrockare och är ute på åkern och kör omkring i något slags tröskmaskin, när åbäket gubbar till och han trillar ner mellan rotorbladen, skalperas och dör. Inför ögonen på tolvåriga systern Hera.
Hera bestämmer sig för att anamma broderns stil, eldar upp sina flickkläder och blir hårdrockare med sikte på att flytta till Reykjavik. Tio år passerar, det har blivit 1992 och den 22-åriga Hera spelas nu av den 30-åriga Þorbjörg Helga Þorgilsdóttir Dýrfjörd. Hon har fortfarande inte lyckats flytta in till storstan. Hon bor kvar hos sina föräldrar och drar omkring som Islands hårdaste och argaste hårdrockare där ute i ingenstans. Ja, jävlar vilken rebell hon är! Hon dricker HB och snor grannens traktor! Hon röker i kyrkan! Hon spelar hårdrock på slakteriet där hon jobbar tills hon får sparken! Hon ligger med sin fete barndomskompis Knútur! Hon röjer på dansgolvet när ett dansband spelar!

Framför allt är hon rätt genant och patetisk. Revolten blir märkligt töntig. Har hon verkligen spenderat tio år med att bete sig så här? Hon borde väl ha tröttnat och de övriga bönnerna borde ha vant sig vid- och ha överseende med henne. Hon är något slags byfåne.
Hera övar även på sin elgitarr och spelar in en demo hon skickar till en massa skivbolag. Hon har blivit inspirerad av norska black metal-band och kyrkbrännare.
METALHEAD känns som en ungdomsfilm från 1970- eller 80-talen. Och som en typisk BUFF-film. Ung tjej som hamnar på tvären med sin omgivning. Arg och hatisk mot allt och alla, och som missförstår och misstolkar - och själv blir missförstådd och misstolkad. Hera kan inte släppa sorgen efter sin bror, men hennes beteende i filmen känns mest onödigt. Sådant här har vi sett förr, det som gör att Bragasons film sticker ut lite är det faktum att den utspelar sig på folktomma Island. Och det räcker inte riktigt.

Torskmiddag.

Ibland är det medvetet humoristiskt och det blir lite kul när ett norskt metalband kommer på besök. De dricker kaffe och äter hembakat kaffebröd. Ibland blir det konstigt, som när Hera plötsligt skärpt sig och börjat gå omkring i mysig islandströja och sitter och stickar - hur fan gick det till? Och hur fick de för sig att uppträda med ett metalband inför dukade långbord med traktens bönner?

Jag trodde att filmen utspelade sig på 1980-talet. Hera sitter och gör blandband och när hon får en mikrovågsugn i present vet hon inte vad det är. Här finns inte en skymt av CD-skivor och andra prylar som var väletablerade på 90-talet. Ingenting ser ut- och känns som 90-tal. Men så plötsligt spelas Megadeths "Symphony of Destruction" som kom '92. Av en tillfällighet läste jag i dagens tidning att öl inte blev tillåtet att säljas och drickas på Island förrän 1989 (just det datum då jag skriver detta)! Kanske var man väldigt mycket efter på Island, vad vet jag. De äter torsk i ett par scener i filmen. Hera har ketchup till torsken.
Det gör inte ont att titta på METALHEAD, den är inte tråkig - men den är inte särskilt bra. Jag hoppades mest att indianen från EN FAMILJ skulle dyka upp och slå Hera i huvudet med en spade.
Och jag är väldigt glad att jag inte bor på Island. Det verkar ju vara skittradigt där.

(Biopremiär 28/2)

-->