Bio: Dallas Buyers Club

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Okej, vad var det nu som behövdes för att svänga ihop en Oscarsfilm? Vi tar en titt på listan:
* Baserad på sanna händelser - Check!
* Svår sjukdom - Check!
* Huvudpersonen genomgår karaktärsuteckling och kommer till insikt - Check!
* Huvudpersonen är kraftigt utspökad och fläskar på med hela registret - Check!
* Huvudpersonen har en transsexuell sidekick - Check!
* Angeläget budskap på slutet - Check!
Jean-Marc Vallées DALLAS BUYERS CLUB pressvisades inte förrän dagen efter Oscarsgalan, vilket förstås innebar att jag visste att Matthew McConaughey och Jared Leto tilldelats varsin Oscar för sina insatser. Således satt jag bara och tänkte på detta när jag såg filmen. "Visa mig nu här ett Oscarsperformance ska se ut!". Själv höll jag givetvis på Bruce Dern, som var nominerad för huvudrollen i NEBRASKA, men jag kan förstå att McConaughey vann. Det här är en sådan är film och en sådan där roll man vinner Oscars för. Dock skulle jag inte bli förvånad om McConaughey förlorade ett gäng svenska fans efter sitt tacktal på galan; han höll en lång utläggning om Gud och framstod i den närmaste som en frikyrkopastor.

Speciellt skenhelig är inte Ron Woodroof; Matthew McConaugheys rollfigur i DALLAS BUYERS CLUB. Han är rodeoryttare, grovarbetare, halvalkis och ett riktigt osympatiskt svin. I filmens öppningsscen har han sex med två tjejer samtidigt, gömda under rodeoarenans sittlatser. Det skulle han ha låtit bli. Året är 1985 och Woodroof läser i tidningen att Rock Hudson dött i aids. Men det är ju en bögsjukdom och inget machokillen Woodroof kan få, tycker han - varpå han genast utvecklar hiv. Han har nämligen sex med en massa brudar och alltid utan skydd. Läkarna ger honom trettio dagar, men Woodroof är inte den som är den - han läser på om sin sjukdom och upptäcker att det finns mediciner som kan bromsa sjukdomsförloppet. Dessa mediciner är dock inte tillåtna i USA, så Woodroof börjar smuggla in dem.
Ett år senare är han fortfarande i livet och tillsammans med den hiv-smittade transan Rayon (Jared Leto) och några andra startar han Dallas Buyers Club, där hiv-sjuka kan bli medlemmar och köpa de förbjudna medicinerna. Läkemedelsindustrin gillar förstås inte det här, så de ger sig på Woodroof - men Woodroof ger inte upp. Läkarna gav honom alltså trettio dagar, men tack vare de mediciner han tog blev de trettio dagarna sju år. Woodroof dog först 1992 och i eftertexterna nämns hur många liv som räddats tack vare medicinerna han smugglade in, propagerade för och försökte få lagliga.

DALLAS BUYERS CLUB är en typisk Oscarsfilm - i synnerhet Matthew McConaugheys rolltolkning. Han kastar in allt, inklusive köket. Make up-avdelningen har fått gå loss på honom, han ser ett tag ut som John Holmes när denne närmade sig aidsdöden, han har bred Texasdialekt och svär konstant innan han skärper sig och blir affärsman. Att Jared Leto skulle få en Oscar för sin roll var mer otippat, det är lite för mycket maskerad där. Men han är ju inte dålig. Jennifer Garner spelar läkaren som efter en tveksam start blir Woodroofs vän. Det var ju rätt länge sedan man såg till henne. Hon bär fula glasögon i ett försök att få henne att se lite mer tradig ut. Det gick väl sådär. En skådis det var ännu längre sedan jag såg, är Griffin Dunne. Jag minns honom bara från EN AMERIKANSK VARULV I LONDON och EN NATT PÅ STAN, men när jag kollar på hans filmografi konstaterar jag att han medverkat kontinuerligt i mängder av filmer och TV-serier jag aldrig hört talas om.
Den här filmen skulle mycket väl även ha kunnat vinna Oscarn för bästa film. Nu gjorde den inte det. Och 12 YEARS A SLAVE (som snodde priset) och framför allt THE WOLF OF WALL STREET och NEBRASKA är betydligt bättre filmer.
För övrigt är filmen inspelad i Louisiana och inte Texas.

(Biopremiär 7/3)

-->